Sverige slog England med 4–1 på Skarsjövallen och kan nu ta sikte mot EM-premiären med en skön känsla i truppen.

Ändå tänker jag inte sälla mig till den hyllningskör som redan börjat sjunga ut sin lov över att Pia Sundhages landslag nu hittat sitt anfallsspel – åtminstone inte än.

Men mycket var bra.

Den höga pressen resulterade i fina omställningar efter engelska felpassningar och de raka anfallen ledde fram till flera chanser och ett mål.

Kosovare Asllani visade att EM-formen är i antågande, en halvsjuk Antonia Göransson sprang brallorna av de brittiska backarna och Charlotte Rohlin var under långa stunder tillbaka i det slag som gjorde henne till en av VM:s bästa backar för två somrar sedan.

Dessutom svarade Caroline Seger för sin bästa match under Pia Sundhages ledning. Tyresömittfältaren plockade fram många av sina finaste verktyg och var under stunder helt glimrande.

Missar i ord och handling
Lika positivt var det dock inte att se flera enkla missar i det svenska försvaret eller Kristin Hammarström närmast osäkra intryck och embryon till kommunikationsmissar med det egna försvaret.

Genrepsvinsten i Ljungskile gav landslaget arbetsro och det där självförtroendet som är så viktigt för att lyckas i i ett mästerskap. Men man ska nog ändå se nyktert på insatsen.

Sverige mötte nämligen ett England som saknade speed, spelade naivt och bjöd på två mål.

Anfallsspelet fungerade stundtals bra och totalt sett bättre än tidigare i år. Framför allt gav offensivspelet mot Hope Powells England löften om något ännu bättre.