Den senaste tiden har det varit lite mellanklass på pocketböckerna jag läst. En del riktigt bra, men inga lysande. Och heller inte någon riktigt usel.

Åsa Larsson lyser lite extra bland svenska deckare tycker jag. Och Mazettis och Janouchs romaner här nedan är inte riktigt min stil, men jag försöker tänka hur de står sig i sin respektive genre när jag betygsätter.

Roman
Livslinjer av Nancy Huston ++++
Fascinerande och välskrivet om en grym händelse i krigstid som påverkar flera generationer. Hur miljö och gener formar oss blottläggs genom fyra sexåringars ögon. Det greppet är betydligt bättre än vad man först kan tro.

Självbiografi/roman
Aldrig som hon av Lotta Torsén ++++
En uppväxtskildring som gör ont. En egotrippad mamma och hennes tafsande män förstör den lilla flickan Ester, som oälskad krymper ihop. Försoningen finner hon i terapisoffan som vuxen. Sorgligt, berörande och mestadels välskrivet.

Deckare
Till dess din vrede upphör av Åsa Larsson ++++
Något mer än bara en vanlig deckare. Två unga mördas under en dyktur, och sedan bär det i väg: Psykologi, historia och utmärkta person- och miljöbeskrivningar. Över allting ruvar en mörk hemlighet. Läskigt fängslande.

Roman
Bedragen av Katerina Janouch +++
Lättläst igenkänningsberättelse för småbarnsmammor. Barnmorskan Cecilia Lunds liv förändras när en okänd man ringer på... Trots en del mångordiga utvikningar gör spänningen på slutet att "Bedragen" förtjänar betyg tre i sin genre.

Roman
Mitt liv som pingvin av Katarina Mazetti +++
Två motsatser, Tomas och Wilma, träffas på en kryssning till Antarktis. De och det övriga persongalleriet skildras vardagligt och lite skojigt samtidigt som författaren tar upp klimathotet. Småtrevlig läsning för stunden, men inte riktigt berörande.

Delete

Reply

Reply to All

Forward

-Select Mailbox-Adresser etcApple Mail To DoDeleted MessagesDraftsDrafts/Reqqac82INBOXINBOX/ArkivINBOX/Arkiv/2007-04INBOX/Arkiv/2007-05INBOX/Arkiv/2007-06INBOX/Arkiv/2007-07INBOX/Arkiv/2007-08INBOX/Arkiv/2007-09INBOX/Arkiv/2007-10INBOX/Arkiv/2007-11INBOX/Arkiv/2007-12INBOX/Arkiv/2008-01INBOX/Arkiv/2008-02INBOX/Arkiv/2008-03INBOX/Arkiv/2008-04INBOX/Arkiv/2008-08INBOX/Arkiv/2008-09INBOX/Arkiv/2008-10INBOX/Arkiv/2008-11INBOX/Arkiv/2008-12INBOX/Arkiv/2009-01INBOX/Arkiv/2009-02INBOX/Arkiv/2009-03INBOX/Arkiv/2009-04INBOX/Arkiv/2009-05INBOX/Arkiv/2009-06INBOX/Arkiv/2009-07INBOX/BerömINBOX/TvSentSent MessagesSent Messages/BöckerTrash

Move

Copy

Nu tänker jag göra lite reklam… Radiohjälpens kampanj Världens Barn ska samla in pengar genom att sälja en novellsamling med texter ur världslitteraturen. Här finns till exempel författare som Richard Yates (som skrivit mästerverket ”Revolutionary Road”), Pär Rådström, Guy de Maupassant, Selma Lagerlöf och Ernest Hemingway. Inte illa!

Det är den sjätte samlingen i ordningen, och den hittills största. En otroligt bra idé tycker jag. Kolla gärna mer på sajten om boken.

Äntligen har jag uppdaterat mina författarintervjuer här på bloggen. Vi fick ett nytt system för ett tag sedan och jag har dragit mig för att börja joxa i listorna. Men nu så!

Här intill till höger, kan du läsa intervjuer med bland andra Kerstin Ekman, Kajsa Ingemarsson, Sara Kadefors och Carin Hjulström.

Många kvinnor den senaste tiden… Men sedan tidigare finns bland andra Carlos Ruiz Zafon, Bengt Ohlsson, Carl-Johan Vallgren och John Ajvide Lindqvist.

Så jag menar verkligen inte att diskriminera männen. På söndag i Aftonbladet kommer dessutom en intervju med Kjell Eriksson som min kära kollega Ingalill Mosander gjort.

Snyft, det var några rörande sista meningar om kärlek! Jag har precis avslutat memoarboken ”Summan av dagarna” av Isabel Allende (som fick sitt stora internationella genombrott med ”Andarnas hus”). Hon kommer till bokmässan och jag ska intervjua henne där.

Boken beskriver väldigt personliga saker som hänt i hennes egen familj, eller klan som hon kallar den: drogproblem, skilsmässor, gräl, barnlöshet. Alla – utom en styvson – gav till sist sitt medgivande till det som står om dem. Hon strök det som handlade om styvsonen. Tänk vad författare i alla tider använt sig av egna erfarenheter, och därmed också av vänner och familj.

Alla gör inte som Allende, utan skrivet glatt om exmakar, vänner, barn och föräldrar – om än något maskerade ibland.

Måste man fråga om lov tycker ni, eller är det författarens frihet att bruka sin omgivning?

Flera svenska förlag, bland annat Norstedts, protesterar mot Google, som i ett avtal vill ha rätten att skanna in och ge ut svenska böcker utan att träffa avtal direkt med de författare och förlag. Fler förlag lär följa efter, och många länder (bland andra Tyskland och Frankrike) protesterar också.

Svensk Bokhandel har skrivit mycket om detta för den som vill veta mer.

Det här är förstås en jättegrej. Kanske vore det toppen för alla läsare att hitta favoritböckerna direkt på Google. Men vad händer med upphovsrätten?

Vad tycker ni: Vore det bra om Google fick till ett världsomspännande bokavtal?

Läs om när Kerstin Ekman berättar om sin nya roman ”Mordets praktik”, som har en riktigt osympatisk huvudperson och extremt bra språk. Intervjun finns här.

Mina tre-i-topp av henne i övrigt är:

• Rövarna i Skuleskogen
• Knivkastarens kvinna
• Händelser vid vatten

Jag har intervjuat Kerstin Ekman två gånger, senast om hennes läsvärda roman ”Mordets praktik”. (Intervjun kan snart läsas på Aftonbladets sajt Wendela) Hon är väldigt trevlig att prata med.

Men förra gången jag träffade henne – våren 2008 – hände en knasig grej: Hon ville se artikeln före tryck för att se att inget var fel, en vanlig förfrågan. Jag kände mig ovanligt nervös över att artikeln skulle skärskådas av en av Sveriges största författare: Vad kunde hon inte hitta för slarv och fulheter i mitt språk?

Felet var dock inte språkligt. Jag hade skrivit i artikeln att hon bjöd på ”köpemuffins”, när de faktiskt var hembakta! ”Jag får spelet!” skrev denna språkekvilibrist om mitt misstag.

Jag drog en lättnadens suck över att det inte var värre samtidigt som jag skämdes för att jag inte uppfattat arbetet bakom muffinsen… Denna gång bjöds jag och fotografen på skorpor – köpta.

När jag intervjuat Viktoria Myrén om romanen där en mamma sticker från familjen (se förra inlägget) pratade jag med två män som tyckte att kärnfamiljskritiken börjar bli tröttsam. Att det känns gammalt.

Och visst. I decennier har det höjts röster mot denna så eftertraktade levnadsform, så det är ju inte speciellt nytt. Samtidigt är kärnfamiljensnormen stark, och det är nog nyttigt att debattera det som vi tycker är självklart och ”normalt”.

Vad tycker ni – börjar kritiken mot kärnfamiljen bli tjatig?

För er som inte tycker det, här kommer fem boktips där kärnfamiljen minst sagt framstår som kvävande:

Maria Sveland: Bitterfittan

Marilyn French: Kvinnorummet

Suzanne Brøgger: Fräls oss ifrån kärleken

Erica Jong: Rädd att flyga

Richard Yates: Revolutionary Road

Det skriver frilansjournalisten Viktoria Myrén om i sin debutroman ”I en familj finns inga fiender”. Jag gjorde en kortintervju med henne, här kommer den:

En mamma sticker ifrån man och två småbarn – hur kom du på idén?
– Jag ville skriva om de fula tankar man kan ha som förälder. När man träffar andra är det ibland
en outtalad tävling om vem som är mest lyckad. Jag vet att många går på knäna och tycker att allt är övermäktigt ibland, men har svårt att blotta sig.
– Jag ville berätta om en mamma som inte orkar med. Kan man prata om det svåra så blir det mindre tabubelagt. En mamma som lämnar familjen skulle bli extremt ifrågasatt, och även en pappa på ett helt annat sätt än tidigare.
Hur vill du beskriva huvudpersonen Marie?
– Hon har slutat fatta beslut och göra saker, utan flyter mest med. Jag skulle vilja säga att hon är deprimerad. Hon vet väldigt väl hur hon skulle vilja vara som förälder, men hittar inte dit. Alla problem växer sig enormt stora, och hon orkar inte lyfta blicken och se att det kan bli bättre.
Är du rädd att läsarna ska tro att du själv är en dålig mamma?
– Mindre och mindre. Det är så mycket i boken som är påhittat, även om jag kan säga att jag vet något om det här ämnet – det kan jag bjuda på. För de som känner mig är det ganska uppenbart
att boken inte handlar om mig.
Namn: Viktoria Myrén. Ålder: 38 år.
Yrke: Frilansjournalist. Familj: Sambo och två barn. Bor: I Rönninge, utanför Södertälje.

Apropå förra inlägget med den nya pockettoppen, som domineras av kriminalromaner.

Varför har deckare blivit så grymt stort? Jag läser också det ibland, men kanske var sjätte/sjunde bok. Högst. Det finns ju så himla mycket annat.

Vad tycker ni: Vad har kriminalromaner som är så bra?