I  dag var vi på ett schysst frukostställe här i Friedrichshain. Bra och prisvärd mat, sjukt trevlig personal och, bäst av allt – barnvänligt!

Die Turnhalle är, som alla som kan tyska nog kan lista ut, en gammal gympasal. Varje lördag dukas det upp en stor, fräsch frukostbuffé och varje söndag serveras det brunch (ärligt talat vet jag inte riktigt vad som är skillnaden. Mer varm mat på söndagarna kanske? Jo, så är det nog).

Eftersom stället är så stort är det inte hela världen om ungarna börjar stoja runt lite efter ett tag. Det är ju en gympasal, liksom! Ett annat plus är att barnen äter gratis. För oss vuxna kostar buffén 7,50 euro per skalle, vilket är riktigt prisvärt.

Nu ska jag ladda inför Neukölln Shopping Nacht som jag tänkte gå på i kväll. Stora delar av Neukölln ska förvandlas till något slags vintage-mingel-event. Det låter ju toppen, det har blivit alldeles för få Neuköllnäventyr för mig på sistone. Här finns en karta över vad som kommer att finnas var.

När det har varit vinter i evigheters evigheter och solen äntligen tittar fram, då är det helt okej att ta en så kallad inspirationsdag utomhus istället för att sitta framför datorn. Det har min chef (läs jag) bestämt – och eftersom jag är en sån där duktig typ, gör jag självklart som hon säger utan att blinka.

I går förmiddag blev det till exempel en långpromenad över Modersohnbrücke, till Treptower Park. Titta vilken fin utsikt jag hade! De tre bråkande/kramande gubbarna heter förresten Molecule Man och är ett konstverk som ska symbolisera knutpunkten mellan de tre stadsdelarna Friedrichshain, Alt Treptow och Kreuzberg. Statyn reser sig trettio meter över vattnet.

Och såhär såg jag ut. Väldigt kisigt och härligt väder.

Framme! Treptower Park påminner mig om Djurgården, fast med blick över de nybyggda husen på Stora och Lilla Essingen i Stockholm. Och kanske minus alla powerwalkande unga kvinnor. Här joggas det mest, powerwalkingtrenden verkar inte riktigt ha hittat hit.

Lite samma stil, va? Snackar alltså om de vita husen.

Snart sitter vi på gräset här, grillar och har det härligt.

Och så promenadens höjdpunkt, Sowjetische Ehrenmahl. Så jäkla pampigt och överdådigt och… ja, väldigt rejält, helt enkelt. Monumentet uppfördes mellan 1946 och 1948 och är dels en kyrkogård för 5000 sovjetiska soldater, dels ett minnesmärke över de cirka 80 000 soldater som dödades under Andra världskriget i kampen om Berlin . 40 000 kubikmeter granit användes till monumentet – svensk (och norsk) granit som, ironiskt nog, Hitler hade köpt för byggnationen av Germania.

Det är helt enkelt ett mäktigt ställe. Vackert och allvarstyngt. Tänk bara, så många liv som inte fick levas. På grund av det förbannade kriget.

Den här gången hade jag bara min kassa mobil att fotografera med, ni ska få bättre bilder som gör stället lite mer rättvisa längre fram.

Sedan hem igen, kryssandes mellan vårblommorna.

Så. Redo för skärmen igen!

Du som levt längre än, vad blir det nu… tjugofem år?… kommer kanske ihåg hur det var förr när du kom hem från krogen, luktade lite på håret eller tröjan och insåg att du stank gammal askkopp. Oavsett om du själv rökt eller inte. Inget konstigt i det, lukten av inpyrd cigarettrök var helt enkelt en oundviklig konsekvens av att ha varit ute och svirat.

Åk till Berlin om du blir nostalgisk av minnet. Här röks det nämligen hej vilt på krogen, trots att staden haft rökförbud sedan 2008.

Såhär är det. Den första januari 2008 infördes ett strängt förbud i Berlin som drog ett stort svart sträck över allt vad rökande i offentliga byggnader, på hotell och i restauranger heter – med undantag för de ställen som kunde ordna ett särskilt rökrum i sina lokaler.

Men, eftersom Berlin är Berlin – och berlinarna älskar sina cigaretter mer än sina döners – ändrades lagen bara ett år senare. Många barägare hade blivit helt rosenrasande över att deras gäster inte längre fick bolma loss, och dessutom var det orättvist att bara de med flera rum fick ta emot rökande gäster. Diskriminerande rent av!

Ändringen innebar att alla barer med bara ett rum ändå fick vara så kallade rökbarer om de ville. I alla fall så länge de satte upp en skylt i fönstret som deklarerade att här inne röks det.

De flesta barer har bara ett rum, kan jag meddela. Och de flesta barer här i Berlin är rökbarer. Jag luktar alltså askkopp efter varje utekväll, som värsta 2000-talspinglan. Trots att jag aldrig rökt en endaste cigarett.

Ni vet det där övergivna tivolit jag brukar tjata om? Berlins mest magiska plats, ett helt nöjesfält som lämnats vind för våg 2002 och inte använts sedan dess. Ett gnisslande pariserhjul, en rostig berg- och dalbana och mossiga svanar som  guppar runt i en, igenvuxen, kärleksdamm.

Spreepark heter stället. Det ligger i Treptower park  i östra Berlin och hade sina glansdagar under slutet av DDR-tiden. En kompis till mig, som brukade gå dit som barn, har berättat att det häftigaste av allt var stånden där man kunde köpa mat från ”hela världen”. Från andra kommuniststater, betydde det. Endast.

Nu är Spreepark till salu. Och annonsen ligger, hör och häpna, på ebay. Kostnad: 1 620 000 euro. ”Renoveringsbehov” står det i annonsen. Jo, det kan man lugnt säga.

Vad säger du? Sugen?

Det här är så bra tycker jag. Från den 8-13 mars kommer det att pågå en feministisk filmfestival här i Berlin. På Kino Babylon, Queen Qotti och Villa Neukölln. Alla filmer som ska visas är gjorda av kvinnor och handlar främst om kvinnor – som en skön motvikt till, well, i stort sett det mesta annat som visas på biodukarna. Sehr gut!

Psst! För er som är intresserade att gå, gå in på sajten Berlinbiten.se. Där lottas det just nu ut biljetter till den svenska filmen Belleville Baby, som visas på Queen Qotti den 10:e mars kl 20.00.

Det är en ungefär trettio meter lång promenad mellan flygplatsgaten och planet. I tiogradig utomhusluft. Kanske är det en aning blåsigt, men det är ingen av oss som fryser. Varför skulle vi? Både jag och min då ettårige son har tjocka jackor på oss. Ändå kommer utskällningen som ett brev på posten. Från en ramparbetare den här gången. Han kommer mot mig, ser upprörd ut och sedan kommer orden jag hört så många gånger förut.

–      Das Baby muss doch eine Mütze haben! Bebisen måste ha en mössa! Varför har han ingen mössa, han kommer ju att bli sjuk!

Om det snackas om amning och barnvagnsförbud bland nyblivna föräldrar i Sverige, är mössor och solhattar den heta potatisen i Berlin. En bebis ska ha något på huvudet, så är det bara. Och det vet ju alla ­ – är det kallare än femton grader eller en sol som värmer så måste de små skallarna skyddas. Annars kan de… Ja vadå? Bli för kalla? Visst, om de fryser. Bli brända, få solsting? Visst, om de är i solen. Men annars? Beats me.

Nu är i och för sig berlinare kända för att huta åt folk som gör ”fel” hela tiden. Ibland bara för att ”rätt ska vara rätt”, ibland av omtanke. Hoppas jag i alla fall. Men summa summarum: Dra på ungen en mössa om du vill slippa skäll i Berlin.

Åh, vad jag är glad över att ha kommit ur den tyngsta småbarnsperioden! Berlin är så stort att en tur med ungarna till andra sidan stan, med kommunala färdmedel och som ensam vuxen, har känts ungefär lika energikrävande som att springa ett maraton i konstant uppförsbacke. Men nu äntligen går det!

Det fick jag bevis på i helgen när jag och mina kiddos drog till Aquarium vid Zoologischer garten. En helt perfekt aktivitet för en fyraåring med stor fascination för krokodiler och hajar och en nästan-tvååring som just fattat att det finns fler djur än hundar som säger waow waow.

Aquarium är knappast det ballaste akvariestället i världen, men det är absolut värt ett besök för alla familjer med fisk- och kräldjursintresserade medlemmar. Och det var ingen kö alls för att komma in, lördagen till trots.

Efter att ha hälsat på hajarna tog vi först en glass i solen vid den halvbombade Kaiser-Wilhelm-Gedächtnis Kirche (som äntligen börjar synas igen efter att ha renoverats och varit dolt bakom ett fakehus under lång tid), och efter det en tur in i själva kyrkan. Den är så vacker, missa för bövelen inte att gå in i den om du är där! Vi hade tur, det övades inför en konsert  som skulle hållas under kvällen och en kvinna sjöng Bach så vackert att både jag och barnen blev alldeles tagna. Det varade i sisådär en mikrosekund hos ungarna, men ändå. Upplevelse av finkultur, check!

Det var helt enkelt en himla bra utflykt med både biologi, kultur och glass i solen. Och fint att visa för barnen att det finns en västlig sida av den här stan också. Som är väldigt annorlunda med vår östra – både vad gäller atmosfär och arkitektur.

Det snackas rätt mycket skit om Prenzlauer Berg nuförtiden. Att det har blivit snobbigt, dyrt och drygt och alldeles för fullt av snygga barnfamiljer som är så rätt att man får ångest. Mammor som ser ut som modeller, inte en snorfläck så långt ögat kan se och barn som gräver med märkesspadar på lekplatserna.

Men alltså, jag gillar Prenzlauer Berg. Jag tycker att det är så himla fint kring Kollwitzplatz och jag älskar att det fullkomligt kryllar av härliga kaféer och butiker fyllda med vill-ha-prylar. I början, när vi precis hade flyttat till Berlin, bodde de flesta av våra vänner här och jag hängde i Kollwitzkrokarna nästan jämt. Och hade det så jäkla bra.

Visst, jag skulle inte vilja byta ut Friedrichshains sköna blandning av folk och stil, men att göra som jag gjorde i dag – att ta en promenad genom Volkspark Friedrichshain, via Hufelandstrasse och upp till hjärtat av Prenzlauer Berg – gör mig alltid glad och inspirerad (det är ju inte för inte som alla barnfamiljer flyttat dit) och jag brukar alltid rekommendera förstagångsbesökare  i Berlin att ge området en chans.

Förresten, om ni går längs med Hufelandstrasse – missa inte att ta en frukt- och grönsaksdrink på Fruchtbar. Jag gav mig själv en ”Powerdrink”, med selleri, äpple, kiwi och päron, när jag gick förbi i dag. Så jäkla god. Det är också en bra fylla-på-energi-grej! Apropå mitt förra inlägg, alltså.

Februari. Hur kan en månad som är så kort kännas så förbaskat lång? Nåväl, hur hopplöst läget än verkar är vintereländet på väg att ta slut – men för er som känner att kroppen och humöret inte riktigt kommer att hålla hela vägen fram har jag listat mina bästa få-ny-energi-under-vintern-aktiviteter här i Berlin.

1. Skrubba fram livslusten
Tvätta, peela, basta, tvåla, packa in, vila i en mjuk bädd med en kopp turkiskt te i handen – vem mår inte bra av en sådan kropps-och själavård under vintern? I Berlin bor det över 200 000 turkar och det finns flera hamam att välja mellan. Favoriten heter Sultan Hamam och ligger i ett synnerligen ocharmigt parkeringshus. Låt dig inte avskräckas, inuti är det ljuvligt.
Bülowstraße 57, Kreuzberg

2. Kul nostalgitripp
Att hitta roliga saker som hela familjen kan hänga med på när lekplatserna är kalla och geggiga och föräldrarna dränerade på både energi och nya idéer är en utmaning. Min lösning: Tv-spelsmuseum! Fascineras av hur snabbt utvecklingen har gått och roa er i timmar med att testa både gamla och nya varianter. Och jag lovar – här är det skoj för såväl fyraåringen som fyrtioåringen.
Karl-Marx-Allee 93a, Friedrichshain

3. Cheesecaketerapi mot vinterdeppen
Cynthia Barcomi är Berlins mesta kändiskonditor. Hennes bakböcker säljer som mer smör än hon använder i sina kakor, vilket inte är lite, och hennes bakverk på kafét Barcomis gör det lätt att glömma det gråa och fly in i sockret och fettets underbara värld. Satsa på att beställa ”provtallriken” – fyra halvor av valfria bakelser. Bör kanske tilläggas att halvorna är stora som helor och att det brukar vara lagom att dela tallriken på två… Eller tre.
Sophienstraße 21, på andra bakgården, Mitte

4. En portion flärd, bitte!
God mat är upplyftande. Jättegod mat rent lyckobringande. Och när den dessutom är vegetarisk, full av välbehövliga vitaminer och serveras i en snygg och härligt flärdfull miljö blir det full alla poäng i min få-ny-energi-bok. Cookies Cream heter stället, boka i tid och glöm för guds skull inte vägbeskrivningen. Restaurangen är gömd på en bakgård avsedd för varuleveranser.
Behrenstr. 55, Mitte

5. Berlinfest när den är som bäst
Oavsett om du är en glåmig småbarnsförälder, uttråkad pensionär eller vilsen tjugoåring – allt kommer att kännas bättre när du kommer till Clärchens Ballhaus. Huset är ett av Berlins mest klassiska och härligaste partyställen. Glitterväggar, liveband och stadens mest blandade publik – både vad gäller ålder och stil. Clärchens Ballhaus gör alla glada, så är det bara.
Auguststr. 24, Mitte

Ah, sol över Berlin! Promenaden till jobbet i morse var så härlig. Titta bara! Visst, utsikten just här på Oberbaumbrücke är väl inte vidare vacker – men när det glittrar i tv-tornskulan och solen värmer kan man vara säker på att det snart kommer att hända härliga saker i stan.

Jag gick förbi Eastside Gallery, och upptäckte en liten skylt jag inte sett förut…

Nämligen den här! ”Enter at own risk. Smiling area”. Och så gick jag över den gamla gränsen till Kreuzberg, fast med Neukölln i sikte. Och jo, jag kände mig himla glad faktiskt.

Framme på jobbet! Som idag befann sig på det här nyöppnade kaféet, Roamers. Det var så fint, och kaffet var super.

Såhär ser det ut inuti. Åh, vad jag älskar mina kafékontor.

(Måste förresten be om ursäkt för mina lite väl suddiga mobilbilder. Detta är resultatet av att inte ha något skal på sin smartphone. Aj, aj.)