Arkiv för tagg Damlandslaget

- Sida 1 av 8

Varför går platserna till 25-åringar som inte håller på den här nivån och inte till Sveriges framtid?

av Anders Nilsson

Igår tog, som bekant, Pia Sundhage ut sin VM-trupp. Det var 23 (25 med reserverna) väntade spelare som får åka till Kanada.  Frågar du mig så är det den tråkigaste – och sämsta – trupp på mycket länge. Jag köper att större delen består av rutinerade spelare som har mästerskapsrutin. Men de där sista platserna till de spelare som troligtvis inte kommer att spela alls i turneringen… VARFÖR går de platserna till 25-åringar som inte håller på den här nivån och inte till Sveriges framtid?

VM-truppen 2015:
Mv: Hedvig Lindahl, Carola Söberg, Hilda Carlén.
F: Nilla Fischer, Emma Berglund, Charlotte Rohlin, Amanda Ilestedt, Lina Nilsson, Sara Thunebro, Elin Rubensson, Jessica Samuelsson.
Mf/fw: Linda Sembrant, Caroline Seger, Malin Diaz, Therese Sjögran, Emilia Appelqvist, Lisa Dahlkvist, Kosovare Asllani, Lotta Schelin, Olivia Schough, Jenny Hjohlman, Sofia Jakobsson, Emma Lundh.
Reserver: Marija Banusic, Mimmi Löfwenius

Jag hade velat byta ut Carola Söberg, Sara Thunebro, Hilda Carlén, Emilia Appelqvist, Olivia Schough, Emma Lundh och Jenny Hjohlman. De två förstnämnda är både för gamla och för dåliga. Resten är de där 25-åringarna jag pratade om. Ingen av dessa spelare kommer att bli en nyckelspelare för Sverige. Varken nu eller om fyra år. Faktum är att flera av dem har svårt att glänsa i damallsvenskan. Vilket jag ändå tycker att en VM-spelare ska. Emma Lundh och Jenny Hjohlman, som är två av fem anfallare i truppen, har tillsammans gjort noll mål i årets allsvenska. Noll. Nu är målskytte inte allt för en anfallare, tro mig jag vet, men ändå.

Det största bekymret för Sundhage i årets VM är att hon blir extremt beroende av sin startelva. Den håller en hög klass om alla är i form. Men sen är det väldigt tunt. Just det beror inte så mycket på uttagningarna. Sverige har helt enkelt inte bredden just nu. Just därför tycker jag att det vore extra viktigt att slussa in de yngre spelarna för att förbereda för framtiden.

Det roligaste med gårdagens uttagning var reserven Mimmi Löfwenius. Problemet är att hon är just det – reserv.

Jag ska lägga bitterheten åt sidan en stund. Ingen blir gladare än jag om Sundhage tar det här slätstrukna gänget till en VM-medalj.

/Maja Johansson

Landslaget väger för lätt

av Anders Nilsson

Förr blev damfotbollsspelare kallade manhaftiga och tjocka. Idag väger halva landslaget för lite. Det är klart att man kan skylla på att ideal förändras. Men ärligt talat – handlar det inte om att bli bäst?

Jag har själv varit mitt uppe i det där. Att träna stenhårt, bygga muskler och blir så bra i fotboll som man kan – samtidigt som man vill se snygg ut. När jag var 17 år så brydde jag mig inte särskilt mycket om det senare. Jag hade precis skrivit på för Mallbackens IF och laddade för min debutsäsong i damallsvenskan. Under hösten insåg jag att om jag ville få speltid så var jag tvungen att bli mycket starkare. Jag tränade extra på gym och gick ganska snabbt upp fem-sex kilo. I Mallbacken fanns inte någon hets om vikt och mat. Man åt mycket och ofta och som fotbollsspelare var man muskulös. Punkt.

Någonstans på vägen och under några år i olika klubbar så förändrades även min syn på det här. Det var jämförelser, matförbud och ideal. Man påverkas, så enkelt är det. Allt beror på i vilken miljö man befinner sig i och vilka ”riktlinjer” miljön har satt upp för vad som är det rätta. Särskilt som ung spelare så påverkas man väldigt mycket av hur de äldre lever och hur ”snacket går”. Blir normen att det är fult att unna sig pizza ibland och att godis är förbjudet så är det precis det man vill följa. För att man tror att det krävs för att bli bäst.

Idag har det gått ännu längre – för nu är landslaget smalare än någonsin. Jämför man med många andra nationer i världstoppen så ser de svenska tjejerna generellt tunnare ut. Både när det gäller muskelmassa och fettprocent. Att någon på landslagsnivå skulle ha för hög fettprocent är löjligt, det kan vi nog alla vara överens om. Egentligen spelar det ingen roll vad du äter när du tränar så hårt och så mycket. Så att dessa spelare väljer sallad framför pasta och hoppar efterrätt är inte riktigt okej. Skillnaden mellan några få kilon i ett mästerskap kan betyda ganska mycket. Det är många matcher på få dagar och kroppen behöver alla reserver den kan få.

Ämnet har varit omdiskuterat en längre tid. Pia Sundhage började prata om det här redan inför hemma-EM 2013. Och så sent som i januari i år berörde landslagets fysiolog Helena Andersson ämnet. Det är oroande. Dels så sänder det fel signaler till unga tjejer som vill bli bra på fotboll och dels så kan det komma att påverka landslagets prestationer i mästerskap.

När man läser intervjun med Helena Andersson så reagerar jag på att hon på frågan ”Om spelarna nu skulle tjäna på ett par kilo muskler till, så varför går de bara inte upp?” svarar ”Bra fråga, men jag har inget svar. Jag har jobbat på det här sedan 2010 och antingen försöker de utan att det funkar, eller så tycker de själva inte att det är viktigt”.

Det kanske inte är helt rättvist att dra paralleller med handbollen, men jag gör det ändå. Förr kunde jag tycka att spelare på landslagsnivå var lite ”plufsiga” och att det var konstigt att man inte såg mer vältränad ut på den nivån. Det har förändrats. I takt med att handbollen professionaliserats och tagit stora kliv framåt så har också fysiken hos spelarna blivit betydligt bättre. Ingen i dagens damlandslag är plufsig. Det är vältränade och muskulösa tjejer. En som förbättrat sin fysik och med hjälp av det tagit sista steget mot att bli en världsspelare är Isabelle Gulldén. I en intervju med SVT Sport i december 2012 berättade hon att hon gått ned fem kilo i vikt och lagt om sin kost. Mer än de fem kilona var dock aldrig aktuellt att gå ned. Så här sa hon då: ”Jag vet att jag är stor och jag kommer alltid vara stor så länge jag spelar handboll. Det handlar om att vara bäst eller att se ut som en supermodell, då väljer jag hellre att vara bra i handboll de åren jag kan”.

Jag hade offrat allt för att bli en landslagsspelare och spela ett VM. I dagens landslag finns det spelare som väger för lite och som fått klara besked om att de måste gå upp i vikt – men inget har hänt. Fine om det helt enkelt inte går, vissa människor har problem att gå upp i vikt. Men handlar det istället om ovilja, då är det skrämmande. De har alla förutsättningar för att nå sina drömmar om att bli bäst i världen. Om skillnaden mellan att bli det och att inte bli det är några kilon… då tycker i alla fall jag att både spelarna själva och ledningen måste tänka om.

/Maja Johansson

Andra halvlek bådar jävligt gott

av Anders Nilsson

Det första jag möts av när jag får igång matchen mellan Sverige och Tyskland i Algarve Cup är en tysk ledning med 2-0. Två mål som tydligen hade gjorts under matchen första minuter. Något annat än en mardrömsstart går ju inte att kalla det. Att vända 2-0 mot Tyskland är ett mission impossible, det vet ju alla. Så det var inte med tillförsikt jag såg fram emot resterande 80 minuter.

Sverige hade stora problem hela första halvlek. Försvaret såg darrigt ut och mittbackarna Nilla Fischer och Linda Sembrandt övertygade inte. Tillsammans bildar de troligtvis ett av världens långsammaste backpar, på den här nivån givetvis. Till vänster hade Jessica Samuelsson det ännu tyngre. Gång på gång attackerade Tyskland längs den kanten.

Offensivt såg det inte mycket bättre ut. Framförallt på mittfältet var det en hel del bolltapp och dåligt passningsspel. Förklaringen ligger mycket i att Tyskland direkt hittade en hård och aggressiv press som Sverige inte kunde hantera. På grund av det var spelet i sista tredjedelen i stort sett obefintligt trots att Sofia Jakobsson löpte och löpte för att hitta ytor i djupled. Tysklands backlinje tappade egentligen fokus ordentligt en gång och då gjorde Sverige 2-1. Det målet var mentalt jävligt viktigt.

Jag vet inte vad Pia Sundhage sa i halvlek, men något fantastiskt lär det ha varit. För om första halvlek gjorde mig orolig så vill jag se andra om och om igen. Det gör mig uppriktigt glad att se hur Sverige vänder underläge mot Europamästarna Tyskland. Det som egentligen är ett mission impossible. Pressen från tyskorna var plötsligt hanterbar för det svenska mittfältet och det skapade ett betydligt större lugn i det offensiva spelet.

Kosovare Asllani gjorde entré i matchen efter att ha varit helt osynlig i första. Henne targetspel och kvicka fötter är av stor betydelse för den svenska anfallsspelet. Bredvid henne fortsatte Jakobsson att löpa. Hon löpte såpass mycket och såpass bra att jag inte ens saknade Lotta Schelin.

På det stora hela kändes aldrig Tyskland riktigt farliga under resten av matchen. Försvarsspelet över hela planen blev bättre och Lina Nilsson, som byttes in i halvlek istället för Samuelsson, stängde till på sin kant. Även om det såg bättre ut i backlinjen så är jag rätt säker på att jag inte vill se Sembrandt bredvid Fischer i VM. Brist på tempo och en del konstiga beslut gör att hon faller bort till förmån för Charlotte Rohlin eller Emma Berglund. Vem av dem lär avgöras i kommande matcher.

Jag är bitter av naturen och har betydligt lättare för att såga än att hylla. Men idag vill jag ändå hylla. Andra halvlek bådar jävligt gott för att vara ärlig. Förutom att resultatet ser bra ut på pappret och att en vinst mot Tyskland sätter respekt i det svenska laget, så gläds jag främst åt att se hur laget mentalt kan vända matchen efter den starten.  Sofia Jakobsson, som verkar ha återuppstått som fotbollsspelare, får mitt högsta spelarbetyg. Hon slet stenhårt från minut ett och fick förtjänstfullt göra två av Sveriges fyra mål. Jag gillar inte alls tanken på att hon troligtvis får flytta ut på en kant i nästa match.

Resten av hyllningarna spar jag till senare under turneringen. En gång är ingen gång, som man säger.

Maja Johansson

Jag är ointresserad av damfotboll

av Anders Nilsson

I oktober förra året slutade jag som damfotbollskrönikör på magasinet MATCH. Jag hade då skrivit i magasinet sedan hösten 2009. Jag skulle kalla mig initierad, med bra koll på spelare och lag. Det finns säkert de som säger annat om det. I alla fall, sedan jag lämnade in min sista krönika så lämnade jag också mitt fokus.

Det var som att jag klev in i ett svart damfotbollsfritt hål. Jag läste inga bloggar, inga reportage, brydde mig inte om vad som diskuterades och drog inte länge några egna slutsatser eller ifrågasatte det som var. Det var skönt. En före detta landslagsspelare och numera expert sa en gång ”Att jobba med damfotboll är som att dunka huvudet stenhårt i väggen varje dag”. Det ligger så mycket i det.

Som spelare i damallsvenskan ifrågasatte jag inte så mycket om vilka förutsättningar vi hade eller hur mycket tid vi la ned på sporten. Jag såg heller inte så mycket av hatet och föraktet. Men så var jag 19 år också. Det var först senare som jag såg hela bilden och ville hjälpa till att förändra den. När jag spelade i Jitex skrev jag ett examensarbete om marknadsföring i damfotboll. Ungefär samtidigt la jag ned min egen elitkarriär och blev ”supporter”.

När jag började jobba på MATCH så innehöll magasinen inte särskilt mycket damfotboll. Förklaringen till det var ”Vi kan inte”. Jag köper det. Men så kom jag, som kunde. Vi började lägga en grund som resulterade i en långsiktig satsning på damfotboll med start under hösten 2010. Satsningen skulle nå sitt crescendo vid hemma-EM 2013.

Vid VM 2011 innehöll mästerskapsnumret till 60 procent damfotboll. Inget annat media hade den fördelning, så vitt jag vet. Våra planer för EM-numret var storslagna. Vi hade under året innan det var dags att börja producera material haft en dialog med Svenska Fotbollförbundet och då i synnerlighet de som jobbade med EM13. Vårt huvudsyfte från start var att bygga profiler och enligt förbundet skulle vi få tillgång till det vi ville ha för att göra ett grymt magasin.

Men det fick vi inte. Vi fick INGENTING. Förutom ”Landslaget är stängt och kommer inte att göra någon media alls under våren”, från dåvarande presschef. Och så var det med det. Om ett magasin vill göra 50 sidor inför ett mästerskap på hemmaplan men inte får tillgång till en enda spelare, vad blir det då? Om inte landslaget, förbundet och spelarna tar chansen NU. När då? Där och då dog något inom mig.

Efter EM, då INGEN gjorde NÅGOT med succén som blev, så kände jag mig mätt. Vi på MATCH kände oss mätta och tydligen kände sig alla mätta på damfotboll. Då tänkte jag på det där citatet jag nämnde tidigare. Hon hade rätt.

Så nu kör jag igång huvuddunkandet igen för att driva damfotboll framåt, jag gör det med glädje tillsammans med Anders Nilsson. Låt det få mig intresserad igen, för just nu finns det inget som lockar mig med damallsvenskan, landslaget eller stundande VM. Och om inte jag bryr mig – vem fan gör det då?

Maja Johansson

Sjögran var skillnaden

av Anders Nilsson

Sverige kom till spel med bästa tänkbara lag (nästan i alla fall). Italien mönstrade en B-uppställning. Matchen på Örjans Vall kunde bara sluta på ett sätt – trodde nog de flesta.

Verkligheten såg helt annorlunda ut.

Skillnaden var mellan lagen var tydlig. Italien kom till jobbet med en klart bättre inställning och mycket vassare taktik. När svenska spelare slarvade bort enkla passningar visade italienskorna känsla och precision.

Antonio Cabrinis lag spelade helt enkelt lite smartare, lite skickligare och betydligt tuffare. Det kändes som att en blådressad spelare gick vinnande ur nästan varje närkamp – före paus.

Jag misstänker att Pia Sundhage lättade sitt hjärta i halvtid, för så bra som Sverige spelade i inledningen av andra halvlek har man inte varit nära på hela året.

Det började med att Kosovare Asllani ersattes av Therese Sjögran i ett oväntat, rakt byte.

Jag kom på mig själv med att tänka att Josefine Öqvist kanske hade varit ett bättre forwardsval. Sekunder senare blixtrade Sjögran till.

Ett ryck, ett inlägg och mål.

Turligt? Visst.

Men Sjögran bäddade för målet och ytterligare en av de två följande baljorna. Hon drog med sig en italiensk försvarare sekunderna innan Lotta Schelin gjorde 2–0 och lade grunden till Josefine Öqvist 3–0-mål.

Italien orkade inte, förmådde inte och kunde aldrig hänga med när Sverige växlade upp efter pausdrickat.

Den stora skillnaden var inhopparen Therese Sjögran som lyfte det svenska laget och spelet med sin rörelse, sina löpningar och sin smartness.

Pia Sundhage har jobbat hårt för att få samarbetet mellan Lotta Schelin och Kosovare Asllani att fungera. Hon hittade ett ännu vassare samspel när mittfältaren Sjögran förvandlades till forward.

Nu får Sundhage fundera på hur och var hon ska göra plats för Malmöspelaren, för Sjögran kan inte stå utanför laget i kvartsfinalen.

……………………………………………

Premiären mot Danmark var just en premiär där allt inte är som det brukar på grund av nervositet och anspänning. Mötet med Italien gav svar som säger mer.

På samma vis som danskorna gav det svenska försvaret en svår match visade Italien hur man får den blågula backlinjen i gungning.

Hård och hög press på bollhållare resulterade i mängder av svenska felpassningar och felaktiga beslut. Ett par precisa bollar bakom Nilla Fischer & Co avslöjade var Sundhages lag är som svagast.

Och när Melania Gabbiadini väl kom in i spel visade hon att den blågula backlinjen inte är överlägsen i luftrummet.

Det finns lite att jobba på om EM ska bli så lyckosam som Sverige hoppas på.

Glöm filmande italienskor

av Anders Nilsson

Den som väntar sig att få se italienska spelare som filmar på Örjans Vall i kväll kommer att bli överraskade. De slänger sig nämligen inte alls, de smäller på som satan.

Passningen kom redan för två dagar sedan, men jag tog en båglöpning i en öppen yta då. När jag vaknade i morse kände jag att jag ändå ville gå på den där bollen, att jag ville lyfta snacket om att de italienska spelarna har lätt för att falla.

Diskussionen bottnar i uttalanden från spelare och ledare i den svenska landslagstruppen, men stämmer inte alls överens med den bild jag har av det italienska landslagsspelarna.

Bilden som målades upp är inget annat än förlegad, stereotyp och fördomsfull.

Efter att ha sett det italienska landslaget spela två matcher i EM och några till tidigare under året har jag en helt annan syn på spelarnas agerande. De är hårda, spelar tufft och passerar inte sällan gränsen till vad som brukar räknas till fult.

Förbundskapten Pia Sundhage förväntade sig en fysiskt tuff match i genrepet mot England, men fick istället se hur Sverige enkelt manövrerade ut ett blekt och hundvalpsgulligt engelskt landslag.

Kvällens gruppfinal i Halmstad lär bli något helt annat. Bli inte förvånade om matchen på Örjans Vall fylls av hårda dueller, tuffa tacklingar och några riktiga tjuvsmällar.

Det är nämligen så italienskorna agerar.

Göransson är förbrukad

av Anders Nilsson

Hyllad efter genrepet mot England. Svag i och ratad efter premiären mot Danmark. Jag tror att Antonia Göransson är förbrukad i detta mästerskap.

Det var inget snack om saken. Antonia Göransson lyste i Sveriges genrep mot England i Ljungskile. Sex dagar senare var hon som förbytt.

Allt hon gjorde bra mot Anita Asante, Karen Carney och Rachel Yankey såg svårt, närmast omöjligt ut för henne mot Pernille Harder, Mariann Gajhede och Johanna Rasmussen.

Öppningsmatchen på Gamla Ullevi blev därför en enda lång mardröm för den spelare som Pia Sundhage hyllat vid flera tillfällen under året.

Göransson bänkades mot Finland och ersattes av rumskompisen Sofia Jakobsson. (Tänk er stämningen på det hotellrummet kvällen innan matchen …)

Rätt men fel
Sportsligt sett var det inget snack om att förbundskapten Sundhage gjorde rätt. Ser man på det hela ur ett psykologiskt perspektiv kan petningen ha varit förödande.

När Antonia Göransson tränade (frivilligt) tillsammans med reserverna dagen efter Danmarksmatchen lyste hon av frustration. Viljan fanns där precis som ambitionen, men ändå låste sig allt för skånskan.

Innan hon byttes in mot Finland i lördags klappades hon om av assisterande förbundskapten Lilie Persson. Lite som att Persson ville säga: ”Du klarar det här. Kör på bara”.

Visst klarade Göransson av inhoppet, men hon var dessvärre inte särskilt bra. Att hon tagit stryk av sin bleka insats i EM-premiären och av petningen syntes lång väg.

Stoppades från träning
När landslaget tränade på Rambergsvallen i går ville Göransson vara med, men stoppades av Helena Andersson, landslagets fysiolog.

Anledningen var att landslagsledningen ville bromsa yttermittfältaren. Få ner henne i var och samla ny energi efter en vecka som, lita på mig, har varit extremt turbulent för henne.

Men även om jag tycker att Sundhage & Co gjorde rätt som lät Göransson vila i går så tror jag inte att man kommer att ha särskilt mycket nytta av henne i det här mästerskapet.

Hade man önskat använda Antonia Göransson mer i detta EM borde man nog ha startat henne mot Finland. Gett henne chansen att revanschera sig och känna att det var okej att göra en dålig match.

Nu tror jag att turneringen är över. Tiden räcker inte till för att bygga upp tysklandsproffset klart medtagna självförtroende. Göransson är helt enkelt förbrukad i detta EM.

En väldigt viktig vinst

av Anders Nilsson

Sverige behövde vinna mot Finland och behövde få igång det spel som hackade mot ett taktiskt skickligt Danmark i EM-premiären. Sverige inte bara vann, man spelade ut Finland och vann glasklart.

Jag lovade svensk seger mot Finland och löftet infriades – med besked (5–0).

Alla de detaljer som aldrig fungerade i öppningsmatchen mot Danmark kom igång riktigt rejält i kväll.

Efter en helt okej, om än lite trevande matchinledning, fick Sverige en av tusentals, det kändes i alla fall som så, hörnor. En fast situation förvandlade ett lite räddhågset svenskt landslag till ett sprudlande, lekande och lirande dito.

Först en välavvägt serve från Marie Hammarström, sen en tung nick av Nilla Fischer. Bollen fick nätet att stå som en strut och Sverige att släppa loss på riktigt allvar.

En pessimistiskt lagd person skulle kunna peta i detaljer som att det finska laget sjönk hem väldigt djupt, hade svårt att komma in i press och bjöd Sverige ytor i massor.

Men det är bara en del av sanningen.

I takt med att målen föll (gjorda av i tur och ordning Fischer, Kosovare Asllani och Lotta Schelin) ville, vågade och klarade Sverige av att spela ut ett brett register som kan komma att ta laget långt i den här turneringen.

Glädjande, och precis som jag hoppades, fick Caroline Seger kliva fram som den spelfördelare och regissör hon kan vara. Minst lika viktigt var att Lotta Schelin fick jaga bort den betungande press hon sett ut att ha på sina axlar i och med sina två mål.

Kanske bäst, bland många duktiga svenska spelare, var nog ändå Kosovare Asllani som återigen visade att hon har utvecklats, tagit nya kliv och nu är en anfallsspelare av absolut toppklass.

Det fanns väldigt mycket att glädjas över på Gamla Ullevi i kväll. Publiksiffran 16 414 var utsökt, inramningen magisk och Pia Sundhages byten riktigt bra.

Att kasta in Antonia Göransson i ambitionen att bygga upp det självförtroende som fick sig en törn i och med petningen efter Danmarksmatchen var klokt. Att dessutom ge mästerskapsdebutanten Jenny Hjohlman några minuter var smart.

EM har kommit igång på riktigt allvar, precis som Sveriges spel. Låt det fortsätta så här.

………………………….

All heder till de finska supportrarna som aldrig tappade energin utan fortsatte att heja på sitt lag ända fram till slutsignalen och lite till. Stort!

Finns en plan B?

av Anders Nilsson

Premiären mot Danmark är lagd till handlingarna. Kvar finns dock ett antal frågor. Frågor som inte får sina svar förrän i morgon när Sverige möter Finland.

Att Danmarks förbundskapten Kenneth Heiner-Møller hade läst sönder Pia Sundhages svenska taktik blev väldigt tydligt i onsdags.

Mest tydligt syntes det på att Nilla Fischer konstant skärmades av, för att inte ges möjlighet att slå sina svepande och precisa uppspel mot blågula yttermittfältare eller forwards, och på Danmarks låga utgångsläge som aldrig gav Sverige ytor att spela på bakom det rödvita försvaret.

Offensivt drog danska yttrar och ytterforwards isär det svenska laget med utgångspositioner långt ute vid kritan, vilket skapade enorma breda hål på det blågula mittfältet. Hål som Danmark utnyttjade med passningar in i ytan framför Nilla Fischer och Charlotte Rohlin.

Under premiärmötet undrade jag varför inte Pia Sundhage gav nya direktiv till sina spelare, motdrag till Kenneth Heiner-Møller framgångsrika taktik. Efter matchen, och inför morgondagens fajt mot Finland, undrar jag om det faktiskt finns några sådana motdrag och hur ser i så fall Sundhages plan B ut?

Frågorna är adekvata. Den som minns Sverige träningslandskamp mot Brasilen kommer säkert ihåg att de blågula hade väldigt svårt att skapa riktigt farliga chanser mot ett brasilianskt lag som i många avseenden agerade precis som Danmark gjorde i sin defensiv.

Utgångsläget var lågt och försvaret var samlat. Två faktorer som gjorde det väldigt svårt för Sverige att spela det offensiva spel man ville spela.

Och precis som i onsdags blev det många gånger så att det svenska landslaget föll in i gamla invanda mönster och pumpade långa bollar mot djupledslöpande anfallare.

Tro inte att Finlands förbundskapten Andrée Jeglertz kommer att missa chansen att göra det så svårt för Sverige som möjligt i morgon. Inte en chans.

Jeglertz är smart, taktiskt skicklig och vet mycket väl hur Pia Sundhage vill se sitt Sverige spela. Han kommer att göra allt i sin makt för att krympa farliga ytor, döda alla möjligheterna för Sverige att spela in bollar bakom försvaret och han kommer helt säkert att försöka låsa Nilla Fischer i uppspelsfasen.

Hur kommer Sverige att agera då? Vilka motdrag har Pia Sundhage att plocka fram? Och viktigast av allt, finns det någon uttalad, förberedd plan B att ta till?

Pia Sundhage är ingen gröngöling. Hon har varit med förut och jag hoppas –och tror – att hon har en alternativ taktik att ta till när Jeglertz Finland i morgon försöker göra som Danmark gjorde i onsdags.

Lika mycket hoppas jag att Caroline Seger och Lotta Schelin har skakat av sig premiärspökena och visar prov på de färdigheter som fått förbundskapten Sundhage att utse dem till landslagets stjärnor och viktigaste spelare.

Stjärnorna lyste inte

av Anders Nilsson

Det var i kväll som Pia Sundhages stjärnor Lotta Schelin och Caroline Seger skulle ta ansvar för, kliva fram i och leda det svenska laget till vinst mot Danmark.

Men stjärnglansen uteblev och landslagets viktigaste spelare gömde sig mer än de gick i bräschen. De som skulle lyfta laget underpresterade när det väl gällde.

Göteborg hade dukat upp till fest där Gamla Ullevi var ett smörgåsbord fyllt av delikatesser. Förutsättningarna fanns där, men festen uteblev eftersom elva, nej nio eller tio, av gästerna var för spända för att släppa lös och våga ta för sig.

Det var ju inte så här EM-premiären skulle sluta. 1–1 mot ett Danmark som till råga på allt var det bättre laget ger inga goda vibbar inför fortsättningen.

Särskilt inte som det svenska passningsspelet höll riktigt dålig kvalitet och de spelare som skulle kliva fram och leda laget iklädde sig skuggroller helt i skymundan.

Jag tänker så klart på Caroline Seger och Lotta Schelin. Spelarna som förbundskapten Pia Sundhage utsåg till stjärnor i vintras var faktiskt under all kritik i den här matchen.

Istället för att visa prov på de kvaliteter de bjöd på i genrepet mot England föll båda två tillbaka in i gamla synder.

Caroline Seger blev orörlig och gående under långa perioder. När hon väl hade bollen serverade hon nio av tio passningar i sidled eller bakåt. Precis som i flera tidigare mästerskap med andra ord.

Lotta Schelin löpte tomt eller fel – och ibland inte alls. När hon till sist fick en gratischans via en feldömd straff (fällningen skedde utanför straffområdeslinjen) slog hon en bollen rakt på danska keepern Stine Lykke Petersen.

Nej, Seger gjorde en blek figur mot Danmark och Schelin var helt under isen. Så rak och ärlig måste man faktiskt vara.

Tyvärr var det inte mycket i det svenska spelet som gladde i kväll. Inte mycket alls. Nilla Fischers 1–1-mål var det riktiga glädjeämnet, Kristin Hammarströms målvaktsspel det viktigaste.

Sveriges sista utpost var också den bästa i ett för kvällen väldigt blekt och karaktärslöst lag. Kosovare Asllani, Marie Hammarström och Josefine Öqvist var undantagen.

Men det var inte bara många av spelarna på planen som bjöd på svaga prestationer. Pia Sundhages coaching lämnade en hel del övrigt att önska också.

Mittfältet fungerade inte och Antonia Göransson var knappt närvarande, ändå väntade Sundhage en dryg timme innan Tysklandsproffset byttes ut. Nästa byte dröjde 16 minuter till och då var det Josefine Öqvist, lagets kanske piggaste spelare offensivt, som fick lämna planen.

Men Sundhages största misstag var nog ändå att låta en för dagen riktigt dålig Lotta Schelin bränna första chansen från elva meter, istället för att låta en spelare som var bra i matchen ta hand om straffen.

Allt var inte svagt och påtagligt påverkat av premiärnerver. De danska spelarna kom till Gamla Ullevi med skön anspänningsnivå, klok taktik och ett stort kollektivt självförtroende.

Linköpings Mariann Gajhede Knudsen överglänste både Caroline Seger och Marie Hammarström, styrde det danska mittfältet och bjöd på ett väldigt vackert 1–0-mål.

Klubbkompisen Pernille Harder glimtade till från tid till annan, Kristianstads Johanna Rasmussen var hela tiden på språng och inhopparen Julie Rydahl Bukh (med förflutet i Linköping) var ett ständigt hot mot den svenska backlinjen.

Bakom allt stod snart avgående förbundskaptenen Kenneth Heiner-Møller som hade scoutat Sverige in i minsta detalj, vilket blev väldigt tydligt när Nilla Fischer konstant screenades bort med avsikt att tvinga Charlotte Rohlin att ta hand om de svenska uppspelen.

Den taktiken var nära att ge Danmark tre värdefulla poäng i EM-premiären, men räckte nu bara till en.

Men den allra största skillnaden var att danskorna vågade ta för sig medan de svenska spelarna stelnade och blev försiktiga. Det fick danska medelmåttor att klart överglänsa svenska ”stjärnor”.

Sverige kom lindrigt undan och fick med sig en poäng i en match som Danmark ärlighetens namn var värd att vinna.

Nu gäller det för det svenska spelarna att lägga sårade egon åt sidan, knyta nävarna och ge sig fan på att göra en klart bättre match mot Finland om tre dagar. Tre poäng då och kvartsfinalplats kan mycket väl vara i hamn.

Sida 1 av 8
  • Tjänstgörande sportredaktör: Martin Björkman
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB