Med fyra dagar kvar till EM släppte Svenska Fotbollförbundet en bomb. Assisterande förbundskaptenen Birger Jacobsson avgår med omedelbar verkan.

Frågorna hopar sig i huvudet.

Varför lämnar han nu? Varför valde han inte att hoppa av tidigare eller vänta till efter mästerskapet? Och hade det här verkligen skett om Sportbladet inte hade fört missnöjet mot honom i ljuset?

Tidpunkten för Jacobssons avhopp den sämsta tänkbara och måste naturligtvis påverka alla parter på ett eller annat sätt.

Kanske kände han att det blev för tungt att stanna kvar och ”genomlida” mästerskapet på hemmaplan. Men om så inte är fallet undrar jag varför man inte valde att låta honom ta en undanskymd roll i några veckor till för att åtminstone ge skenet av att allt är lugnt.

Nu har Jacobsson hur som helst tagit sitt beslut. Sannolikt grundat på, som han säger till svenskfotboll.se, om sin relation till Pia Sundhage:

”Det är verkligen ingen konflikt, men vi är kanske inte riktigt överens om synen på min roll.”

Ett uttalande som snarare tyder på att det faktiskt finns en osämja eller konflikt snarare än tvärtom. Ett problem som landslagsledningen borde ha kunnat lösa tidigare. Eller är det så att Sportbladets artikel om missnöjet mot honom fick bägaren att rinna över?

Oavsett vilket så är detta inte bra för – och minskar definitivt inte det mediala trycker på – landslaget.

Det är också som Kristoffer Bergström skriver i sin krönika ett misslyckande.

Jag hoppas nu bara att den svenska EM-truppen, och Jacobsson själv, kan gå stärkt ur det här.