Jag tycker överlag mycket mer om litteratur som handlar om svårigheter och folk som har det jobbigt. Lycka och välmående blir så meningslöst i litterär form för det mesta.  

Så nu har jag fått mitt lystmäte eftersom jag i två dagar plöjt bland andra ”När duvorna försvann” av Sofi Oksanen och ”En hemstad” av Kristian Lundberg. De beskriver bland annat fattigdom, svek och att inte kunna lite på någon. Fast en handlar om Estland, och den andra om Malmö.

Intervjuer kommer snart!

”Mästerlig”, ”Lysande”, ”Enastående” – Sofi Oksanen har fått sanslöst bra kritik för sin roman ”Utrensning” som handlar om två systrar, krig, våld, trafficking, svartsjuka… Ja, det är ingen feelgoodläsning precis, men mycket bra.

Här kommer min kortintervju med henne:

Strålande recensioner, priser, såld till 26 länder – vad betyder succén med romanen?
– Jag får mer tid att skriva, eftersom jag får en mer säker ekonomisk position. Framgången är ganska överraskande. En historia om en gammal dam mitt ute i ingenstans låter inte så säljande.
– Men läsarna hittar olika saker i boken. En del koncentrerar sig på temat om trafficking och mäns våld mot kvinnor, andra på svartsjukan mellan två systrar. Många unga lär sig mer om Estlands historia under kriget.
Aliide förråder sin syster för att hon vill ha hennes man, vad är hon för person?
– En överlevare. Det är väldigt svårt att fördöma de val människor gör i krig. Det är inte möjligt att veta vad man själv skulle ha gjort.
Hur har du lärt dig att berätta så bra?
– Pappa var elektriker och mamma ingenjör, så det är nog inte från dem. Men jag lärde mig läsa och skriva när jag var sex år, och började genast skriva dagbok. Jag tyckte att det var intressant att berätta. På lekis regisserade jag en pjäs efter visan ”Mary hade ett litet lamm”… Jag började med en musikal, kan man säga!
Namn: Sofi Oksanen, 33. Bor: Helsingfors.
Aktuell: Med romanen ”Utrensning” (Albert Bonniers) den första finska roman som både fått Runebergspriset och Finlandiapriset. Nominerad till Nordiska rådets pris.

Sitter och förbereder mina frågor till Sofi Oksanen, som jag ska intervjua i morgon. Hon skriver en hel del om mäns förtryck – särskilt i krigstider – och jag vill förstås fråga om det. Märkte då att ordet ”jämställdhet” faktiskt inte finns på engelska. Man får nöja sig med ”equality” som mer står för jämlikhet, inte just mellan könen.

Intressant. Lite som ”ombudsman”, ”vabba”, ”lattemamma” och andra svenska typiskheter.

För övrigt har hennes roman ”Utrensning” fått galet bra recensioner: ”Mästerlig”, ”enastående” och mer därtill. Roligt.

På förmiddagen satt jag och läste ut Sofi Oksanens hemska – och väldigt bra – roman ”Utrensning”, som för övrigt fick en fin recension på Kulturen i dag. Det är litterär feminism som gör ont, om hur kvinnor i krig och fred utnyttjas och görs illa. Ilskan fylldes på av att läsa mer om idiot-polischefen som misstänks för våldtäkt.

Men vips satt jag på en lyxig lunch, där vi firade av min kära chef Lena och kollega Anna, som ska vidare till andra tjänster här på Bladet. Det blev väldigt uppsluppet, för att inte säga stundtals hysteriskt, med vilda diskussioner om att åka i rullande bollar. Extremt skoj, och vi drack inte ens vin.

Här är jag och Wendelaredaktionen (Helena och Lena där bak, Lina, Anna och jag längst fram):