Startsida / Inlägg

”Jag var ung – men jag var inget offer”

av Katarina Wendelin

AndreaWahlgren

När hon mådde som sämst bestod dagarna av svält och panik­ångest – idag har hon vunnit över bulimin och skapat sig en ny framtid, som skådespelare och plus size-modell i USA. Vi har träffat Andrea Wahlgren för att snacka om vad som egentligen hände i äktenskapet med Papa Dee – och hur hon tog kontroll över sitt liv.
av KATARINA WENDELIN foto MARGARETA BLOOM SANDEBÄCK

September 2008, Stockholm. En blodig Andrea Wahlgren hittas av grannar liggande i trapphuset utanför hennes och maken Daniel ”Papa Dee” Wahlgrens lägenhet i city. Han grips misstänkt för att ha misshandlat sin 20-åriga hustru och en medie­cirkus utan dess like drar i gång. Andrea hävdar hela tiden att hon själv åsamkat sig det stora jacket i huvudet genom att mitt i en panikångest­attack slå sig i huvudet med ett blockljus.
Hon lider förutom av grav ångest också av ätstörningar och mår rent ut sagt för jävligt. Men det är få som lyssnar.
– Det var en mardröm, ingen tog mig på allvar. Jag behandlades som en liten flicka och visst, jag var ung, men jag var inget offer – förutom för en ätstörning. Jag visste vad som hänt, jag var ju där, det var ingen annan.

Andrea_Wahlgren00

Det här är Andrea

Namn: Andrea Wahlgren.
Ålder: 25 år.
Bor: Los Angeles.
Familj: Mamma Ingrid och pappa Rolf och syskonen Jakob, Linda och Erika.
Gör: Modell och skådespelare.

När jag träffar Andrea Wahlgren i Stockholm i början på mars är hon på besök hemma i Sverige efter en europaresa med sin nya, hemliga kille. Hon har bland annat umgåtts med tjocka släkten hemma i Norrland och passat på att nätverka på film­festivalen i Berlin – något som kan komma väl till pass med tanke på nya karriären. Sen flytten till USA för ett par år sen har hon pluggat både skådespeleri och manusförfattande. Nu är siktet inställt på Los Angeles och hårt jobb för att uppnå filmdrömmarna. En fot står dock kvar på cat­walken, fast nu inom plus size-segmentet – ätstörningen är historia.
– Jag jobbar i en ny grupp, en mellangrupp som varken är regular size eller plus size – man tillåts vara en normal storlek. Det fanns inte förut. Jag vet att det finns naturligt långa och smala men majoriteten av de modeller jag träffat och pratat med är sjuka och jag blir förbannad på de som hävdar motsatsen. Till och med de som är naturligt smala blir ju ombedda att banta litegrann.
Andrea vet vad hon snackar om. Det var som 17-åring hon blev scoutad av samma modellagent tre gånger. Hon var inte särskilt intresserad – hjärtat tillhörde musikskolan hon gick på i Stockholm – men ringde till slut upp agenturen och blev signad. Hon var smal och vältränad men fick direkt tips om att gå ner i vikt om hon ville jobba.
– Och de var ändå snälla jämfört med hur det är i resten av Europa. Valet att gå ner i vikt var mitt men jag var medveten om att jag behövde bli mindre för att kunna jobba.

2007, efter ett års förhållande, gifter sig sen Andrea med Daniel ”Papa Dee” Wahlgren. Till en början är allting bra, men så flyttar Andrea till Paris eftersom hon verkligen vill ge modell­karriären en chans. Det beslutet
ändrar allt.
– Jag blev mätt med måttband hela tiden. När jag gick upp i vikt talade de om för mig att nu var jag för stor. Jag stod utanför agenturen och hade ångest över att behöva gå in och möta bokarna, se hur de mätte mig med ögonen. De skiter i vem man är, det är bara vikten som spelar roll. Till slut tror man att det är vad man är värd, att det är det som spelar roll. Min bokare var hård, hetsade mig, lockade med att jag kunde bli störst i världen om jag blev smalare.

Andrea med sin ex-man Daniel ”Papa Dee” Wahlgren.
Andrea med sin ex-man Daniel ”Papa Dee” Wahlgren. foto: KARIN TÖRNBLOM

Men du var ju modell, du visste att du var snygg?
– När man går på en casting så sitter det femtio andra tjejer där som är snyggare. I min värld, i modellvärlden, så var jag inte snygg nog enligt mig själv. Jag umgicks bara med folk i branschen, jämförde mig bara med smala modeller – det blev min värld. Samtidigt tjänade jag pengar på mitt utseende och det drev mig. Jag funderade inte så mycket över hur osäker jag var. Som person har jag alltid varit stark – ätstörningen var som en egen bubbla som tog över när jag var ensam, och det var jag ofta.
Hon fortsätter:
– Jag kunde värdesätta min personlighet men inte min talang. Jag trodde att modella, att svälta, var allt jag kunde. Och om du inte är en 34:a så kan du inte jobba. Jag blev ett skelett, bara ben.
Andrea berättar hur dagarna bestod av fem timmar långa promenader och matintaget av äpplen. Besök från ovetande familj och vänner fungerade som avbrott i bubblan hon levde i men att lyckas vara smalast blev en tävling och en morot – den som var smalast fick ju jobbet. Till slut började svälten sätta sina spår på Andreas psyke. Trycket över bröstet som hon kände av då och då fick snart sin förklaring – panik­ångest. Ganska snart fanns det där trycket där varje dag. Hon utvecklade bulimi genom att tvinga sig själv att kräkas för att äntligen få äta och ångesten eskalerade.
Andreas mamma Ingrid, som sitter med under intervjun, berättar om när hon hälsade på sin dotter i Paris, om hur smal Andrea hade blivit, hur kotorna stack ut. Och att bokaren då talade om för Andrea att hon behövde komma i form, bli smal.
– Jag ska inte säga att alla modeller har bulimi men v ä l d i g t många har det och är öppna med det. Vi pratade ofta om mat, vad vi drömde om att äta, men man förstår inte att man är sjuk när man är mitt i det. Det blir ett normaltillstånd. Jag förstod hur sjuka vi var först när jag tog mig ur det.
Du sökte aldrig professionell vård?
– Nej, men när allt som hände mellan mig och Daniel pågick, så talade jag om för sjukhuspersonalen hur dåligt jag mådde, att jag behövde hjälp. Men jag fick ingen. De borde ha tvingat mig att stanna kvar men de hörde inte ens av sig efter att jag åkt hem. Jag tycker att det är skrämmande att man inte får den hjälp man behöver ens när man ber om den, och jag känner så många kvinnor som på olika sätt mår dåligt.
Tror du att folk hade svårt att förstå hur en ung, snygg tjej kunde må så dåligt?
– Ja, för folk är så felinformerade om industrin jag jobbar i. Man tror att det är vackert och flashigt och att vi hänger med kändisar och att allt är så lätt men det är så fel. Jag är bara en vanlig människa med problem som alla andra.


När hon tänker tillbaka
på Paris-tiden beskriver hon den som schizofren. Hennes man kände knappt igen henne när han hälsade på och en kväll hemma i Stockholm urartade det hela i ett bråk. Efter en väldigt blöt kväll skuffade Daniel enligt vittnen in Andrea i en vägg – något han senare också dömdes för – innan grälet fortsatte i parets lägenhet. På plats möttes polisen av en blodig Daniel och en skadad Andrea.
Hon har alltid hävdat att hon skadade sig själv på grund av en ångestattack och Daniel friades i både tings- och hovrätt.
Kan du förstå att man såg det som en miss­handel?
– Absolut. Blodet från såret i mitt huvud gjorde att det såg värre ut än det var men folk påstod också att jag blivit slagen. Jag som redan var så svag kände mig så utsatt men det gjorde också att jag tvingades bli stark. Jag läste allt om våld i hemmet och jag förstår att det är ett jätteproblem när kvinnor av rädsla ljuger, men Daniel och jag förvandlades till något slags falskt praktexempel där jag skulle visa att man inte slår kvinnor ostraffat, men jag kan inte stå för något som inte är sant.
Förlorade du vänner?
– Ett par var det nog som försvann, och många var väldigt misstänksamma. Ingen trodde riktigt på mig förutom min familj – jag är så jäkla glad för att de finns.
Påverkade den här händelsen ert beslut att skilja er?
– Det blev vi mot världen, men varje dag var en kamp. Vi hade inte kul på ett helt år utan satt i Milano och väntade på nästa rättegång. Det gick inte att koppla bort vad som pågick. Jag vet faktiskt inte om vårt äktenskap tagit slut annars men vi ville också olika saker och bodde inte längre i samma land när vi fattade beslutet att gå skilda vägar – vi växte ifrån varandra. Han är fortfarande en av mina bästa vänner och någon jag pratar med väldigt ofta, och det kommer han alltid att vara.
Hur ser du på ert äktenskap i dag?
– Jag kan ärligt säga att jag gjorde det av kärlek, det var en ren akt, men jag var för ung. Jag ångrar inget i mitt liv men jag borde nog ha väntat. Det var också något jag lärde mig, att vänta med de stora besluten. Man förändras så mycket som människa när man är ung och man behöver känna den man gifter sig med. Vi hade ju bara varit tillsammans i ett år.
Det känns som att du går all in i det du vill göra – kosta vad det kosta vill?
– Jag tror att min mamma kan intyga att jag alltid varit sån. När jag träffade Daniel så var det vi och det skulle vara livet ut, när jag hade bulimi så fick det kosta vad som helst, jag skulle inte ge upp, och när Daniel anklagades för att ha misshandlat mig så behövde jag bevisa att det var fel. När man blir äldre så inser man att allting inte blir som man tänkt sig. Jag försöker lära mig att släppa, att det inte går att kontrollera allt och att man måste förlåta – det är det viktigaste man kan lära sig. Hat äter upp en.

andrea wahlgren
I dag bor Andrea i Los Angeles och har lagt vad som var bakom sig.

När rättegångarna var över beslutade sig Andrea för att förverkliga sin livslånga dröm om att bo i USA och flyttade dit utan Daniel. Hon fortsatte att jobba som modell i något år men till slut klarade hon inte av själv­svälten längre. Eftersom hon alltid älskat film och redan hade kameravanan inne, började hon plugga teater. En ny värld öppnade sig.
– Jag började umgås med människor i normal storlek och förstod hur extrem modell­världen är, och att jag inte alls är stor. Jag tog avstånd från branschen i 18 månader för att jag verkligen behövde det – tankarna om att jag var tjock dök upp igen och igen.
Du modellar i dag – är du inte rädd för att falla tillbaka?
– När jag flyttat till USA ringde min gamla bokare från Paris upp mig och sa att han sett att jag gått upp i vikt, att jag nu kunde jobba som plus size-modell. I början gick det bra, men sen tyckte min bokare att jag behövde gå upp i vikt, vilket var raka motsatsen till vad jag gjorde i Paris. Det var väldigt jobbigt men det var också då jag på riktigt blev frisk.
Hur då?
– Jag fick nog helt enkelt. När jag blev tvingad att äta så mycket så insåg jag att det inte spelar någon roll hur man ser ut – att man mår bra är det viktigaste. Jag accepterade äntligen mig själv, hur jag såg ut, och allting släppte. Jag insåg att alla ser olika ut, att man föds med vissa förutsättningar och att det inte går att sträva efter något som är omöjligt. Jag talade om för min agentur att om jag inte duger som jag är så får det vara, jag tänker inte äta upp mig till en för mig onormal storlek, eller svälta mig till en mindre. De accepterade det.
Nu satsar du på en ny bransch – som också är rätt utseendefixerad?
– I slutändan handlar det ändå om din prestation, hur duktig du är på att skåde­spela. Men jag vet att det kommer att uppstå situationer där jag kanske får höra att jag är för stor men det kommer aldrig att bli så extremt som när jag var modell. Jag är så förbannad på att utseendet ska vara så viktigt och därför vill jag nästan som bevisa att skådespeleri inte handlar
om hur du ser ut, jag vill att min talang ska styra min karriär. Jag är
inte bara ett utseende.
Hon fortsätter:
– Jag kommer att måsta jobba stenhårt och är nervös för att det kan gå åt skogen men då har jag i alla fall försökt och det är det viktigaste. Jag skulle bli mer ledsen över att jag aldrig försökte än att jag misslyckas.

Andreas 3 sanningar

Så här mår jag i dag:
– När jag mådde som sämst förstod jag inte meningen med livet – i dag skrattar jag och har kul igen och jag tycker att livet är vackert varje dag. Jag har också ett lugn i mig och en orosfri attityd.

Det här värdesätter jag med mig själv:
– Att jag är så tjurig, att jag kan säga nej och stå för mina val. Att sluta modella och möta den riktiga världen är det svåraste jag gjort och jag värdesätter att jag i dag vågar visa hur modebranschen egentligen ser ut. Jag vill att kvinnor ska förstå att det inte är en dans på rosor och att man måste värdesätta sig själv som man är. Jag värdesätter också att jag är så stark och orädd i dag – det finns ingenting jag inte klarar!

Det här vill jag kämpa för:
– Jag vill att resten av världens länder blir lika jämställda som Sverige, även om vi fortfarande kämpar. Vi är så starka och feministiska här och det budskapet vill jag sprida. Kvinnor måste veta sitt värde och sluta vara objekt. Och så hoppas jag att jag kan livnära mig som skådis, naturligtvis.

  • Tjänstgörande redaktörer: Fredrik Palmqvist och Matilda Andersson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB