Ser att det kommer en ny roman av min älsklingsförfattare nr ett, Joyce Carol Oates, i mars. Det är ju nästan omöjligt! För bara ett par månader kom ”Lilla himlafågel” som jag inte ens hunnit läsa. 2009 kom den fantastiska ”Älskade syster”, samt hennes dagböcker.

Alla vet att hon är grymt produktiv, men det här är ju otroligt. Dessutom är ju nästan allt hon skriver bra.

Misstänker starkt nu att hon har en skrivande tvilling. Eller varför inte trilling. Carol Joyce? Jossan Carola?

…är Sigrid Combüchen, nu senast för den uppslukande ”Spill – en damroman”. Jag gjorde en kortintervju med henne:

Du är nominerad till Augustpriset för femte gången (!) – hur ser du på dina chanser?
– Varken jag eller någon av mina medtävlare har ställt upp i racet. Vi är där och smickrade att en urvalsjury valt oss. Det är alltid härligt att vara vald.
– Och processen fortsätter på samma sätt. Ingen av oss kan komma i mål genom att springa litet fortare. Den som vinner ”vinner” inte utan får. Jag är ärligt nollställd, inte minst därför att jag är en erfaren Augustförlorare.
Hur kom du på idén till ”Spill – en damroman”?
– Jag har länge haft lust att skriva en riktig ”hembygdsroman” om luften och stämningarna i trakten där jag bor. Och jag har länge velat skriva om 30-talet. Och jag har nog länge velat skriva om något utöver känslor och intellekt: nämligen handlag, händighet. Det är en del av bakgrunden.
Hur är din hjältinna Hedda som person?
– Som ung är hon stark men vilsen, och redo att motsvara den brist på förväntningar som ställs på henne. Som gammal verkar hon kritisk, ibland cynisk i sin blick på samtiden. Men hennes sälta är också barmhärtig. Hon ber folk ha mindre förväntan på ”lycka” och förträfflighet.

Namn: Sigrid Combüchen, 68 år. Yrke: Författare, skribent och skrivpedagog. Bor: I Lund och på Koster.

Kikade i inboxen vid midnatt i veckan: Hoho, ett mejl från självaste Paul Auster. Han ställde trevligt nog upp på en mejlintervju om sin senaste roman ”Osynlig” som nu kommer på svenska.

Den är så suveränt bra, en av hans bästa! Om den unge Adam, som lär känna ett mystiskt kärlekspar och dras in i en härva av misstankar, erotik och lögner. På typiskt Austerskt vis finns också en berättelse i berättelsen.

I morgon kommer min intervju med honom på Aftonbladets boksidor.

Årets Bookerpristagare blev den brittiske författaren och kolumnisten Howard Jacobson. Den prisade boken är en  komisk roman som handlar om två gamla skolkompisar. ”The Finkler question” heter den.

Det var tydligen ganska otippat, och jag kan inte låta bli att dra en parallell till den svenska dundersuccén ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret som försvann” av Jonas Jonasson. Den fick nästan ingen PR, men blev verkligen årets raket och har legat i topp på pocketlistan i evigheter känns det som.

Kanske behöver folk lite humor i motvikt till de senaste årens spänningsromaner. Personligen föredrar jag ändå böcker med svärta och tragik. Förutom Erlend Loes ”Stilla dagar i Mixing part” som jag tjatat om här tidigare, den är absurt rolig. Fast den dissades helt av någon annan recensent såg jag. Så är det ju med humor.

I veckan intervjuade jag Bob Hansson, som tycks vara överallt just nu: I ”Babel”, vinnare av Sveriges Radios Novellpris, ny roman och dessutom snart premiär på en monolog på Dramaten.

Han är en genuint originell person, som visar många olika sidor. Det blev en slingrig, rolig intervjusituation. Resultatet kommer i morgon på Aftonbladets boksidor.

Om ”Rädd att flyga” om hennes nya biografi, feminism, sex och allt möjligt – läs intervjun med Erica Jong. Lyckades inte länka i dag, men här hittar ni den:

http://www.aftonbladet.se/kultur/article7851301.ab

Ha ha ha! He he he!

Mina kollegor undrade nog vad jag sysslade med när jag läste Erlend Loes ”Stilla dagar i Mixing Part”. Den handlar om en familj på semester, främst om pappan Telemann (ja, han heter så). Han vill bara tänka på teater, sexfantisera om mat-Nigella och smygdricka vin. En väldigt jobbig typ som skildras på ett extremt kul sätt.

Jag kom inte ihåg när jag läste en så rolig dialog senast. Ser fram mot att träffa denne norrman på Bokmässan nästa vecka. Inte Telemann alltså, utan Loe.

Snyggt omslag är det också:

…tycker Louise Boije af Gennäs, som kommit med en ny roman om just det.

Läs min intervju med henne här.

Radioprataren Morgan Larssons debutroman ”Radhusdisco” handlar om 80-talet. Om du är mellan 35 och 45 kommer du att hitta många kul tidsmarkörer, och hög igenkänning i den. Jag gjorde en kortintervju med honom:

Romanen bygger på din skoltid, varför fascineras du av 80-talet?
– Det var så mycket då som är helt upp och ner jämfört med i dag. Solarium var jättenyttigt, video jättefarligt, fröken badade toppless med klassen på badresan. Och man var ständigt rädd för att Sovjets ledare eller USA:s president skulle trycka på den röda knappen som satte igång tredje världskriget.
– Detta samtidigt som fantastisk popmusik skapades och klädmodet gick helt bananas. En mycket märklig tid.
Vad trivs du bäst med – att vara tonåring eller vuxen?
– Att vara vuxen, tveklöst. Man har erfarenhet och kan dessutom välja när man vill uppleva nya saker.
– I tonåren kommer det nytt på löpande band, vare sig man vill eller inte, samtidigt som kroppen förändras och kroppsdelar får helt andra funktioner. En otroligt påfrestande tid, men förstås också händelserik och fantastisk.
Har du haft någon nytta av att vara programledare i radio när du skrev boken?
– Oerhörd nytta. Radiopratet har tvingat mitt språk att bli mer direkt och bildrikt. I radio är stämning a och o och jag hade aldrig kunnat fylla ”Radhusdisco” med så mycket atmosfär och laddning utan radiojobbet.
Namn: Morgan Larsson. Ålder: 40 år. Yrke: Programledare för ”Christer” i P3 Bor: Göteborg.

..var det på Marcus Birros releasefest. Det roliga var att han själv berömde boken, och varför inte?!

Han hade samlat ett gäng han gillar som läste högt ur ”Att leva och dö som Joe Strummer”: Gert Fylking, Wille Crafoord och Magnus Carlson (från Weeping Willows). Och så spelade Plura och Carla från Eldkvarn.

Trevligt var det. Och eftersom jag alltid känner mig dum och groupieartad när jag ska plåta författare så får ni nöja er med en bild på min glada exchef Lena Bergman: