Kultur alltså… Jag älskar när böcker och filmer väcker riktiga känslor och inte bara blir ”Hmm, så intressant. I söndags såg jag ”Svinalängorna”. Trots att jag läst Susanna Alakoskis bok så blev jag i upplösningstillstånd. Den var fruktansvärd och väldigt bra i kombination. Tårarna rann.

Och nu: Skratt så att mascaran bokstavligen ger sig iväg och kollegorna undrar vad jag sysslar med. Orsak är nyutgåvan av serietecknaren Liv Strömquists bok ”100 procent fett”. Så sjukt roligt om relationer, sex och feminism. Måste läsa resten hemma annars kommer någon och burar in mig. Puh.

Har försakat bloggen på grund av en massa annat jobb. Nåväl. I fredags hade filmen ”Svinalängorna” premiär, efter Susanna Alakoskis strålande roman. Jag tipsade om den i Söndagsbilagan, och här kommer det. (Om du inte läst den – gör det!)

”Svinalängorna” är en fantastisk uppväxtskildring med både mörker och värme. Att skriva en sådan debutroman  är minst sagt en bedrift. Den har självbiografiska drag, och handlar om klass, fulla vuxna, vänskap och känslan av att vara på samhällets baksida. Trots tunga teman är romanen inte alls svår, man bara flyger fram över sidorna. Den belönades – med rätta – med Augustpriset.
Handling: Berättarjaget är Leena, som bor i ett nytt bostadsområde i Ystad, fyllt av människor som hamnat lite utanför. Hemma pendlar det mellan hyfsad ordning och totalt kaos, när mamma och pappa lägger de få slantar som finns på alkohol.Leena och hennes kompisar är smärtsamt utsatta, men också starka och kaxiga.
Författaren:Susanna Alakoski är född i Finland 1962. Hon är utbildad socionom (vilket märks i den senaste romanen ”Håpas du trifs bra i fengelset”) och genusvetare. Hon har också varit pressekreterare hos Gudrun Schyman.
När jag intervjuade Susanna Alakoski berättade hon att hon satt ensam hemma i soffan när hon skulle se filmen första gången – hon var rädd för hur hon skulle reagera. Men hon blev nöjd.

…”Svinalängorna” är just vad jag har. 10 dec är det svensk premiär, och boken är ju suverän.

Jag gjorde en kortintervju med författaren Susanna Alakoski:

”Svinalängorna” har redan fått priser och är såld till flera länder – varför tror du att många tycker om filmen?

– Den berör det allmänmänskliga, och svåra saker i en fin kombination. Alkoholproblem berör människor i hela världen, liksom våld riktat mot kvinnor. Och att inte räcka till som förälder. Inte minst handlar filmen om att bära svåra saker inom sig, att hålla fasaden, försöka glömma. Och samtidigt ändå tvingas att se, fast man helst vill blunda.

Hur känns det att se sin egen berättelse på vita duken?

– Det var nervöst. Jag satt själv hemma i soffan. Jag ville se den ensam eftersom jag inte visste hur jag skulle reagera, om jag skulle tycka att den var rena succén, eller kanske en riktig flopp. Men det är en bra och viktig film. Det jag ville få fram i boken, som frågor om klass och våld, finns också i filmen. Jag blev förvånad över att den ändå var så nära min historia.

Har du varit med och påverkat arbetet med filmen?

– Nej, filmteamet fick fria händer. Jag kunde varit med, men jag hade inte tid och har dessutom lämnat ”Svinalängorna” bakom mig. Jag tyckte bara att det var spännande att se vad någon annan kunde göra av min berättelse. Och så blev jag förstås väldigt glad när jag fick höra att det var Pernilla August som skulle regissera.

Namn: Susanna Alakoski.Ålder: 48 år.Yrke: Författare.Familj: Man, tre barn.Bostad: Parhus i Gustavsberg.Aktuell: Filmen ”Svinalängorna”, efter hennes Augustprisade bok, har sålts till flera länder, och har Sverigepremiär den 10 december. I rollerna finns bland andra Noomi och Ola Rapace, Outi Mäenpää och Ville Virtanen.