De två senaste åren har jag märkt att allt fler författare skriver lååånga böcker. Det spelar ingen roll om det är en lättsam underhållningsroman eller en i mängden av alla deckare – författaren verkar tycka att det behöver minst 500 sidor för att få något sagt.

Sanningen är att en story måste vara riktigt, riktigt bra för att förtjäna mer än 400 sidor. 

Tänk vilka små pärlor det finns, där en grymt bra historia ryms på ett färre antal sidor. Jag tänker raskt på ”Mordets praktik” av Kerstin Ekman och ”Den allvarsamma leken” av Hjalmar Söderberg. Mer sånt tack!

Här syns ett par av den senaste tidens tjocka feta korr.

”Senor Peregrino” av kubanskfödda Cecilia (snyggt namn!) Samartin

”Och allt är förvridet” av Emma Ångström

Har läst lite i båda romanerna, och de verkar lovande. Den första handlar om en ung kvinna från en mexikansk by, som träffar en mycket mystisk patient där hon jobbar som sjuksköterska.

Den andra handlar om Erik, som inte kan sluta spionera på sitt ex när hon träffat en annan. Längtar till läs-soffan.

Dags för jobb igen! Men jag har i och för sig ”jobbat” i sommar när jag läst en radda böcker inför hösten.

Här kommer några av dem:

• Kall feber – Jerker Virdborg. Pocketaktuell.

• Lyckan, kärleken och meningen med livet – Elizabeth Gilbert. Kommer som film i höst, med Julia Roberts.

• Svalorna flyger så högt att ingen längre kan se dem – Åke Edwardson. Ny roman av en av våra deckarkungar.

• Tiger – Mian Lodalen. Ungdomsskildring som kommer i höst.

Blandad kompott alltså. Vad har ni läst i sommar?

Att skriva bra om sex kan den bästa författare misslyckas med. Vi har väl alla skämts å författarens vägnar någon gång… Literary Review har sedan 1993 en tävling där den sämsta sexskildringen utses – det gäller litterära romaner, inte specifikt erotiska eller porriga böcker. Bland årets nominerade är nio av tio män (!). Två av dem har jag intervjuat, märkligt nog:

Amos Oz, med ”Rim på liv och död”, vars sexskildringar handlade om ganska misslyckade och meningslösa samlag mellan två som knappt kände varandra.

Nick Cave, som berättar om en sexdåres fantasier och eskapader i ”Bunny Munros död”. Men där är meningen att det ska vara plumt, snuskigt och bisarrt – hjälten urartar totalt och läsaren märker att han rentav begår övergrepp.

Sedan finns faktiskt den kritikerrosade ”De välvilliga” av Jonathan Litell med. Det mesta av huvudpersonens tankar kring sex är faktiskt äckliga, en del rätt sjuka. Hans hjärna är inte i toppskick precis, särskilt mot slutet. Men så är han naziofficer också… Läs om alla nominerade – och även utdrag ur böckerna för den som är nyfiken – här.

Nu har flera stora och mellanstora bokförlag varit här på redaktionen och presenterat sin utgivning från januari och framåt – kul!!! Det är så spännande med allt nytt, jag får lust att kasta mig över en massa korr på en gång. Ja, det är just vad jag ska göra också.

Några författare som kommer med nytt är Katarina Wennstam, Jan Arnald, Liza Marklund (som skrivit en deckare ihop med storsäljande amerikanen James Patterson) Susanna Alakoski – med Augustprisade ”Svinalängorna” ni vet. Och så längre fram: John Ajvide Lindqvist, Jo Nesbø, Maja Lundgren (som hamnade i blåsväder när hon namngav en massa kulturpersoner) och faktiskt: Björn Ranelid. Jo, nu kommer han med en bok också, som förlaget sa apropå att hans syns i så många andra sammanhang som inte har ett skvatt med författarskap att göra.

Har säkert glömt en massa viktiga, men detta var ett axplock. Dags att planera:

Ja, uppenbarligen vill en del göra det i alla fall – med mer eller mindre lyckat resultat. Just nu läser jag rockikonen Nick Caves ”Bunny Munros död”, en tragikomisk historia om en sexgalen handelsresande i hudprodukter. Den har sina goda sidor. Jag ska intervjua honom om boken när han är i Sverige nästa vecka.

Överraskande bra är sångaren Martin Svenssons ”Din heder” om en skrämmande kulturkrock, medan Lemmy, trummis i Motörhead, i sin självbiografi vältrade sig i klichéer a´la rockmyt tills man storknade.

Vad finns det mer… Åsa Jinder skrev halvdan chicklitt med barnlöshetsproblematik, Jessica Andersson har kommit ut med en självbiografi som jag inte läst. Det är förstås stor skillnad mellan att skriva om sitt eget liv och att kunna konstruera en roman. Och den som skriver låttexter har redan språkets gåva på något sätt.

Vad tycker ni, ska artister ge sig på författarkonsten, och har ni några goda eller dåliga exempel?

Oj, vilka bra romaner jag läst inför intervjuer de två senaste veckorna!!! Jag kan rekommendera allihop, fast de är olika sinsemellan:

• ”Skära för sten” av Abraham Verghese, USA. En episk roman i läkarmiljö om tvillingpojkar som växer upp i Etiopien. Om kärlek, vänskap, medicin. Jag hade en ”Tre frågor” med honom i tidningen i söndags, ska snart lägga ut den här.

• ”När förnuftet sover” av Inger Alfvén. Jag läste åtta-nio romaner av henne när jag var lite yngre, hon är suverän på att skildra relationer ur olika människors perspektiv. Så också här. Ska göra en stor intervju med henne i morgon.

• ”Primtalens ensamhet” av italienaren Paolo Giordano. Högts originell och psykologiskt inträngande historia om två udda tonåringar som finner varandra för livet. Extremt välskriven. Ska träffa honom på bokmässan.

• ”Gå inte ensam ut i natten” av finlandssvenske Kjell Westö. En bred berättande roman om flera generationer och samhällsutvecklingen, med fokus på 60- och 70-tal. Allt sett genom några mycket trovärdiga karaktärers ögon. Jag gjorde en kortintervju med honom i går.

• ”Summan av dagarna” av Isabel Allende. En memoarbok där idén att hålla samman familjen – klanen, som hon säger – går som en röd tråd. En fantastisk historia som ibland överträffar dikten. Intervju på bokmässan.

För mig har de senaste veckorna varit en kaosartad blandning av olika genrer inom litteraturen.
Jag har intervjuat Sören Olsson och Anders Jacobsson, pappor till bland andra ”Bert” och ”Sune” för barn och unga. Och deckarförfattarna Mons Kallentoft och Liza Marklund.
I onsdags träffade jag underhållningslitteraturens storsäljare Kajsa Ingemarsson – och i dag har jag telefonintervjuat Jens Lapidus, som skrivit en serieroman om Stockholms kriminella värld.
Och just det ja: Susanne Axmacher, som bokdebuterat med en psykologisk roman, har jag okså telefonintervjuat.
Puh! Men också väldigt kul förstås.
Jag varvar gärna genrer, men läser allra helst psykologiska romaner, med lite existentiella funderingar. Och sticker emellan med någon intelligent deckare.
Vilken genrer gillar ni bäst? Och vad kan ni inte tänka er att läsa?

..har jag nog läst de senaste dagarna:.

• Elin Lindqvist: Facklan. Historikern Hermans dotter, som skrivit roman om sin farmors far. Intervju kommer i Aftonbladet på söndag.
• Jon Jefferson Klingberg: Jag tror vi behöver prata faktiskt. Modernt skilsmässodrama, ny på pocket.
• Mons Kallentoft: Höstoffer. Hans nya roman om polisinspektör Malin Fors. Ska intervjua honom nästa vecka.

Och så Bengt Ohlssons ”Syster”. Ska prata om den i ”Malous bokklubb” i TV 4 i morgon. Måste försöka att inte prata jättefort på småländska, utan så att folk hör vad jag säger.
Intervjun med honom läggs ut här på bloggen i morgon.
I kväll ska jag läsa absolut NOLL böcker.
Kan man bli lite bokmätt?

Vad är det med författarnas redaktörer? undrar jag ibland. Det är så många nya romaner som har bra intrig, fin personteckning och är välskrivna – men är alldeles för långa, med avsnitt som bara är ord, ord, ord och gör att man tappar fokus.
Är det författarna som inte förmår ta bort några av sina idéer, eller redaktörerna som är rädda för att be dem korta? Böcker på 500 sidor kräver att man verkligen har något att säga.
Vad säger ni – borde fler romaner kortats?