Jag har precis spelat in en podcast där vi pratar en del om det här med när man ska säga Ni eller du här i Berlin. Det är inte så enkelt som man kan tro – jag har bott här i sex år nu men känner mig fortfarande osäker titt som tätt.

Tills podden är färdig kan ni roa er med att studera den här Ni- eller du-guiden som min Berlinbitenpartner Kristina har hittat. Rätt bra faktiskt!

Jag är tillbaka i Berlin. Igen! Alltså, jag var ju här redan i helgen, men eftersom mitt liv som frilansare, småbarnsmamma och pilotfru bjuder på en logistisk mardr…. ehum… utmaning åkte jag tillbaka till Sverige i söndags för att hämta barn och bil. Och surdegsknäcke, polarkakor, mesost och några tuber kaviar. Förstås.

Och nu har vardagen kommit igång på allvar här hemma. Det känns lite vemodigt, det är betydligt härligare att ha en sommar framför sig än en höst, men också skönt. Och vad sjutton, än är det många varma veckor kvar! Jag räknar nämligen med att sommaren kommer att hålla sig kvar september ut här.

Närmaste planerna? I morgon ska vi åka och bada någonstans och på lördag ska jag köpa ekogrönsaker på Boxi, göra något långkok, plantera kryddor på balkongen, sätta en surdeg och rosta müsli (läs: Handla grönsaker. Jag har två barn, som sagt. Ambitionerna och verkligheten har inte träffats på flera år).

Något jag tänker mycket på just nu är hur lyckligt lottad jag känner mig. För att vi kan leva här i vårt fantastiska Berlin och samtidigt ha så många vackra platser i Sverige som vi liksom hör till och kan vara på när vi är lediga. Och så många gamla vänner som fortfarande finns kvar, trots att vi bott här länge nu. Berlin må ligga i ett annat land, men så jäkla långt bort från Sverige är det faktiskt inte. Det går att både äta den saftiga utlandskakan som Berlin bjuder på – och ha Sverigekakan kvar (och så får man öva upp sina logistiska skills längs vägen).

Och så är det förstås härligt att jag, trots att jag bott här i sex år nu, fortfarande har så mycket av Berlin kvar att upptäcka. För att staden är så stor, och för att den förändras hela tiden. Häng med mig här i höst, vetja!

Nä, men vad säger ni? Ska vi ta och kicka igång den här Berlinbloggen igen? Sätta på en skiva Bowie, ta ett plan tillbaka till drömmarnas stad (ja, jag menar Berlin) och eh… göra Friedrichshain osäkert igen? Jajemen!

I morgon byter jag flipsflopsen mot stadsskorna. Det ska bli härligt. Även om jag förstås känner mig en aning skeptisk till den berlinska stillastående augustihettan i kombination med överfulla badplatser – skolloven pågår dessutom fram till september i år (fast de arma barnen fick ledigt så sent som i måndags).

Men efter soliga dagar kommer ljumma kvällar och de planerar jag att tillbringa på sköna uteserveringar med en Alsterwasser i handen. Berlin är himla bra på uteserveringar, kanske världsbäst, och aaah vad jag älskar öl- och läskblandningar (ge mig för helvete inte en enda sån där IPA till. Urk)!

Vad har hänt i gamla Berran sedan sist, då? Det har ju vunnits ett fotbolls-VM förstås, då var det tydligen ett party som heter duga. Nyårsafton släng dig i väggen, typ. Och så har varit kissfiasko på nya übertrendiga hotellet 25hours vid Zoo. Det visade sig att hotelltoaletternas glasväggar inte var så reflekterande som de skulle vara, och gästerna kissade inför publik. Visserligen på tionde våningen – men ändå. Hoppsan. Nu sitter jalousier uppe, så no worries om du har ett rum som väntar på dig där.

Sedan vet jag inte så mycket mer, ärligt talat. Jag har en ovanligt ouppkopplad semester bakom mig. Living in the now och allt det där. Lyxigt i några veckor, men nu får det banne mig RÄCKA!

Hörs snart igen!

Egentligen är det ju vanvettigt att inte vara i Berlin nu. När det är som allra bäst där. Medan atmosfären fortfarande riktigt dallrar av sommariver och innan luften helt stillnat i staden och längtan efter havsbrisar växt sig alltför stor.

Men skogarna i norr drog i oss. Kusinerna, barnvakterna (läs min och mannens föräldrar) och möjligheten att utöka det svenska ordförrådet (barnens alltså). Och nu är vi här, långt borta från galenskaperna i Mauerpark, clownerna på Boxi och alla currywurstätande berlinare. Och det känns bra. Berlin är världens bästa stad, men den är aldrig som fin som när man varit ifrån den ett tag. Tankat sinnena med annat, vilat och hunnit längta tillbaka.

Och om jag känner sommaren rätt så kommer den att säga svosch – och vips är vi tillbaka i Berlin igen. Och firar murjubileum! Hela 25 år har gått sedan den föll och det kommer att hända grejer hela hösten.

Förresten, för er som är intresserade – det finns en app som heter The Berlin Wall där man kan lära sig massor om murens historia och få guidade turer och så. Kostar nix.

Alltså. Man tycker ju att någon kunde ha sagt något, och i synnerhet han jag lever med. Jag menar. Jag har bott här i sex år nu. Beställt kaffe nästan varje dag OCH BETT OM ETT MORGONSTÅND VARJE GÅNG.

I dag behagade nämligen min kära man upplysa mig om att en latte på tyska är just det. Morning glory.

Min första tanke: Aha, det därför alla alltid beställer en latte macchiato och inte bara en latte!
Min andra tanke: Och det säger du NU! I sex år har du låtit mig göra bort mig, VEM ÄR DU?

Hans svar: Äh, det har liksom aldrig blivit av att jag sagt nåt bara.

*tänker ut lämplig hämnd*

Lagom till att träden började slå ut på allvar hemma i Friedrichshain packade jag ihop familjen och drog till Stockholm. Vi har bytt vår lägenhet i Berlin i några veckor för att låtsas leva som vilken Stockholmsfamilj som helst. Det känns väldigt spännande och jag ska verkligen passa på att göra sådant jag aldrig gör i min Berlinvardag. Till exempel:

– Fredagsmysa. Alltså äta tacos och se på tv tillsammans. Något annat också? Fyll gärna i. Jag har aldrig ägnat mig åt fredagsmys med mina barn förut. Inte enligt det svenska konceptet i alla fall.

– Shoppa. Det finns såklart massor av fina butiker i Berlin, men på det stora hela är det ingen shoppingstad. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför  – förmodligen beror på det på en kombination av att
1. Berlin är en utspridd stad och många av de riktigt bra butikerna ligger en timmes resväg från varandra.
2. det är inte lika lätt att hitta snygga kläder där. I alla fall om du inte vet vart du ska gå.
3. Du blir inte särskilt shoppinginspirerad när folk omkring dig ser ut lite hur som helst och som de vill. Strunt samma om man har förrförraförra säsongen på sig då liksom.

– Gå mot röd gubbe. Det är ingen som gör det i Berlin. Rätt ska vara rätt och regler ska följas etc. Och jag gör som alla andra. Och här i Sverige känner jag mig som ett fån när jag av gammal vana är den enda som står kvar och väntar på att det ska slå om.

– Äta lösgodis. Alltså, jag har inte tänkt på det förut men mein Gott vad mycket godis det är i butikerna här. Överallt! Gigantiska väggar med lösgodis i megasize och tre för två chokladkakor i vartenda hörn! Jag som brukar klaga på att tyskarna ger sina barn gummibärchen som mellis på lekplatsen – nu när jag är här börjar jag snarare fundera på vad vår lördagsgodistradition egentligen gjort med oss? Vi är ju helt sötsakshysteriska i Sverige. Godisknarkare! Och jag, ähum, hakar såklart på när jag är hemma. Man måste ju passa på. Eller nåt.

–  Betala med kort. Vi har varit här i fyra dagar nu och jag har fortfarande inte använt kontanter en enda gång. Det skulle aldrig hända i Berlin, där är det cash eller så kallade EC kort som gäller. 1-0 till Sverige.

– Känna mig uttittad medan jag betalar med kortet. Jag har visst vant mig vid att tyska expediter duckar och intar någon slags skyddsposition alternativt vänder sig med ryggen helt mot mig när jag knappar in min kod – för att alltså visa att de ABSOLUT INTE har för avsikt att se vad jag har för pinkod. Tyskar är generellt sett misstänksamma typer och jäkligt känsliga för övervakning (begripligt nog). Här i Sverige verkar ingen ha en tanke på att ens titta bort det minsta när jag kodar mig.

– Kolla på tv utan att kvida av frustration över att allt är dubbat. Jag har snart bott i Berlin i sex år, ändå kan jag inte vänja mig. Dubbning gör alla film och tv-upplevelser hundra gånger sämre. Punkt. Sverigebor hemma i tv-soffan: Var tacksamma över originalspråk och undertexter. Det är en lyx som icke ska tas för given!

– Längta hem till lugnet och spontaniteten i Berlin. Stockholm är underbart på massor av sätt, men jäklar vad det planeras här. Fulltecknade kalendrar och dagar utan utrymme för spontanhäng. I Berlin kör vi lite mer på volley. Åtminstone där jag bor. Vi ringer varandra när andan faller på för att kolla om vi ska ses samma dag. Det funkar det med.

Vid två tillfällen om året, på midsommar och under första adventshelgen, har i princip varenda svensk i den här staden samma plan: Att hänga vid Svenska kyrkan i Wilmersdorf.

Här stångar vi oss fram till den svindyra Västerbottenosten, pepparkakorna, julmusten och pyttipannan. Köper handgjorda julgransprydnader som de såg ut förr. När vi var små. I vår barndom. Nostalgin flödar och längtade vi inte till knarrande snö och röda stugor förr, så gör vi det nu. Berlin må vara den bästa staden på jorden, men här finns varken Kalle Ankas julafton eller julskinka som smakar som den ska.

Och så minglar vi. Frågar alla femtio, sjuttio, hundra Berlinsvenskar vi träffar och är bekanta med om de ska åka hem eller vara kvar över julen. Eller göra något helt annat.

Sedan, i skymningen, kommer luciatåget och vi suckar lyckligt till Gläns över sjö och strand, äter en våffla med hjortronsylt till och funderar på om tre julmustflaskor verkligen kommer att räcka? Konstaterar att det blir till att ransonera.

Ach! Livet som utlandssvensk.