Alltså. Man tycker ju att någon kunde ha sagt något, och i synnerhet han jag lever med. Jag menar. Jag har bott här i sex år nu. Beställt kaffe nästan varje dag OCH BETT OM ETT MORGONSTÅND VARJE GÅNG.

I dag behagade nämligen min kära man upplysa mig om att en latte på tyska är just det. Morning glory.

Min första tanke: Aha, det därför alla alltid beställer en latte macchiato och inte bara en latte!
Min andra tanke: Och det säger du NU! I sex år har du låtit mig göra bort mig, VEM ÄR DU?

Hans svar: Äh, det har liksom aldrig blivit av att jag sagt nåt bara.

*tänker ut lämplig hämnd*

Om jag skulle vara tvungen att peka ut något särskilt som gör mig extra lycklig i den här staden, så är min kiezgefühl, kärleken jag har till mitt kvarter.

Att folk känner varandra, spontanhänger tillsammans i entréer, på gräsmattor och parkbänkar, möts på marknaderna om helgerna och ordnar kul och bra grejer tillsammans. Som gatufestivaler, tillfälliga äventyrslekplatser för barn (det dyker till exempel upp en varje fredagseftermiddag på Boxi) eller grannsamverkan när det gäller barnvaktning. Att vi som bor här identifierar oss som Boxikiezare, ”vi som bor kring Boxhagener Platz”, eller åtminstone Friedrichshainare.

För en tid sedan fick jag tips om en start up som går helt i den här andan och som känns så himla typisk Berlin. Polly and Bob heter den och syftet är att (utan Facebooks hjälp, märk väl. Minst hälften av mina tyska vänner här har inget konto på Facebook) bygga en slags digital mötesplats på internet som gör att folk i samma kvarter att hittar varandra ännu mer, för att då kunna göra fler kul saker ihop (vardagsrumskonserter är ett exempel – hur trevligt låter inte det?) men också hjälpa varandra mer. Låna grejer av grannen istället för att köpa eget hela tiden. Sånt.

Att sidan kommer att växa så det knakar nu när Facebook ändå finns känns väl i dagsläget ganska orimligt, men oavsett i vilket forum folk träffas – är inte hela tanken på att värna om sitt kvarter på det här sättet, om omgivningarna, butikerna, infrastruktur men framför allt om människorna i det, himla fin på något sätt?

Att det liksom hela tiden jobbas på att folk ska ha en bra kiezgefühl.

Hur är det där ni bor?

I torsdags var det fars dag här i Tyskland. Eller Männertag, som det också heter. Den ska, enligt tysk tradition, firas genom att männen i landet super skallen av sig (obs att inget motsvarande gäller för kvinnorna på mors dag, surprise, surprise).

Det gjorde inte min man, hurra för det! Istället gav vi oss iväg på en präktig familjeutflykt till ett klassiskt DDR-ställe. Fez. Det är, enligt hemsidan, Europas största sammanhängande fritidsområde för barn, ungdomar- och familjer. En jättepark och ett jättehus iordninggjort för lek, både utomhus- och inomhusbad, pyssel, picknickar, trädklättring, väggklättring, klätterställningsklättring, pingis och allehanda ätande av klassisk tysk snabbmat. Med andra ord: värsta bra stället!

Min kompis, som var med på utflykten, var ofta där som barn. Hon berättade att det ser i stort sett likadant ut nu som under muren – bortsett från några flashiga nya klätterställningar och att det numera går att beställa currywurst i kaféet. Back in the days på den östra sidan var det bara wienerwurst och ketwurst som gällde.

Tyvärr var det arschkallt när vi var där, så varken picknick eller bad kändes särskilt lockande – men vi kommer garanterat att åka dit igen. Det ligger dessutom inte särskilt långt från Friedrichshain. Bara att hoppa på en tram och åka raka vägen i en kvart, tjugo minuter.

Jag älskar ställen där ungarna kan roa sig i timmar medan  jag kan klia mig på magen. Och det gör ni med – ERKÄNN!

Jag och och min man är verkligen mitt i de allra slitigaste småbarnsåren. Ni vet – konstant sömnbrist (cirka hundra nomadvandringar till olika sängar om nätterna), i princip noll egentid och ett ständigt pusslande för att få ihop livet. Lägg dessutom till att Rickard är bortrest halva tiden och vill, under de dagar han är hemma, hinna med kvalitetstid med oss, vännerna OCH göra ärenden och ta hand om allt det praktiska. Plus ge mig tid att jobba.

Allt det här klarar han med bravur, men man kan väl säga såhär: Att vi har en ledig dag ihop händer inte särskilt ofta. Alls.

Men för några dagar sedan stod vi helt plötsligt där, utan barn och hundra måsten och ba:
– Oj, hej. Ska vi umgås?

Först blev vi helt förbryllade. Solen sken och hela Berlin låg för våra fötter – hur sjutton skulle vi kunna välja bland alla de aktiviteter vi går och suckar efter hela tiden? Omöjligt! Sedan kom vi på att vi var hungriga, och då blev det ju enkelt.

Vi drog till andra sidan floden och åt frukost! På Rio Grande, som ligger alldeles invid Spree. Så himla bra val. Vatten (om än grönbrunt), utsikt över vackra Oberbaumbrücke åt ena hållet och tv-tornet åt andra, solstolar, tårpilar, ankor som guppade runt och var gulliga. Och god mat!

Hit ska ni absolut gå, och särskilt under de tryckande berlinska sommardagarna – när fläktar från vatten är en exotisk lyxvara.

För några veckor sedan hade jag det stora nöjet att träffa elever från Ljungskiles folkhögskolas journalistutbildning. Jag berättade om mitt liv som frilansare här i Berlin, om livet som frilansare i stort och om hur det har varit att byta land och språk.

Det är spännande det där – att berätta om sig själv på det där sättet, liksom höra sin historia på nytt, få nya perspektiv och reaktioner på att jag faktiskt gjorde det. Jag bröt upp, bytte liv, lärde mig ett nytt språk, blev frilansare. High five på mig själv för bövelen!

Hur som helst. Elevernas tid här i Berlin har resulterat i två grymma radioprogram helt dedikerade till den här fantastiska staden. Bara Berlin i flera timmar! Så jäkla lyxigt att lyssna på.

Här har ni programmen.

I det andra programmet, Berliner, kan höra en intervju med mig (jag dyker upp vid 41.50).

Alla dessa bloggar, sajter och nyhetsbrev alltså. Så många! Var ska man börja?

Well, duh… Hos mig såklart. Det har du ju i och för sig uppenbarligen redan gjort, tack för det! Men sedan då, när du är färdig med vad jag har att erbjuda? Here you go, mina sex bästa sajter om Berlin (som inte är på tyska). Viel spass!

CC

Ett nyhetsbrev först och främst, men det går lika bra att spana in hemsidan för att få reda på deras senaste tips. Helt klart ett av de bästa nyhetsbreven.

Sugarhigh

Också ett nyhetsbrev, men samma sak gäller här. Mycket tips på konst och annat spännande på hemsidan.

Iheartberlin

Blogg/sajt som listar alla möjliga evenemang. Partyn, utställningar och snygga pop up-butiker. Bland annat.

Berlin Berlin

Toppenblogg skriven av svenska Martin som ätit och druckit sig runt Berlin i flera år, och skrivit om det. Det är dessutom lätt att hitta på sidan, inläggen är uppdelade efter stadsdelar och områden.

Finding Berlin

Så himla fin blogg! Om Berlin, om livet här, om livet i stort men alltid med Berlin som kuliss. Många initierade tips, skrivna av några kreativa typer här i stan – som dessutom erbjuder guidade cykelturer!

Abandoned Berlin

Upptäck Berlins övergivna platser! Älskar den här sajten – och deras slogan: ”if it’s verboten (förbjudet), it’s got to be fun”.

Det kan vara så att de senaste veckornas dåliga väder når sin kulmen i dag. Ösregn. Och prognosen säger att det ska pågå hela dagen.

Om inte mina barn kommer ut ur lägenheten före elva på förmiddagarna blir det skrik och panik och på det stora taget väldigt dålig stämning här hemma. Så ut går vi, hur dåligt vädret än må vara.

Inget konstigt alls – för mig som är uppvuxen i Sverige. Vi har ju galonisar och stövlar! Vatten är ju kul! Heja heja! Men för min äldsta, snart fem år och uppvuxen här i Berlin, är det ett mysterium varför jag envisas med att vi ska hoppa i pölar och göra vattenrännor i sanden. På hans förskola stannas det inne när det är blött ute, punkt, och mitt regnleksdrillande under helgerna har helt klart inte räckt för att väcka hans entusiasm.

”Varför mamma, vaaarfööör? Nu går vi heeeem, du är gaalen – det är reegnar ju!”.

Och visst, lite galen känner jag mig ju där jag står, mitt i en pöl och med hinken i högsta hugg,  på en förutom oss helt öde lekplats. Dripp dropp från klätterställningen. Snyft och ”mina händer är blööhöhöta!” från sonen.

Och så känner jag mig svensk. Så väldigt, väldigt svensk.

Nej, jag hejar inte på Bayern München (jag hejar på Hammarby, för det gör min storebror och när det gäller sportsliga saker har jag alltid gjort som han, sådeså. Läs: Jag har ingen jäkla aning om något som har med fotboll att göra) men det gör sannerligen väldigt många i Friedrichshain just i dag. Ikväll är det bundesligafinal här i Berlin, Bayern München mot Dortmund, och sedan i morse har stora grupper av rödklädda män (mest) gått runt och skrålat här i stadsdelen.

Det blir livat i kväll, kan jag lova. Vi bor alldeles i närheten av ett stammishak för Bayern Münchenfans  och eftersom ljudet från krogen på något sätt studsar inne hos oss brukar det låta som att vi har hundra brölande bayrare i sovrummet.

BAYERN MÜNCHEN CHALALALALAAAAAAA!

Men, det är väl sånt man får räkna med i ett land där fotboll är lika heligt som…eh… bilen?

Jag har varit ute och åkt S-bahn i dag. Det händer då och då, såklart, men inte alls så ofta som man kan tro. Det beror framför allt på att jag jobbar hemifrån men också mycket på att Berlin är så jäkla stort och stadsdelarna i sig fungerar som egna små städer. Jag har allt jag behöver i Friedrichahain och åker bara till exempelvis Schöneberg när jag antingen ska träffa någon eller göra något speciellt som finns där. Ett happening, en utställning, en restaurang etc.

Vad jag vill säga med det här är att jag, trots att jag bor i en av Europas mest pulserande och största städer, lever ett slags småstadsliv. Där vi ofta känner de vi går förbi på gatan, de som driver de små butikerna häromkring eller möter i parken (vi hade förresten en liten spontanfest häromkvällen där både grannar och butiksägare i närheten dök upp. Blev helt lycklig av det!).

En bra kombo, tycker jag. Att bo i en metropol med allt vad det innebär och samtidigt ha en vardag som puttrar på som i värsta småstadsidyllen.

Så var det fredag igen. Himla skönt, jag har jobbat som en tok den här veckan. Filmredigering varvat med att göra research på massor av härliga saker. Det är knepigt det där, att jag genom jobbet får koll på så mycket kul att uppleva – mest i Berlin förstås men även på andra ställen – och sedan, i verkliga livet, bara hinner med en tjugondel av allt. Om ens det. En trettiondel kanske? Men men, småbarnslivet och yadayada… Och en trettiondel är faktiskt inte så illa pinkat, för att vara en småbarnsmorsa med en en karl som under halva tiden är på andra sidan jorden tycker jag ändå att jag hinner med rätt mycket mellan alla blöjbyten, lekplatseftermiddagar och nattningar. Jag flänger hit och dit, jobbar och roar mig. Bra pusslat av oss ändå!

Apropå både min karl och att roa sig – vi har femårig bröllopsdag i dag och ska fira det med att gå på Lavanderia Vecchia i Neukölln. Äntligen. Jag har velat gå dit i flera år men har aldrig varit ute i tillräckligt god tid för att haffa ett bord. Nu hade vi tur, några andra hade avbokat. Konceptet är som följer: Alla gäster kommer vid 19.30 och äter samma trerättersmeny. Pris 58 euro inklusive vin (eller öl eller läsk) och mineralvatten. Lokalen ser ut som en italiensk tvättstuga.

Återkommer med recension.