Jag är helt emot utländska spelare i Damallsvenskan. Det påstår i alla fall Boråsaren Johan Rydén i sin blogg. Men faktum är att Rydéns sanning haltar duktigt.

Att få mothugg eller åka på en verbal snyting på grund av något man skrivit hör till vardagen. Det är helt okej. Jag gör ju precis samma sak när jag reagerar på olika saker som sägs eller skrivs.

Men jag vill att rätt ska vara rätt.

Den som tror eller påstår att jag inte vill ha utländska spelare i Damallsvenskan är fel ute. Visst vill jag ha det. Sanningen är ju den att jag faktiskt en gång i tiden bidrog till att ett antal stjärnor från andra nationer kom till och spelade i vår högstaliga.

Att några av världens bästa spelare finns i Damallsvenskan är ju fantastiskt – och bidrar till att spelet blir bättre, att svenska spelare utvecklas och att intresset för damfotboll stärks.

Om värvningen av en stjärnspelare medför att en ung svensk talang får sitta på bänken så är det ett problem som går att lösa. Framtidslöftet får byta miljö eller helt sonika ge sig fan på att ta sig in i startelvan och göra allt i sin makt för att det ska bli verklighet.

Utländska spelare är ett måste för att Damallsvenskan ska leva, utvecklas och intressera – men det ska vara rätt utländska spelare.

Jag är väldigt positivt inställd till att spelare som Marta, Veronica Boquete, Ramona Bachmann, Anja Mittag, Pernille Harder och Faith Ikidi, för att nämna några, spelar i Damallsvenskan.

Däremot är jag inte lika positivt medelmåttiga eller direkt dåliga utländska spelare värvas.

Tyvärr är antalet spelare som faller under den kategorin inte helt liten i dag och det är den siffran jag vill minska.

Om en sådan minskning leder fram till att ännu fler utländska kvalitetsspelare kommer till Sverige eller om svenska spelare befolkar platserna i lagen bryr jag mig inte alls lika mycket om.