Det sa pang när Martina Müller dundrade upp den avgörande straffen i nättaket. Målet avgjorde Champions League-finalen och Wolfsburg svarade för en skräll som ekade över fotbollsvärlden.

Så här skulle det ju inte sluta.

Lyon skulle bärga sin tredje raka Champions League-titel och förlänga sin förlustfria svit från 119 till 120 matcher.

Och så såg det länge ut att bli.

Den franska framgångsmaskinen var på väg att mala sönder tyska Wolfsburg på Stamford Bridge i London, spelmässigt. Sett till skapade chanser var det jämnare, åtminstone om man ser till klara målmöjligheter.

Lyon plockade fram alla distansmissiler man hade i vapenarsenalen, men i kväll saknade de riktig tyngd och precision.

Inte heller inspelen efter marken eller inläggen hade riktning och klass för att slå hål på målvakten Vetterleins nolla.

Wolfsburg slarvade massor i spelet, slängde bort mängder av passningar och hade svårt skapa riktigt vassa anfall. Men man fortsatte sitt hårda och envetna slit.

Det hårda arbetet betalade sig, förvisso med en hjälpande hand av slumpen och ett 50/50-domslut.

När ett inspel från höger träffade Laura Georges hand fick tyskorna chansen.

Rutinerade Martina Müller la upp bollen på straffpunkten och skickade upp en bomb i nättaket bakom den som alltid så fladdriga Sarah Bouhaddi i Lyonmålet.

Straffen var stenhård på klassist tyskt manér, målet avgjorde finalen och oslagbara Lyon var helt plötsligt både mänskligt och besegrat.

Laget som inte kunde och inte skulle förlora, föll. Blytungt.

Müllers segerstraff satte punkt för en makalös svit och en fransk era. Kanske öppnade den också dörren för en ny tysk storhetsperiod.

……………………………..

Jag hade tänkt att skriva om Lotta Schelin i kväll också, men sparar det.