Sommarens utställning i Paris får nog ändå bli Keiths.

Untitled, Septembre 1982, Collection particulière, © Keith Haring

Keith Haring, vars starka grafiska fingeravtryck har blivit en milstolpe i den moderna konsthistorien, har fått en fet retrospektiv i sommar.

Museet har det korta och kärnfulla namnet Musee d’art moderne de la ville de Paris, men förskräcks icke för det. Kom hit och inspireras av en konstnär vars liv blev alldeles för kort. Keith Haring var provokatör, konstnär, kampanjmakare och hann med obegripligt mycket innan han dog i aids 1990.

Utställningen pågår till 18 augusti.

Lyssna på ett utmärkt radioprogram om konstnären. Alltid djuplodande och gnistrande bra Stil i P1:

http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=2794

Adress: 11, avenue du Président Wilson, 16:e arr

Mer info: www.mam.paris.fr/en/expositions/keith-haring-0

Hett i stan? Ta en tur till Claude Monets trädgårdar och hus i Giverny där han bodde i nästan 50 år.

Du har säkert sett den på bild. Om du kommer till Paris och det är hett som i ett baguettebageri: passa på att pipa iväg till Giverny och upplev den fantastiska, välskötta, prunkande skapelsen i verkligheten. Det är en tavla som målas om hela säsongen, årstid och växtsorterna bestämmer koloriten. Bra guidade visningar! Ägna detta en heldag, det är dubbelt så härligt att komma tillbaka till Paris efter ett besök här…

Bonne route !

Så kommer du hit: Ta tåget från station Saint Lazare på under 45 minuter. Stängt måndagar. Tips: fattirebiketours.com har kombinerad tåg/cykel/picknicktur.

Öppet maj t.o.m. oktober.

Läs mer på www.giverny.org/gardens/

99 rue Claude Monet, Giverny

Sugen på stadspicknick? Packa ner skumpa och vit mat … Samt två vita stolar och vit duk. Klä dig helt i vitt. Och gå på dejt med 10 000 andra på givet klockslag. Där har du Diner en blanc, ”Middag i vitt” – ett gerillafenomen som föddes i Paris och nu knoppar av sig. Den 8 augusti landar denna jättepicknick för första gången i Stockholm!

Platsen för evenemanget är hemligt till sista sekunden. Alla deltagare tar med sig tjusig vit mat, gärna gåslever, och lämplig bubblig dryck. På med finaste kläderna – och hatt förstås. Samt bord, stolar, kandelabrar och vita ljus. ”Det viktiga är att det är ELEGANT”, säger Aymeric Pasquier, som organiserar det hela.

Så här såg det ut för en dryg vecka sedan i Paris. Det var fantastiskt. Jag är den som sitter där till vänster, vid lyktstolpen (-: Det är ju synd att bilden inte visar alla skratt, all livemusik, all dans och skålar längs med de långa långa långborden…

Om du vill vara med: här kommer ett exklusivt insidetips…

Gå in på https://www.facebook.com/DinerEnBlanc.Stockholm?fref=ts

Skriv upp dig på väntelistan så kanske du har tur att få plats på inbjudningslistan… Den lär bli full rätt fort.

Men glöm inte: om du har turen att bli inbjuden och tackar ja, då kommer man. Come sun or rain. Om man tackar ja och gör en no show blir man portad från alla kommande års Diners en blanc. Ba’ satt du vet.

Vi ses i augusti! Nånstans i Stockholm…

foto: ©iyanxavier, all rights reserved

Läs mer på www.dinerenblanc.info

På Louis Vuittons Espace culturel kan man få se sådana här!

Louis Vuittons Espace culturel är en liten pärla om du gillar modern konst. Den här ligger vid självaste Champs Elysées (strunta i själva gatan som har rätt hög gäspvarning. Vräkiga butiker med överprisade varor och en trögrörlig soppa av turister. Titta på den uppifrån Triumfbågen i stället och ta en bild, så har du klarat av den.) Då finns det här schyssta stället! Gå till Louis Vuittons flaggskeppsbutik. En mörk hiss tar dig till översta våningen där både en fantastisk Parisvy och modiga utställningar väntar på dig. Fritt inträde. Ta med en katalog hem som minne. Den är gratis den med, och ett konstverk bara den.

www.louisvuitton-espaceculturel.com

60, rue de Bassano, eller (roligare): direkt tillträde genom flaggskeppsbutiken på 101, avenue des Champs Elysées.

Som en lång ur-orm breder sig kulturhuset Docks en Seine ut längs med kajen. Här finns mode, gastronomi och design samlat. Här hittar du utomhusbar och krog med musik på taket – stans största trädäck med gräs på 1600 kvadratmeter. Open-air bio, restaurang, bar, klubb, butiker, utomhusmarknad och utställningar… Mycket urban-eko!

www.paris-docks-en-seine.fr

36 quai d’Austerlitz

metro: Gare d’Austerlitz

Restaurangen som hör till Docks en Seine heter Wanderlust och har ofta happenings. Liveband, workshops, marknader… i gränslandet mellan ute och inne, på däcket och just intill Seine.

Wanderlust är öppen alla dagar från kl 12, kvällsöppet och brunch på söndagar 12-16. Det är lätt att man stannar hela dagen, och kvällen, och natten…

www.wanderlustparis.com

Doldiscoolhotellet just nu är lilla Hotel Amour. Amour började som ett kompisprojekt – nu vibrerar det av konstnärer, konstnärer och musiker. Varje rum är unikt. Det känns ungefär som gamla Hotell Lydmar, saligt i åminnelse. Många kommer hit för att hänga i baren/restaurangen, en avslappnad lounge med grönskande glasatrium för lunch, middag eller drink. Kom och känn dig som en stjärna.

8, rue de Navarin, 9:e arr

+46 1 48 78 31 80

Diner en blanc. Middag i vitt. Visst låter det fint? Snart är det dags! I slutet på nästa vecka går ungefär 10 000 parisare ut, helt vitklädda, bärande på två vita stolar, ett vitt bord, en vit bordduk, vit mat och vit dryck (helst skumpa). Sedan samlas de på given plats (ett sms berättar var det går av stapeln) och bygger ihop sina små bord till jättelika långbord och en stor fest. En urban jättepicknick!

Jag ska vara med! Har köpt en gudomlig liten vit hatt som ser ut som en blandning mellan en maräng och en struts. Den blir nog helt klädkorrekt. Jag är galet lycklig att ha kommit med på inbjudningslistan och kommer att, precis som 10 000 till, vänta in ett sms för att veta var kalaset går av stapeln detta år. Varje år är det olika ställen i stan. Place de la Concorde, utanför Louvren…

Iden föddes för 25 år sedan och har nu landat i ett femtontal länder i världen. Och snart landar Diner en Blanc i Stockholm, för första gången!

Stay tuned… återkommer när det närmar sig.

dinerenblanc.info

I skuggan av Moulin rouge huserar Les petites poules de Paris, ”De små hönorna från Montmartre”. Hönorna är en liten ensemble av män och kvinnor som gör den coolaste, roligaste, busigaste och fräckaste nyburleskföreställningen i åtminstone Paris.

Det är nipple tazzles, svandun, korsetter, höga klackar, Supermankalsonger och väldigt roligt.

Hela föreställningen är en galen mix av dans, skådespeleri, mim, svandunsstriptease, trolleri och rockabilly.

Scenen är något större än min bakficka. 15 personer – och det är fullsatt. Intimt och vansinningt. Missa inte!

Smakprov här:

7, rue Coustou, 18:e arr. Metro Blanche

To, fre och lör kl 21.30–22.30 till 29 juni. (Sedan tillbaka efter sommaren.)

Biljetter: www.billetreduc.com/82866/evt.htm eller +46 1 46 06 53 20 (eller gå dit 15 min före) om det finns biljetter kvar.

Det finns en sorts butiker i Paris som är i det närmaste utrotade i Stockholm. Den där schizofrena mixen av antik-, vintage- och osäljbara-pryttlar-butiker (tänk Myrornas porslinsavdelning med uddagrejer). Sådana butiker som gett upp i Stockholm i kampen om fler A-lägen för fler SevenEleven. I Paris finns de. Jag blir lika mystiferad och lycklig varje gång jag hittar en. Och så undrar jag: hur i hela världen någon enda av dessa går runt? Är det egentligen en bordell? Tvättar de knarkpengar? Eller säljer begagnade handeldvapen bakom disken? Fast innehavarna är i regel så ytterst sympatiska och udda att tanken på knarkkartell inte känns helt självklar.

I Montmartre finns det en, ”Les billes de la gamine” på 62, rue d’Orsel. Där kliver jag in och småpratar lite med innehavarinnan. Hon har en tingest i butiken som jag STUDSAR på. Det är en skyltdocka. Det är ju för all del inte så ovanligt i en klädbutik, men här är det själva dockan, i naket tillstånd, som säljs. (Naken och naken, den är ungefär lika erotisk/anatomiskt informativ som Kalle Anka.)

Men det är inte avsaknaden av kläder som gör att jag studsar. Det är hennes kroppshydda. Hon är enorm.

En lång stund står jag och tittar på henne. Hon är inte tjock, men hon är Bastant. Stor och bred och står där i butiken och tar för sig. Jag tittar, kan inte slita blicken, ungefär samma känsla som när jag ser en jättefet kvinna i omklädningsrummet på badhuset. Skrämd och äcklad och hänförd samtidigt.

Mitt första infall är att skyla henne. Ge henne någonting flowing som man kan dölja lite bastanthet i. Som jag skulle göra med mig själv om jag var hon. Vilket är det jag gör hela tiden. Kompenserar för den kroppen jag skulle velat ha. Skyler, håller in magen, köper en storlek större för att slippa riktigt synas.

– Den är från 30-talet, upplyser mig butikstanten.

– Men vadå, var de så där stora då?

– Nä, antagligen inte. Men det där var Idealet. Så där skulle Kvinnan se ut.

Och jag tittar lite till. Jag inser att det är mig själv jag ser. Hon har min konstitution. Höftvinklarna. Axlarna. Hennes byst är större än min bh-kupa modell äggkopp. Men resten.

Och står hon där och ser så stolt ut. Välmejkad och på och helt redo för en liten tebjudning eller annan extravagans, för hon är ju the shit.

Och långsamt.

Jag börjar tycka att hon är snygg. Först hållningen. Sedan hela hon. Hela hennes mäktiga hydda och pondus och handväska och hela kitet.

Och så känner jag att ”ja men så där snygg är jag med.”

Det är första gång jag gått ut ur en butik efter att ha kollat in en skyltdocka och känt mig Skitsnygg.

Men det gör jag nu.

Tänk så här. Du har blivit bjuden på middag av en god vän som jobbar i äta-små-snygga-saker-med bladguld-på-i-små-förpackningar-till-ett-sinnessjukt-pris-branschen.

Fransmännen kan det där med att paketera ätbara saker så att det känns som om man äter upp sin egen förlovningsring, så snyggt och piffigt känns det.

Ok, du har nu blivit bjuden på middag av honom som håller på med sådana saker hela dagarna. Och så kallar han gulligt nog middagen för ”Diner Stockholm” (Stockholmsmiddag) till min ära, det är ju gulligt så man dör.

I stället för att glatt luta mig tillbaka och tänka ”Låt proffsen göra jobbet, han kan det här med middagar” tänker jag ”Oh, jessus, nu måste jag komma med något stockholmsk från Sverige för att göra denna middag lite mera Stockholmsk.” Jag rådgör med en expedit i mataffären i Stockholm innan jag flyger iväg och tar med mig svensk kaviar och pepparkakor. Jag reser med handbagage, och tuben med kaviar som kostat 22 kronor blir vips 140 kronor dyrare eftersom jag måste CHECKA IN den sketna tuben, för den väger 15 gram för mycket för att den ska kunna åka som handbagage. Prismässigt per gram skulle det ha varit mer billigare att köpa belugakaviar.

Det skulle hur som helst kännas nästan kreativt att tänka sig att stoppa in en blygbomb i en väldigt liten kaviartub. som den här.

Jag tar med mina svenska skatter till den lilla vindsvåningen nära Bastille där Stockholmsmiddagen ska gå av stapeln. Där vimlar goda vänner till F, folk i design-, bakelse- och mediabranschen. Jag står i köket med värden. Han avsmakar huvudrätten och öppnar skumpan till fördrinken.

Där står vi i köket, jag blandar grönmögelost och creme fraiche och tänker göra en liten klutt av denna galanta kräm på pepparkakor och berätta om hur väldigt svenska dessa mystiska små kakor PEPPARKAKOR äro. Dessutom ska jag servera små rågbrödsnittar med kaviar och berätta om hur väldigt svensk denna mystiska uppfinning KAVIAR är.

Jag spritsar och spritsar och pratar och pratar. Och ut går vi med två stora brickor med spännande svenska grejer. Jag känner mig som en kulturlucia. Ska sprida lite blond skogshuldrekultur i den franska huvudstaden.

Jag delar ut drinktilltuggen. De franska gästerna lyssnar roat och tar för sig. Börja med det här, tjoar jag och pekar på pepparkakorna. Det smakas men ganska snart sprider sig en väldigt jobbig tystnad.

Och då ser jag.

På brickan ligger inte sköna små pepparkakor med grönmögelmousse. På brickan ligger en armé av pepparkakor med spritsad kaviar på. Jag har blandat ihop påläggen. Och hälften av kaviarpepparkakorna sitter i händerna på middagsgästerna.

Fransmän tycker också att pepparkakor och kaviar ihop är jätteäckligt. Jag väser till middagsvärden att jag måste gå in i köket och begå harakiri.

Och hans storhet visar sig när han, i stället för att sura för att jag förstört hans ståtliga middagsstart säger ”Non non, det är inte misslyckat. Det är kreativitet!”

Då hamnar man i himlen i min bok.

Nästa gång ska jag låta honom servera apéritif och jag ska sitta vid drinkbordet och säga Skål, vad trevligt att vara här. Jag svarar hellre på frågor om Sverige och delar ut vykort än gör något med kaviar.