Det kryllar av debutanter i höstens bokutgivning. Jag har själv intervjuat ett par av dem nyligen, nämligen Carin Hjulström och systrarna Åsa Grebe och Camilla Träff. Helt klart går massor av människor omkring med bokdrömmar. Men som Leif GW Persson sa när han föreläste på Journalisthögskolan i Göteborg när jag gick där:

”Det finns två sorters misslyckade författare: De som kan skriva men inte har något att berätta, och de som har något att berätta men inte kan skriva”.

Så sant! Jag tillhör nog den första kategorin. Men vad skulle ni skriva om i en roman om ni fick chansen?

Hej, vad kul det var att se allt ni har läst! Vilken skön blandning. Jag själv har blandat sådant jag behövde läsa i jobbet och ett par böcker som jag inte hunnit med tidigare:

P O Enquist: Ett annat liv. Äntligen hann jag läsa Augustprisvinnarens berättelse om skapande och alkholism. Som väntat mycket bra med fantastiskt språk, dock med något trög start. Rekommenderas!

Sanna Sjöswärd: Min mamma är en persisk prinsessa. Självbiografiskt om en ung adopterad kvinna som söker efter sina rötter i Iran. Gripande och intressant för alla som är intresserade av ursprung och vad som formar vår identitet.

Grebe/Träff: Någon sorts frid. Två systrar har skrivit en spännande kriminalroman som delvis utspelar sig på en psykologmottagning. Läs den inte om du är ensam i en stuga! Boken är ny och blir en ”Tre frågor” på söndag: Jag ska träffa författarna i dag.

Viktoria Myrén:  I en familj finns inga fiender. En kvinna bryter ihop under moderskapets krav och försöker finna sig själv i den ensliga släktstugan. Men där dyker fler personer upp… Psykologiskt inträngande om familjeband och kärnfamiljskrav.

Carin Hjulström: Finns inte på kartan. Programledaren har skrivit en roman om en tjej som går journalisthögskolan i Göteborg, och mot sin vilja får praktisera på en pytteliten ort i Småland. Jag planerar en intervju med Carin H, det finns mycket intressant att diskutera om den boken när det gäller storstad kontra landsbygd.

Abraham Verghese: Cutting for stone. Tvillingpojkar föds under dramatiska omständigheter. En episk historia som utspelas i Etiopien. Författaren kommer snart till Sverige och jag tänker mig en kortintervju. Har dock en bit kvar i boken!

Och jag önskar att jag kunde fortsätta läsa med denna utsikt från hängmattan:

Jag intervjuade ju Londonförfattaren Sadie Jones om hennes debutroman ”Den utstötte” som sålts till massor av länder. Den blev hennes succé efter att ha jobbat med filmmanus som ingen ville ha, i femton år! Boken är riktigt, riktigt bra.

Läs intervjun med henne här.

I lördags såg jag filmen ”Revolutionary Road” som bygger på Richard Yates mästerliga bok. Den finns nu på dvd – se den! Och därför måste jag igen tipsa om romanen, som är en ruggigt stark skildring av konvenansens bojor. Paret Wheeler i förorten har glömt bort vilka de en gång var, för att passa in i mallen av en trevlig kärnfamilj i villaidyllen.

Trots att det är 50-tal, och trots att han försörjer familjen och hon är hemmafru, finns det känslor och tankar som är precis lika aktuella i dag. Och för en gångs skull: Både filmen och boken är fantastiskt bra.

Jag intervjuade nyligen amerikanskan Siri Hustvedt (vars mamma är från Norge, därav namnet).

Inte nog med att hon skriver suveränt – hon är trevlig, intelligent och tjusig också. På 30 minuter försökte jag avhandla hennes nya roman ”Sorgesång” och prata om hennes liv ihop med författaren Paul Auster och dessutom diskutera det mänskliga psyket. Knepigt! Läs intervjun här.

Jag såg att Maria Svelands suveräna feministiska roman ”Bitterfittan” är såld till England. I Tyskland finns den redan. Kul att även andra länder uppskattar boken, även om vi i norden kommit längre med jämställdheten.
Fast mycket är kvar… Har du inte gjort det redan, så läs om 30-åriga Sara som upptäcker hur mycket som krävs för att vara en bra mamma i jämförelse med en bra pappa. En insiktsfull uppgörelse med ruttna, seglivade könsroller.
Varning: Risk (eller chans?) att bli förbannad!
Kolla gärna min intervju med Sveland här intill, under Författarintervjuer 2007, precis när ”Bitterfittan” kom.

Jag har ju redan lagt ut söndagens intervju med Joyce Carol Oates här. Men eftersom allt inte fick plats i tidningen så kommer här – för er som också gillar henne extra mycket – hela mejlintervjun som jag gjorde:

Joyce Carol Oates har nämnts som nobelpriskandidat sedan 1970-talet.
Nu kommer första delen av hennes dagböcker på svenska.
– De har varit en sorts livlina, skriver hon i en mejlintervju från sitt hem i Princeton, USA.
  Hon är en av USA:s främsta författare, och är känd för sin enorma produktivitet: Hon har skrivit över hundra böcker i olika genrer. I Sverige fick hon sitt stora publika genombrott med ”Blonde”, en roman om Marilyn Monroe.
Vad vill du framför allt säga med ditt författarskap?
– Något av det viktigaste är att väcka mänsklig sympati. Att skapa påhittade världar  som visar respekt för komplexiteten hos den mänskliga själen. Detta inom estetiska strukturer som jag hoppas är poetiska, ofta experimentella och – hoppas jag – originella.
Vilken roman är du mest nöjd med?
– Alla är nära mitt hjärta förstås. Men jag känner mig särskilt nära ”Dödgrävarens dotter”, eftersom den är en bit av min egen familjehistoria, omfantiserad till en sorts myt. Jag känner också extra för ”Blonde” och för ”Fallen”,  den senare utspelar sig nära mitt barndomshem.
Hur får du idéer till dina karaktärer?
– ”Karaktärerna” känns mycket verkliga för mig, knappt påhittade. Kanske kommer de till författare från fantasins kungarike, ungefär som våra omedvetna drömmar.
Du verkar ha en förmåga att sätta dig in i de mest skilda människors personligheter – hur kommer det sig?
– Jag känner en naturlig samhörighet med andra, ofta ren identifikation. Speciellt med ungdomar, i deras kaos av konflikter med vuxna och auktoriteter. Jag ger gärna röst till individer som är väldigt annorlunda än jag själv.
Du har skrivit mycket om våld, psykiskt, fysiskt och sexuellt. Varför?
– Jag skriver egentligen aldrig om våldet i sig självt, utan om efterdyningarna av extrema händelser, som får människor att testa sin styrka och integritet. Ofta handlar det om kvinnor och flickor som överlevt våldsamma händelser. Jag skriver inte om människor som bara är offer, som har gett upp hoppet.
  Hon tar sin senaste roman på svenska, ”Dödgrävarens dotter”, som exempel: En ung kvinna (Joyces farmor) har en tragisk, våldsam barndom och ungdom, men lyckas till slut finna en snäll, god man och bli mor till en pojke som blir konsertpianist.
Varför har du skrivit dagbok?
– Det är en sorts livlina, en förbindelse med mina tidigare jag genom åren. Det vore otänkbart att inte skriva dagbok. Det är en form av intensiv meditation. En plats där, när man en gång trätt in i detta heliga, allt som är autentisk tom en själv avslöjas.
Har du förändrats mycket genom åren?
– Ärligt talat så har jag inte förändrats så mycket inuti. Inte heller när det gäller mitt dagliga liv – mitt undervisande, mitt arbetsschema, mitt ganska lugna sociala liv. Den stora förändringen är förlusten av min make Raymond Smith efter 48 år av väldigt nära äktenskap. Förlusten har slitit mitt liv i två. Det har varit mycket svårare att koncenterera sig, så jag måste arbeta hårdare under längre tid nu.
– Att Raymond dog så abrupt (i en sjukhusrelaterad infektion) var mycket chockerande och jag har inte hämtat mig ännu. Att skriva och undervisa är en stor tröst.
Vilka är fördelarna med att ha blivit äldre, som författare?
– Att jag inte låter mig nedslås lika lätt. Jag vet att de första sex veckornas arbete är svåra och ofta deprimerande. Men också att – om jag fortsätter – så blir det mycket mer tillfredsställande, och jag blir allt mer upprymd.
Vad gör du när du inte arbetar?
– Jag älskar att läsa förstås. Att fotvandra, cykla, gå på teater och film.

Feministen och författaren Marilyn French har dött i en hjärtattack, 79 år gammal.
Hon slog igenom med sin fantastiska debutroman ”Kvinnorummet” 1977. Den handlar om en hemmafru som skiljer sig och inser hur viktigt det är med självständighet , frihet och en egen ekonomi. Den gjorde stort intryck på mig när jag läste den i 20-årsåldern.
En modern klassiker!
En annan läsvärd roman av henne är ”Det blödande hjärtat”, om ett förhållande med massor av erotisk spänning, men också en massa olikheter och gräl mellan henne och honom.

Jag har inga syskon själv, men föll ändå för Susanne Axmachers debutroman ”Näckrosbarnen” om tre syskon och deras grymma kamp som varar ända in i vuxenheten.
En lyckad debut! Här nedan kommer min kortintervju med henne:

Är barn ondare än vuxna?
– Absolut inte!  Barn har bara inte lärt sig koderna för vad som är socialt accepterade uttryck för känslor som hat och avsky. De är mycket ärligare med sina mörka känslor. Jag känner stor ömhet för både barn och vuxna i boken. De handlar utifrån goda intentioner för det mesta, och ibland utifrån en överlevnadsinstinkt som övertrumfar empatin och hänsyn. Men de är inte onda.
Du är överstelöjtnant. På vilket sätt påminner de tre syskonen Lanckens relation om ett krig?
– Deras relation är definitivt ett krig! Jag är mycket fascinerad av krig både i det lilla och det stora perspektivet. En sådan blodig maktkamp ställer allting på sin spets.
– Jag är intresserad av familjen som fenomen, det är relationer vi inte riktigt kan välja. Detta skapar en intressant dynamik, med personer som vi inte kan undgå att älska och som kan såra oss som ingen annan.
Hur påverkar syskonrelationerna oss som vuxna?
– Jag är ensambarn, så mina egna erfarenheter av syskonskap är det jag sett. Jag tror att familjen i stort är en av de mest avgörande faktorerna som påverkar oss som människor. Det är omöjligt att inte formas av dem vi lever så nära under lång tid.
Ålder: 34.
Yrke: Arbetar med internationella insatser för MSB:s (Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap) räkning. Varit rådgivare i mänskliga rättigheter och genusfrågor för FN och EU (Överstelöjtnant som rådgivare till EU:s operation i Tchad).
Familj: Sambon Hasse, mamma, pappa, mormor.
Bor: Stockholm

Jag kan rekommendera Christian Mørks ”Darling Jim” för dig som gillar något genreöverskridande. Den är är lite spänningsroman, saga och relationsdrama på en gång. Spännande och annorlunda. Om tre systrar vars liv förändras dramatiskt när de möter en främling…
Jag intervjuade Christian Mørk, dansk från början, men som bott i USA halva sitt lv och bland annat jobbat med film.
Här nedan kommer min kortintervju:

Varför trollbinder sagoberättaren Jim i boken så många?
– Han är en ung, sexig och lite farlig man som kör in med sin röda motorcykel i en liten irländsk by där det inte brukar hända någonting. Och så trollbinder han människor med sina historier. Att berätta något för någon kan vara mer intimt än sex. Alla faller för honom, inte bara kvinnor. Han är en sorts fantasi.
Hur skulle du själv vilja beskriva romanen?
– Som en blandning av genrer. Jag ville skapa en speciell stämning med både sagor och verklighet. Det är en deckare och släkthistoria, som båda är moderna. Och så en gammaldags vargsaga. En dramatisk kärleksroman, kan man nog säga.
– Det irländska landskapet föll jag för när jag var där och producerade film.
De tre mystiska systrarna i boken är inte bara snälla… Har du ändå sympati för dem?
– Ja visst. De flesta människor kan vara i stånd till en hel del om de blir pressade, till exempel om någon hotar att skada deras familj. Eller om det handlar om erotisk besatthet. Jag tror att många läsare känner att systrarna är verkliga, trovärdiga människor.
Ålder: 43 år. Yrke: Författare, Familj: Singel. Bor: New York.
Bakgrund: Uppvuxen i Danmark, flyttade till USA som 22-åring. Varit filmproducent i Hollywood, filmkritiker på New York Times. Har skrivit tre romaner.
Aktuell: Med ”Darling Jim” (Lind & co), som är såld till 15 länder.