Om Mia Skäringer hade en religion skulle jag kunna tänka mig att gå med i den. I går såg jag hennes föreställning på Cirkus i Stockholm och skrattade – och grät lite också, för den delen – i två timmar. Så fruktansvärt kul och samtidigt nattsvart ibland. Vem mer kan göra stor humor om sådan tragik som en våldtäkt?

Men hennes bok, ”Dyngkåt och hur helig som helst” är väldigt bra den också. Jag tipsade om den i gårdagens Söndagsbilaga, här kommer det:

Nu drar Mia Skäringer ut på sin hyllade enmansshow igen.
För dig som missat både den och boken: Läs genast hennes roliga och sorgliga krönikesamling, som finns i pocket.
Därför gillar jag den här:
”Dyngkåt och hur helig som helst” är en personlig bok som är på riktigt. Inget koketterande om stressigt tv-liv, inget ytligt ironiserande. Utan svärta som är svart, och humor som är skruvad och väldigt kul. Ja, ni vet hur rolig Mia Skäringer är i ”Solsidan” och ”Mia och Klara”.
Varenda kvinna över 30 känner säkerligen igen sig i något, och män borde läsa den för att få en nyttig inblick i kvinnors hjärnor. Eller andra människors hjärnor, helt enkelt.
Handling:
Boken består av texter från Skäringers krönikor och blogg. Det handlar om svackor av riktigt dåligt självförtroende, om sex, prestationsångest och att bilda en ny familj. Ledsenhet varvas med underhållande utfall mot porriga julunderkläder och trenden att ha ett visst märke på gummistövlarna.
Hon har själv sagt att hon är trött på falska glättiga fasader och längtar efter verklighet och sårbarhet. Och oj, vad hon lyckas med att förmedla det.
Författaren:
Mia Skäringer är 34 år och uppväxt i Värmland. Hon bor på en ö utanför Göteborg. Hon slog igenom med radioprogrammet ”Roll on” ihop med Klara Zimmergren. De gjorde sedan humorprogrammet ”Mia och Klara”.
Hon har också en av huvudrollerna i rosade tv-serien ”Solsidan”, och turnerar nu runt med föreställningen ”Dyngkåt och hur helig som helst”.

!: Mia Skäringer har fått tv-priset Kristallen både för ”Solsidan” och ”Mia och Klara”.

Svenska Deckarakademin är klara med nomineringarna till Årets bästa kriminalroman, både svenska och utländska. De svenska är:

Camilla Grebe & Åsa Träff: Bittrare än döden (W & W)
Lars Kepler: Paganinikontraktet (Albert Bonniers förlag)
Olle Lönnaeus: Mike Larssons rymliga hjärta (Damm)
Kristina Ohlsson: Tusenskönor (Piratförlaget)
Leig GW Persson: Den döende detektiven (Albert Bonniers förlag)

De utländska är:

Faïsa Guène: Sista Beställningen på Balto (”Les gens du Balto”, övers: Lotta Riad, Norstedts)
Reginald Hill: Dödsmässa (”Midnight Fugue”, övers: Ulf Gyllenhak, Minotaur)
Arnaldur Indridason: Mörka strömmar (”Myrká”, övers: Ylva Hellerud, Norstedts)
Deon Meyer: Devils Peak (”Devil’s Peak”, övers: Mia Gahne, Weyler)
Iain Pears: John Stones fall (”Stone’s Fall”, övers: Nils Larsson, Brombergs)

Vinnarna utses den 20 november. Den som vill läsa mer om priset kan kolla här.

Kikade i inboxen vid midnatt i veckan: Hoho, ett mejl från självaste Paul Auster. Han ställde trevligt nog upp på en mejlintervju om sin senaste roman ”Osynlig” som nu kommer på svenska.

Den är så suveränt bra, en av hans bästa! Om den unge Adam, som lär känna ett mystiskt kärlekspar och dras in i en härva av misstankar, erotik och lögner. På typiskt Austerskt vis finns också en berättelse i berättelsen.

I morgon kommer min intervju med honom på Aftonbladets boksidor.

…rent litteraturmässigt. Nyss: Sigrid Combüchens ”Spill – en damroman”, med kvinnlig synvinkel i Stockholm på 30-talet. Nu: Kristian Lundbergs ”Yarden”. En ångestfylld skildring av en man på ett plågsamt enformigt arbete i Malmö, nutid.

Love it!

Nu har jag plöjt den Augustprisnominerade ”Spill – en damroman”. Och oj, vad den var bra. Jag levde mig verkligen in i 30-talet och den unga Heddas liv som ny i Stockholm.

Sigrid Combüchen leker med verklighet/fiktion på ett så häftigt och avancerat. Och visst, den handlar om damer, men är läsvärd för herrar också. Jag skriver om den i Söndagsbilagan sista söndagen i oktober.

Till Årets svenska skönlitterära bok har de här nominerats (Vinnaren utses den 22 november).:

”Spill. En damroman” av Sigrid Combüchen

”Ränderna” av Magnus Florin

”Livdikt” av Johan Jönson

”Darling River” av Sara Stridsberg

”Kioskvridning 140 grader – En wästern” av Peter Törnqvist

”Ingersonetterna” av Magnus William-Olsson

Ska nu börja läsa ”Spill – en damroman”. Vill ni kolla in de andra klasserna så gå in och kika på Augustprisets sajt.

Ola Wong, Kinakorrespondent, har tidigare skrivit böcker om Kinas snabba och kaotiska utveckling. Nu slår han till med en spänningsroman där den snygga och handlingskraftiga Eliza ska sätta stopp för fula fiskar. Underhållning helt enkelt.

Här kommer min kortintervju med honom:

Vad skiljer din spänningsroman från andra?
– Den tar läsarna från Kinas industriområden till Hongkongs miljardärklubbar och ett anarkistkollektiv i Malmö. Det är inte en bok om någon halvalkad medelålders kommissarie i en svensk småstad som aldrig tagit sig ur 80-talet. Det är nya miljöer, i en globaliserad värld som den ter sig för många svenskar idag. Den är dessutom, om man läser den med de glasögonen på, en samhällsatir över både Sverige och Kina.
Hur vill du beskriva hjältinnan i ”Blodröda kräftor”?
– Hon är en svensk-kinesisk tjej från en Stockholmsförort. Hon är mitt i en gigantisk 30-årskris och i full färd med att försöka stjäla chefen från hans fru. Eliza är en karriärist, smart och snygg och med ett komplicerat förhållande till sin barnbarnstokiga mamma. Eliza vill gärna vara en stenhård och cynisk affärskvinna men hamnar ofta i konflikt med ett irriterande moraliskt hjärta. 
 

Är deckare populära även i Kina, eller vad gäller där?
– Det finns deckare, även om folk inte är lika besatta av genren som i Sverige. Ett populärt fenomen är internetromaner, som börjar som blogginlägg och blir till böcker. Självhjälpsböcker och affärshandböcker är också populära.

Namn: Ola Wong, 33 år. Yrke: Författare och journalist. Familj: Ogift. Bor: Shanghai, Kina.
Aktuell: Med spänningsromanen ”Blodröda kräftor”

Alice Munro är ett geni när det gäller att beskriva människors inre. Sällan jag läser någon som så precist sätter ord på sådant jag själv tänkt. Och inte bara jag förstås. Allmänmänskligt, om jag får vara lite högtravande.

Årets Bookerpristagare blev den brittiske författaren och kolumnisten Howard Jacobson. Den prisade boken är en  komisk roman som handlar om två gamla skolkompisar. ”The Finkler question” heter den.

Det var tydligen ganska otippat, och jag kan inte låta bli att dra en parallell till den svenska dundersuccén ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret som försvann” av Jonas Jonasson. Den fick nästan ingen PR, men blev verkligen årets raket och har legat i topp på pocketlistan i evigheter känns det som.

Kanske behöver folk lite humor i motvikt till de senaste årens spänningsromaner. Personligen föredrar jag ändå böcker med svärta och tragik. Förutom Erlend Loes ”Stilla dagar i Mixing part” som jag tjatat om här tidigare, den är absurt rolig. Fast den dissades helt av någon annan recensent såg jag. Så är det ju med humor.

Ja, det undrade författaren Pettina Gappah från Zimbabwe en gång i sitt liv. När det var får ni läsa på Aftonbladets boksidor på lördag, hehe. Jag intervjuade denna sköna kvinna i dag. Hon har skrivit den enormt rosade novellsamlingen ”Sorgesång för Easterley” med berättelser från sitt hemland.

Efter många år utomlands har hon nu flyttat tillbaka till huvudstaden Harare. En intressant person med många åsikter och skön humor. Och väldigt många fina flätor: (Ser du chefen, jag kom ihåg att plåta till bloggen i dag också!)