För mig, som för många andra, är East Side Gallery en bra symbol för det Berlin jag lever i precis just nu.

För att det är en bit av muren förstås, med all sin mörka historia, och en berättelse om den vardag som var mina tyska vänners barndom och som alltid kommer att vara en del av dem.

Men det är också en symbol för den där mixen av dået och nuet som på så många sätt formar den här staden. För spänningen som uppstår i kontrasten mellan det som gör ont, som är fult, och det som gör livet vackert. En spänning som jag ofta känner här.

Den 1,3 kilometer långa sträckan längs med Mühlenstraße representerar också den gentrifiering som fullkomligt rasar fram här. Precis bakom muren, vid vattnet, byggs det ett lyxigt bostadshus. För att bygget skulle kunna sätta igång var en liten bit av muren, och galleriet, tvunget att tas bort. Och folk rasade. Såklart.

Att ta bort ett stycke historia, som dessutom är laddat med så oerhört mycket symbolik, görs inte ostraffat i den här staden. Särskilt inte när anledningen är ett  lyxhusbygge.

Och hur turistigt East Side Gallery än kan tyckas vara i dag, är det en symbol för det som gör Berlin till en så speciell, och så älskad, stad. För det fria sinnet, för kreativiteten och för konsten som dyker upp precis överallt här. För att kärleken och konsten och det goda alltid, alltid vinner till slut. Måste vinna.

Gå dit.

 

 

Helgen blev… varm. Väldigt varm.  Och värre ska det tydligen bli –  uppåt 35 grader i veckan.

Men vi tog oss till Volkspark Potsdam i alla fall. Och riddarna där. De stackars, stackars riddarna i sina tunga och, med största sannolikhet, extremt varma utrustningar. Och så ska de fäktas och grejer på det – de måste verkligen älska sin riddarhobby, tänkte jag när vi tittade på hur de kämpade. Med svetten i ögonen och drickpauser var tredje minut. Men sonen blev nöjd och har lekt nobel svärdsman sedan dess.

Efter riddarspelen tvingade jag med sällskapet till Sanssouci och slottsparken där. Vi var väl i varmaste och svimfärdigaste laget, men hallå liksom – man kan inte ha åkt till Potsdam utan att ha sett slottet! Och japp, det var lika fint som vanligt där. Bara lite varmare dårå.

I dag har jag och barnen hängt med några vänner i Gärten der Welt i Marzahn. Det är en helt fantastiskt park med dels massor av härliga gräsmattor och lummiga gömställen (med solstolar och trädgårdsstolar utplacerade överallt), dels ett gäng trädgårdar inspirerade av andra delar av världen.

Och så finns det, icke att förglömma, en riktigt labyrint som sonen absolut ville gå i. Det fick han, men när vi väl tagit oss till mitten hojtade jag på labyrintvakten som fick komma och släppa ut oss via fuskvägen. Någonstans började det inte kännas helt jättebra att gå runt i en labyrint med två små barn i över 30-gradig värme och ingen skugga. Vakten höll med.

Lite bra info: Till Potsdam tar det knappt 40 minuter från Alexanderplatz. Inträdet till Gärten der Welt är 4 euro.

Och ett tips du kommer att älska mig för: Ta ett foto av labyrintkartan innan du går in.

 

 

 

 

 

I går kom jag äntligen i väg till Prinzessinnengärten. Det är ett urban gardering-projekt, alltså ett ställe mitt i stan som förvandlats till en plats för odling. Det grundades 2009 när ett gäng kompisar, aktivister och grannar i området tillsammans bestämde sig för att det var bättre att göra något vettigt av den trista ödetomten än att bara låta den stå.

Odlingarna är i lådor, plastsäckar och stuprör (!!) och ett stort pumpsystem sköter vattningen. Mitt i trädgården ligger ett lummigt kafé, vi beställde en jättegod pizza med lök och blåmöggelost. Den som blir trädgårdsinspirerad kan köpa sticklingar, grönsaker och kryddor i den lilla butiken.

Helt plötsligt dök Linda upp, som skriver den utmärkta bloggen So, I live in Berlin. Hon är vegan och delar ofta med sig av härliga recept (bland annat en helt vansinnigt god vegansk bolognese. Tips!).

Alldeles invid den stora rondellen vid Moritzplatz i Kreuzberg ligger det. Gå dit vetja.

Ungefär nu skulle jag ha suttit på ett plan mot Kuala Lumpur. Nu blev det inte så. Piloten, aka min man, fick nämligen lunginflammation och var tvungen att gå och lägga sig istället för att jobba. Jäkla skit också.

Men, men, shit happens, KL finns kvar och helt dumt är det inte att komma hem till Berlin några dagar tidigare än beräknat. Jag blir helt galen av alla uppdateringar om nygröna träd och körsbärsblommor där nu, va fasen gör jag i Stockholm liksom?

JAG LÄNGTAR EFTER DIG NU BERRAN!

Men först lite påsk här i Sverige med familjen, härligt det med förstås. Som en liten påskpresent får ni en fin länk. Har ni sett The Grand Budapest Hotel ännu? Ja? Kolla in det här huset i Brandenburg, 1,5 mil norr om stan bara.

Alla övergivna byggnader som finns i och omkring Berlin alltså. De fascinerar mig så in i bengen.

 

 

Eller, hm.. Nåväl. En stjärna kanske du inte blir (om du inte är nästa James Dean förstås, statisten som stal showen. Sa min dramalärare på högstadiet, har ej kollat om det stämmer) men du lär åtminstone få en glimt av en hel del stjärnor om du blir castad som statist till Mockingjay, nästa film i Hunger Games-trilogin. Den ska nämligen spelas in i Berlin till sommaren.

Runt 1000 personer söks, så chanserna lär väl vara hyfsat goda. Särskilt om du är man och inte rågblond och blåögd. Och så ska man tydligen helst vara av det slankare slaget.

Så. Råkar du befinna dig i Berlin lördagen den 26/4 och vill jobba med Jennifer Lawrence och company  om några månader – här är annonsen på tyska och här finns en engelsk översättning.

Visste du förresten att Berlin har ett eget Hollywood? Babelsberg filmstudio heter det och ligger i Potsdam, bara en liten bit utanför stan. Där finns en filmnöjespark också, för den som är sugen på att träffa John Blund och se på stuntmanshower och sånt.

Ett säkert vårtecken för mig nuförtiden är att det börjar droppa in mejl från läsare som tänkte komma hit över påskhelgen. Många frågar efter mina bästa tips just nu och om det finns något särskilt att göra, med tanke på att det är en storhelg. Lika bra att göra ett blogginlägg av mina svar. I give you:

DER BERLINER PÅSKPLAN Á LA JOHANNA PAUES!

Skärtorsdagen
Eftersom många av er säkert landar någon gång under sen eftermiddag med kurrande magar är mitt förslag att ni, så fort ni lämnat väskorna på hotellet, beger er till Neukölln och Markthalle Neun. Här pågår nämligen Street Food Thursday mellan 17-22. Ät mat från hela världen och mingla med foodies från hela Berlin.  (Om inget på marknaden skulle falla er i smaken, vilket är högst osannolikt, så kan gå över gatan till Long March Canteen. Det kan vara svårt att få bord om man inte bokat, men är värt ett försök. Riktigt god kinamat).

Långfredagen
Eftersom det är stängt som graven i alla butiker i Berlin under Kar Freitag är det lika bra att ägna dagen åt att dricka kaffe/öl/schnapps på sköna ställen. Om vädret är fint är mitt förslag att ni beger er till Prinzessinnengarten i Kreuzberg och kaféet där. Prinzessinnengarten är ett projekt för urban odling – en jättestor trädgård mitt i stan helt enkelt! Ett perfekt ställe för att locka fram vårkänslorna, samtidigt som ni är mitt i storstadspulsen.

På kvällen tycker jag att ni ska åka till Prenzlauer Berg och äta vietnamesiskt på Si an. Herregud, deras mat. Fräschast i stan. Skrev om stället för inte så länge sedan.

Påskafton
Nu skiter vi i påsk ett tag. Hade ni velat fira helgen all the way och enligt traditionerna hade ni ju knappast bokat en resa till Berlin, eller hur? På påskafton är butikerna öppna igen och det kan ni fira med att shoppa lite i Hackescher Markt och besöka gallerierna längs med Auguststrasse. Missa inte att fika på Barcomis och bläddra i fina böcker på Gestalten (båda ställena ligger på samma bakgård).

Och när ni ändå är i krokarna – har ni inte varit i tv-tornet förut så tycker jag absolut att ni ska boka ett bord för eftermiddagsfika i restaurangen högst upp i kulan. Men gör det NU, det kommer snart att vara helt uppbokat under påskhelgen. Att åka upp i stans högsta byggnad kan verka klyschigt, men tro mig – det är häftigt att blicka ut över Berlin från 207 meter. Att boka bord är dessutom en bra sätt att komma upp utan att behöva stå i kö i flera timmar.

När jag är ute och reser vill jag gärna lära mig något om sederna på det nya stället. Här i Berlin skulle en sådan sak kunna vara att se på en påskeld. I Tyskland firas nämligen våren med eld under påskhelgen – Valborg skits det fullständigt i. Är ni sugna på party kan ni slå två flugor i en smäll genom att åka till Kulturbrauerei där det redan på långfredagen kommer att finns både klubb och brasa.  Annars föreslår jag att ni åker till Britzer Garten i Neukölln på självaste påskafton. Festligheterna börjar klockan 18.

Påskdagen
Söndag är Mauerparkdag! Är vädret fint lär det vara riktigt halabaloo där under påskhelgen, massor av livemusik, märkliga karaktärer, mat och konst. Och så själva loppisen förstås! Är det inte vackert väder tycker jag att ni ska satsa på loppisen vid Boxhagener Platz i Friedrichshain istället, och sedan gå och fika på något av alla kaféerna däromkring. Mitt favoritställe heter Silo och har förbenat gott kaffe.

Får ni spring i benen efter kaffet så kanske en promenad till Alexanderplatz längs med East Side Gallery, som ligger alldeles i närheten, kan vara något?

Annandag påsk
Ingen Berlinresa utan en rejäl Berlinfrukost. Det finns en triljard restauranger i Berlin som serverar frukosttallrikar som kommer att göra er så mätta att ni slipper köpa de äckliga mackorna på planet hem. Några av mina frukostfavoriter är Gagarin i Prenzlauer Berg, Datscha i Friedrichshain och Anna Blume i Prenzlauer Berg (obs! Här är det bäst att boka bord i förväg).

Och så lite praktiskt: Affärerna i Berlin är öppna på skärtorsdagen och påskafton (begränsade öppettider dock), men stängda under långfredagen, påskdagen och annandag påsk. Och då snackar vi även de flesta matbutikerna, kan vara bra att veta.

I går gjorde jag en så otroligt kul och intressant grej. Jag följde med Caro Eickhoff på en av hennes guidade street art-turer. Hon tillhör inte något stort guideföretag, utan gör det helt för egen maskin. En kompis till mig hade rekommenderat hennes turer och sagt att jag bara måste, måste kontakta henne.

Kompisen hade verkligen rätt. Caro, som inte är någon gatukonstnär själv men som är väl förankrad i street art-scenen här i Berlin på andra sätt, delade med sig av sin energi, kunskap och entusiasm på ett så himla fint sätt. Vi lärde oss massor och ju mer hon fick mig att upptäcka och förstå, desto kärare blev jag i Berlin. Jag älskar verkligen att den här stan är så visuell, att konsten verkligen lever i, nästan bokstavligen, vartenda gatuhörn. Redan nu planerar jag att boka Caro för en tur här i Friedrichshain – förstå vad roligt att veta mer om all gatukonst jag ser varje dag!

Caro guidar både på tyska och engelska och bokar gör du genom att maila henne. Max tre personer måste man vara för att turen ska bli av och det kostar 10 euro per skalle.

Det här en yogi, gjord av Josef Foos. Han är en yogalärare i femtioårsåldern som bestämt sig för att sprida sitt yogabudskap även genom de här små gubbarna. Just den här styrketränar, men oftast gör de yoga. Ibland är det gjorda av korkar och ibland är de uppklistrade på väggen som den här. Josef uppmuntrar förresten fler att hänga på hans initiativ och göra egna yogisar. 

Här har ni en korkyogi.

Den här lille personen var det enda som fick vara kvar när väggen verket sitter på målades om.

Titta på stoppskylten. Ser ni gubben som hamnat under plankan? Förresten, det här är också intressant, konsten på huset bakom är ett beställningsverk –  något som blir allt vanligare här bland husägare.  Eftersom det finns en oskriven regel bland gatukonstnärer att inte måla över varandras konstverk kan det, om man inte vill ha taggar och graffiti på sitt hus, vara smart att låta en konstnär måla fasaden. Det gjorde faktiskt ägarna till huset jag bodde i förut. Vi hade en fantastisk målning som gick över halva huset och slapp förmodligen allt för mycket ogenomtänkt och trist klotter på så sätt. Dubbelbra!

Det togs många foton under turen.

Det har fallit bort ett F och ska egentligen stå Frau Freidl. Frau Freidl, fick vi veta, är en tant som bor i huset som bokstäverna sitter på. Tydligen brukar hon sitta vid ingången och blicka ut över Herrmannplatz. En gång kom Frau Freidl precis när Caro stod och berättade om henne – hon blev jätteglad, sken som en sol och utropade ”det är MIG du pratar om! Det är jag som är Frau Freidl!”

Ett politiskt statement. Flera streetart-artister har gått ihop, förmodligen som en kommentar till hur området gentrifieras och förändras. 1UP, alltså andra från vänster, syns förresten på väldigt många ställen här i Berlin. Ofta gör de enormt stora målningar som är extremt svåra att få bort. Till polisens förtret förstås. 1UP står för One United Power, här kan ni se en dokumentär om dem.

Helt klart en supertur!

När det har varit vinter i evigheters evigheter och solen äntligen tittar fram, då är det helt okej att ta en så kallad inspirationsdag utomhus istället för att sitta framför datorn. Det har min chef (läs jag) bestämt – och eftersom jag är en sån där duktig typ, gör jag självklart som hon säger utan att blinka.

I går förmiddag blev det till exempel en långpromenad över Modersohnbrücke, till Treptower Park. Titta vilken fin utsikt jag hade! De tre bråkande/kramande gubbarna heter förresten Molecule Man och är ett konstverk som ska symbolisera knutpunkten mellan de tre stadsdelarna Friedrichshain, Alt Treptow och Kreuzberg. Statyn reser sig trettio meter över vattnet.

Och såhär såg jag ut. Väldigt kisigt och härligt väder.

Framme! Treptower Park påminner mig om Djurgården, fast med blick över de nybyggda husen på Stora och Lilla Essingen i Stockholm. Och kanske minus alla powerwalkande unga kvinnor. Här joggas det mest, powerwalkingtrenden verkar inte riktigt ha hittat hit.

Lite samma stil, va? Snackar alltså om de vita husen.

Snart sitter vi på gräset här, grillar och har det härligt.

Och så promenadens höjdpunkt, Sowjetische Ehrenmahl. Så jäkla pampigt och överdådigt och… ja, väldigt rejält, helt enkelt. Monumentet uppfördes mellan 1946 och 1948 och är dels en kyrkogård för 5000 sovjetiska soldater, dels ett minnesmärke över de cirka 80 000 soldater som dödades under Andra världskriget i kampen om Berlin . 40 000 kubikmeter granit användes till monumentet – svensk (och norsk) granit som, ironiskt nog, Hitler hade köpt för byggnationen av Germania.

Det är helt enkelt ett mäktigt ställe. Vackert och allvarstyngt. Tänk bara, så många liv som inte fick levas. På grund av det förbannade kriget.

Den här gången hade jag bara min kassa mobil att fotografera med, ni ska få bättre bilder som gör stället lite mer rättvisa längre fram.

Sedan hem igen, kryssandes mellan vårblommorna.

Så. Redo för skärmen igen!

Ni vet det där övergivna tivolit jag brukar tjata om? Berlins mest magiska plats, ett helt nöjesfält som lämnats vind för våg 2002 och inte använts sedan dess. Ett gnisslande pariserhjul, en rostig berg- och dalbana och mossiga svanar som  guppar runt i en, igenvuxen, kärleksdamm.

Spreepark heter stället. Det ligger i Treptower park  i östra Berlin och hade sina glansdagar under slutet av DDR-tiden. En kompis till mig, som brukade gå dit som barn, har berättat att det häftigaste av allt var stånden där man kunde köpa mat från ”hela världen”. Från andra kommuniststater, betydde det. Endast.

Nu är Spreepark till salu. Och annonsen ligger, hör och häpna, på ebay. Kostnad: 1 620 000 euro. ”Renoveringsbehov” står det i annonsen. Jo, det kan man lugnt säga.

Vad säger du? Sugen?

 

Åh, vad jag är glad över att ha kommit ur den tyngsta småbarnsperioden! Berlin är så stort att en tur med ungarna till andra sidan stan, med kommunala färdmedel och som ensam vuxen, har känts ungefär lika energikrävande som att springa ett maraton i konstant uppförsbacke. Men nu äntligen går det!

Det fick jag bevis på i helgen när jag och mina kiddos drog till Aquarium vid Zoologischer garten. En helt perfekt aktivitet för en fyraåring med stor fascination för krokodiler och hajar och en nästan-tvååring som just fattat att det finns fler djur än hundar som säger waow waow.

Aquarium är knappast det ballaste akvariestället i världen, men det är absolut värt ett besök för alla familjer med fisk- och kräldjursintresserade medlemmar. Och det var ingen kö alls för att komma in, lördagen till trots.

Efter att ha hälsat på hajarna tog vi först en glass i solen vid den halvbombade Kaiser-Wilhelm-Gedächtnis Kirche (som äntligen börjar synas igen efter att ha renoverats och varit dolt bakom ett fakehus under lång tid), och efter det en tur in i själva kyrkan. Den är så vacker, missa för bövelen inte att gå in i den om du är där! Vi hade tur, det övades inför en konsert  som skulle hållas under kvällen och en kvinna sjöng Bach så vackert att både jag och barnen blev alldeles tagna. Det varade i sisådär en mikrosekund hos ungarna, men ändå. Upplevelse av finkultur, check!

Det var helt enkelt en himla bra utflykt med både biologi, kultur och glass i solen. Och fint att visa för barnen att det finns en västlig sida av den här stan också. Som är väldigt annorlunda med vår östra – både vad gäller atmosfär och arkitektur.