Apropå antologin ”Happy, happy” om skilsmässa – det är ofta extremt intressant att läsa om trassliga och jobbiga kärleksrelationer, feelbadlitteratur när den är som bäst.

Här kommer därför några tips i den stilen:

• ”Bitterfittan” av Maria Sveland. Sara flyger till Teneriffa för att fundera över vart kärleken och jämställdheten tog vägen när första barnet kom.

• ”Jag tror vi behöver prata faktiskt” av Jon Jefferson Klingberg. Om småbarnspappan Karl Mikaels första år som skild. Spännande att ta del av en mans känslor kring svartsjuka, kärlek och mycket mer.

• ”Ur vulkanens mun” och ”Mats och Anna bor inte här längre” av Helena von Zweigbergk. I den första åker Anna och Mats på en desperat rädda-äktenskapet-charter med sina två barn. Den andra är ny, en uppföljare som beskriver hur det gick för dem.

• ”Maken” av Gun-Britt Sundström. En 70-talsroman som blivit en modern klassiker. Den unga Martina brottas med hur en lyckad kärleksrelation ska se ut – bör man gifta sig? Hur viktig är passionen? Vad kan man egentligen begära?

Lionel Shriver slog igenom med dunder och brak med ”Vi måste prata om Kevin”, om en pojke som begår en skolmassaker, och hans kärlekslösa mamma. Nyligen var hon i Sverige för att prata om en annan roman: ”Dubbelfel”. Den handlar om två tennisproffs som gifter sig. Men när kvinnans karriär dalar går det allt bättre för mannen. Kvinnan, Willie, blir allt mer bitter och missunnsam mot sin make. Äktenskapet faller sakta sönder. Jag gjorde en ”Tre frågor” med Shriver:

I ”Dubbelfel” konkurrerar två gifta tennisproffs – måste kärlek handla om makt?
– Ja, men jag önskar att det inte var så. Förr, när mannen och kvinnan hade olika roller, var det lättare, stabilare – men mycket orättvist. I dag när båda har karriärer och höga krav på både arbete och relationer så är det svårt. Särskilt när makten skiftar. Min man är jazztrummis, och att vi har så olika jobb gör det hela lättare.
Varför gillar du att skriva om icke-perfekta människor, som Willy som avskyr när det går bra för hennes man?
– Jag skriver realistiskt, och de flesta är inte perfekta. Det är felen som gör människor speciella.  Många kan känna samma missunnsamhet som Willy, men de flesta erkänner det inte. Man ska bara vilja den andre allt gott… Willy märker själv att hon blir bitter, otrevlig och oattraktiv och det är rena tortyren.
– Jag kan känna igen mig i hennes driv, att gå in för något väldigt mycket.
Är du rädd att aldrig mer få till en sådan succé som ”Vi måste prata om Kevin”?
– Nej, det gör mig glad att ha haft en sådan framgång! När jag skrev den hade det inte gått bra för mig, jag var besviken och funderade på att lägga av. Jag ville inte skriva för byrålådan. Efter Kevinboken är jag säkrare, lugnare.
Namn: Lionel Shriver, 52 år. Yrke: Författare och journalist. Familj: Man.
Bor: London, uppväxt i USA.  Bakgrund: Slog igenom med ”Vi måste prata om Kevin” (2003) som översattes till 16 språk. Hade skrivit sju romaner innan dess. ”Dagen efter” och ”Dubbelfel” är två av dem.

Vädret är det stora samtalsämnet inför midsommar. Men regnar det kan man ju alltid vara inne och läsa..! Något romantiskt kanske passar nära midsommaraftons natt, som Tolstojs ”Anna Karenina”, allt av systrarna Brontë, eller varför inte Carl-Johan Vallgrens ”Den vidunderliga kärlekens historia”. En annorlunda syn på kärlek finns i Ray Kluuns ”Det kallas kärlek” om otrohet, cancer och en stor livsförändring. Gråtvarning på slutet.

Själv ska jag börja nosa lite på höstböckerna, först ut blir den kommande romanen av Sara Kadefors.

Ha en riktigt skön helg!