Ibland kan man vilja vara barn. Tycker jag i alla fall. För den som längtar tillbaka till känslan av att vara liten finns nu en jättefin bok med snygga bilder och korta texter om olika barnboksfavoriter. Just denna har tema 50-tal, men både jag – som är född 66 – och min skrivbordsgranne Monica, som är född 1985, kände igen flera favoriter.

Titel: Bilderboksretro – 50-tal

Författare: Tove Jansson, Astrid Lindgren med flera

Den här boken är en tidsresa till barndomen, med klassiska figurer som mumintroll och Barna Hedenhös. En nostalgitripp i boklandet, som gör att jag vill rusa till biblioteket och låna gamla barnböcker.

Att samla ihop plock från en massa omtyckta barnböcker skulle kunnat vara enbart ett trist säljknep. Men ”Bilderboksretro” är mer än så. Det är verkligen kul att njuta av de fina, tidstypiska bilderna och minnas känslan av att vara liten och fascineras av de här olika berättelserna.Och jag lovar – den som själv har barn får en massa tips om läsning, som även Nintendospelande små 00-talister kommer att gilla.
Det här är den första av fyra i den nya serien ”Bildeboksretro”. Temat är 50-talet, och sedan följer de andra decennierna fram till 80-talet.Här finns generöst med bilder och korta sammanfattningar av berättelser och karaktärer som blivit moderna klassiker. Bland de utvalda märks förstås storheter som Pippi Långstrump, men också lite mer okända som ormen Kriktor.

Tre favoriter ur boken:

• ”Historien om någon” av Åke Löfgren. Bild: Egon Möller-Nielsen. 

• ”Klåfingerdagen” av Edith Unnerstad. Bild: Iben Clante. 

• ”Krakel Spektakel köper en klubba” av Lennart Hellsing. Bild: Stig Lindberg. 

Kalle Lind har skrivit boken ”Proggiga barnböcker”. Rolig och intressant läsning, särskilt för den som minna dem från sin barndom. Jag gjorde en kortintervju med honom:

Vad var typiskt för 70-talets barnböcker?
– Att de skulle ha ett budskap. Pedagogik var ett nyckelord. Typiska ämnen var fattiga barn i u-länder och sexualkunskap. Man skulle säga sanningen med stort S till barnen. De hade rätt att få veta till exempel hur barnen i Vietnam hade det, och precis vad mamma och pappa gör i sovrummet. Man ville inte hyckla om något, som att andra barn var fattiga för att kapitalet stulit deras pengar…
– Men viljan att förändra fick författarna att gå några steg för långt ibland, barnen fick veta mycket som de inte var ett dugg intresserade av.
Vad var bra respektive dåligt med dem, tycker du?
– Det bra var att man såg på barn som tänkande varelser, kapabla att ta in komplicerad information. Man ville inte lura i dem dumheter eller hyckla, varken om Rödluvan eller Gud. Jag har förstått hela livet att världen är orättvis, och det har inte skadat mig.
– Det dåliga var att många av böckerna var så mördande tråkiga och torra, rena knäckebrödsprosan. Budskapet sågs som så viktigt att gestaltningen kom i andra hand, man struntade i lustigheter och spänning.
Vad läser du för böcker för din sexåring?
– Roliga böcker, favoriterna är ”Loranga, Mazarin och Dartanjang”. De är befriande dränerade från pekpinnar.

Namn: Kalle Lind, 35 år. Yrke: Kulturarbetare. Familj: Sambo, två barn, ett och sex år.Bor: I Malmö.
Aktuell: Boken ”Proggiga barnböcker – därför blev vi som vi blev” kommer på torsdag.

Titta på de här titlarna, så otroligt 70-tal, ha ha ha:

”Fängelseboken”

”Här är Nordvietnam”

”När barnen gick i strejk”

”Olle och fabriken”

”Så här får man barn”

Jag är ju uppväxt med den här sortens böcker  (född 1966) och tyckte det var kul att läsa om dem i den kommande ”Proggiga barnböcker”. En del av den här sortens samhällstillvända böcker var vekrligen urbota tråkiga. Jag minns att jag fick nog och kom in i en manisk sagoperiod. Men samtidigt fanns ett samhällsengagemang och intresse för andra delar av världen som jag kan sakna.

Däremot klarar mina barn sig fint utan extremt detaljerade bilder på när ett barn föds, brrr.

Min kortintervju med författaren Kalle Lind kommer i morgondagens Aftonbladet. På framsidan syns hans son:

I går intervjuade jag helt suveräne Lennart Hellsing, som snart fyller 90 (!) år. En rebell som hittade på sina knasramsor om Krakel Spektakel och dansande gurkor när barnlitteraturen helst skulle vara pedagogiskt torr, gärna med lantlig romantik.

När jag var liten på 70-talet var det samhällstillvända barnböcker som gällde, om kapitalism, miljö, skilsmässor och andra problem. Då längtade jag efter sagor. Men med bara sagor längtar man kanske efter vardag?

Vad tycker ni är det viktigaste med barnlitteraur – ska den lära ut något eller underhålla? Och vilka ämnen är viktigast att ta upp?