Man ska inte gödsla med utropstecken. Men nu gör jag det!!!
För visst är det helt fantastiskt att fångas totalt av en bok som man trott är ointressant?
Jag pratar om ”Expeditionen: Min kärlekshistoria” av Bea Uusma.

Du kanske tror att du inte bryr dig om ingenjör Andrées polarexpedition 1897. Men jag lovar: Efter några sidor i den här originella, ambitiösa och spännande boken så har du blivit det.

Läkaren, illustratören och författaren Bea Uusma har under femton års tid grävt fram allt som finns om expeditionen, vars tre medlemmar hittades döda innan de lyckats nå sin dröm: Nordpolen. 
Författarens slutmål är att ta reda på varför de dog.
Men jag fastnade mest för detaljerna och de otroliga umbärandena som de tre männen tvingades genomlida, strävande framåt på en enorm is med hundratals kilo packning.
Boken varvar vetenskapliga fakta med utdrag ur deras dagböcker, och hjärteknipande brev som en av deltagarna skrev till sin fästmö.
Boken är snygg, personlig detaljerad och oupphörligen fängslande. Var god läs!

Författaren:Bea Uusma är 47 år och bor i Stockholm. Hon är illustratör och numera också läkare på Karolinska sjukhuset. Hon har också skrivit en barnbok om en astronaut. Tidigare var hon gift med komikern Henrik Schyffert.

Jag var i London när Nobelpriset i litteratur blev klart, och när jag raskt frågade i hotellreceptionen vem som fått det hade de ingen aning..!
När jag fick veta blev jag så GLAD. Alice Munro skriver så utsökt bra.
Jag tipsade om hennes senaste novellsamling, ”Brinnande livet”, i Söndagsbilagan – här kommer tipset i repris:

Titel: Brinnande livet Författare: Alice Munro
Alice Munro brukar nämnas som Nobelpriskandidat, och det är hon förtjänt av. Jag undrar hur hon kan skriva så här fantastiskt bra i bok efter bok.
Hon är en novellernas mästare, och i ”Brinnande livet” fortsätter hon att utforska människors – framför allt kvinnors – inre.  
Munro briljerar i konsten att låta till synes helt vardagliga händelser laddas med psykologiskt djup och spänning. Det handlar om kärlek som inte blev – som lärarinnan som blir friad till, men får en obehaglig överraskning på bröllopsdagen. Och om att drömma sig bort, som när en ung, religiöst uppfostrad flicka plötsligt försvinner.
Det ovanliga med den här novellsamlingen är att de sista texterna bygger på författarens eget liv som barn och ung.
Hon beskriver tvångstankarna hon hade om att strypa sin lillasyster, och hur mamman strävade efter att tillhöra en högre samhällsklass – vilket gjorde att hon inte riktigt passade in någonstans.

I morgon när Nobelpriset i litteratur tillkännages är jag i London – skumt att inte vara på jobbet och diskutera pristagaren. Jag får kika efter nyheten där.

Med som läsning på resan är den hyllade ”En rasande eld” av Andreas Norman, som är pocketaktuell:

Titel: Ni älskar dem inte
Författare: Belinda Bauer Format: Pocket
Två föräldrar lämnar sin 9-årige son i bilen en kort stund. När de kommer tillbaka är pojken borta. Där sitter en lapp: ”Ni älskar honom inte”. Det är början på denna gastkramande historia.

Barn som försvinner spårlöst är en tacksam intrig för en spänningsroman. Det är omöjligt att inte ryckas med av Bauers läskiga berättelse och spännande persongalleri.
Den försvunna 9-åringen är bara början på en rad liknande brott, och snart är hela den lilla orten uppskrämd och misstänksam. Varför uppför sig polisen Jonas Holly så märkligt, till exempel? Och vad hände egentligen när hans fru mördades för en tid sedan?
Detta är tredje delen i Belinda Bauers trilogi som utspelar sig i Exmoormiljö, och de går att läsa helt fristående. Hon har en fin förmåga att skapa en mörk atmosfär och många frågetecken för läsaren.
Tänd en extra lampa och njut.
Boken nominerades till årets bästa översatta kriminalroman av Svenska Deckarakademin.

Haruki Murakami ligger i topp på Unibets lista över oddsen inför att Nobelpriset i litteratur tillkännages på torsdag.
Min älskling Joyce Carol Oates ligger trea, men hon är väl för ojämn och för produktiv. Tvåa är Svetlana Aleksijevitj, som jag har nollkoll på.

Andra namn på listan är Alice Munro, Amos Oz och Paul Auster, som jag gladeligen skulle ropa ÄNTLIGEN!!! för.
Här är jag och min kompis Paul efter att vi fikat lite ba:

Läs – nu finns ”Det mest förbjudna” av Kerstin Thorvall som nyutgåva i pocket.

Hon avskydde sin mamma, låg runt med yngre män och tyckte att hon var en dålig förälder. Och hon vågade skriva om det.
När Kerstin Thorvalls ”Det mest förbjudna” kom ut 1976 sågades den av många kritiker som tyckte att den var snuskig och för privat.

Jag läste boken i 20-årsåldern, och märkte när jag läste om den nu att den håller otroligt bra fortfarande.
Bokens Anna bygger på författaren själv. Hon uppfostras till att bli en ”fin” flicka, men bryter mot alla tabun när hon kan. Det förbjudna hon sysslar med kan läsas som hennes otrohetsaffärer, att hon träffade så omöjliga män eller att hon tyckte illa om sin mamma.
Bokens jag känner att hon aldrig passar in, aldrig gör rätt – utom i yrkeslivet. Det är brännande självutlämnande, välskrivet och oupphörligen läsvärt.
Grattis ni som ha den kvar.

Författaren:
Kerstin Thorvall (1925-2010) var författare, illustratör och journalist. Hon har tecknat mode och skrivit över 60 (!) böcker i olika genrer, bland andra ”Svart resa” och ”Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig”. Hon blev inte riktigt erkänd litterärt förrän med ”När man skjuter arbetare” 1993.

Hej då bokmässa, hej vardag!
Fantastiskt som vanligt, med alla kul möten, barhäng, ett par seminarier (faktiskt!) och tre stora intervjuer.
Aftonbladets monter var en av de finaste genom åren. Höjdpunkten där (förutom när chefen Helena intervjuade mig och Ingalill Mosander så klart) var nog när Jonas Gardell pratade – fick gåshud:
Och så gick det finfint med underbara, galet snabbpratande Caitlin Moran, som får alla andra att framstå som slöa sengångare. Jag fick både pussar och Londontips av henne, thanx:En helt väsenskild personlighet är eftertänksamme Richard Ford, som plötsligt började intervjua mig om min skilsmässa – han har varit ihop med samma kvinna i snart 50 år. Vad tricket är får ni så klart läsa i intervjun sen.
Och så intervjuade jag finländske göteborgaren och numera indiske invandraren Zac O´Yeah (kan namnet vara taget tro?) som skrivit en sanslös deckare som utspelar sig i Bangalore. Har sällan läst så fullständigt knasiga meningar. Här nedan intervjuas han av Ordfronts förlagschef, min f d kollega, Pelle Andersson:
Nu återstår att göra själva jobbet också – skriva ut intervjuerna (Thank God att bandaren inte brakade ihop under Caitin Moran-intervjun, det är OMÖJLIGT att hinna anteckna) och sen se fram mot nästa mässa. Tema: Brasilien. Mer sambaklädsel i baren på Park då kanske.

Nu är vi färdiga för den här gången. Konduktören har blippat våra biljetter och tilltalat oss med pluralis majestätis till C:s förtret, hon gillade bättre när vi blev kallade flickor. Men det var i torsdags, det.

Vi har just nu lite hybris och ska starta ett bokprogram. Eventuellt tycker vi annorlunda imorgon. Enda vi saknar är en bra sminkös.

C gick till bistron för att träffa en man av tredje klass. Horace på sätet bakom oss blängde lite när vi skojade om boskapsvagn. Humor är svårt. Om man inte är från Göteborg.

Skoja bara om det där med tredje klass. Han åker såklart andra klass.

Före oss pratade Alexandra Pascalidou i montern.

Efter oss Göran Greider och Åsa Linderborg.