Sverige vann VM-kvalmatchen mot Nordirland med 3–0 efter stor dominans.
Men segermarginalen borde ha blivit större.
De avgörande passningarna lämnade liksom avsluten och de fasta situationerna en hel del övrigt att önska.

Frågan var aldrig om Sverige skulle vinna över Nordirland, den var hur stor segermarginalen egentligen skulle bli.
Svaret blev 3–0.

Det svenska spelövertaget var minst sagt massivt (i synnerhet före paus), dominansen total och chanserna otaliga, vilket resulterade i två mål.

1–0 kom efter elva minuters spel, på den första riktiga målchansen.
Landslagsveteranen Therese Sjögran rakade in en retur på Hanna Folkessons skott från 16 meter.
Och en kvart senare snappade Caroline Seger upp bollen efter ett taffligt målvaktsingripande och skickade in 2–0-bollen.

Två mål före paus var ändå definitivt för lite – särskilt om man ser till övertaget och mängden avslut.
Tyvärr var kvaliteten, och vissa fall också de tekniska färdigheterna, i de avgörande momenten för låg för att leda fram till högoktaniga möjligheter och fler mål.

Efter paus sjönk spelkvaliteten.
Sverige dominerade visserligen, vann halvleken med 1–0 efter mål av Lina Nilsson och kvitterade ut tre nya, viktiga VM-kvalpoäng.

Trots det sitter jag här i pressrummet efter matchen med känslan att Sverige kunde varit ännu vassare, blixtrat till mer och presterat bättre i sista tredjedel.
Framför allt borde man ha fått ut betydligt mer av alla sina fasta situationer än vad man faktiskt fick.

18 hörnor resulterade i en, om jag är snäll kanske två, farligheter.
Knappast godkänt, eller som assisterande förbundskapten Lilie Persson sa:

– Bedrövligt. Där har vi ju varit framgångsrika tidigare så det var ett riktigt steg tillbaka.

Jag vill verkligen inte vara negativ efter att Sverige tagit sin femte raka kvalseger och därmed ståtar med maximala 15 poäng i jakten på en VM-biljett.
Men samtidigt har jag svårt att bortse från att man faktiskt mötte ett landslag som rankas på 57:e plats i världen – 52 platser bakom Sundhages gäng – och därför borde man kunna kräva mer.

Eller?

När Sverige spelar VM nästa sommar, vilket jag är helt säker på att man gör, kommer det definitivt att krävas mer än vad de 4 655 åskådarna i Växjö bjöds på i kväll.
Åtminstone om det svenska landslaget har ambitionen att slåss om medaljer.

Å andra sidan är det kanske så enkelt som en spelare sammanfattade matchen för mig på väg till spelarbussen:

– Visst borde vi gjort fler mål, men ibland är det svårt att få till spelet fullt ut mot sämre lag. Koncentrationen är liksom inte där hela tiden.

Om det var det som satte stopp för en överkörning i kväll lär visa sig i matcherna mot Skottland.
Då, om inte förr, behöver spelarna ha full fokus, hundraprocentig koncentration och betydligt bättre skärpa.
Trots ineffektiviteten räckte den svenska insatsen gott mot ett risigt Nordirland, men samma oskärpa kan kosta enormt mycket mot ett stenhårt arbetande Skottland.

…

Noterbart var att varken Olivia Schough eller Emilia Appelqvist var ombytta till kvällens match.
Båda såg matchen från läktarplats.

Borde de över huvud taget ha blivit uttagna till VM-kvalmötet med Nordirland?

…

Antalet ingripanden som Hedvig Lindahl gjorde i matchen var lätträknade. Rättare sagt lätträknat.
Hon plockade ner en boll på 90 minuters spel.

…

Statistiken kan ibland vara missvisande, men i kväll var den talande.
Sverige hade 22 avslut på mål, Nordirland ett.

…

Hanna Folkesson var bra, Caroline Seger stundtals riktigt vass (hennes mål var dessutom vackert) och Therese Sjögran … från tid till annan riktigt härlig att se.

Jag trodde att landslagsveteranen skulle kunna vara ett rasande bra komplement till flyfotade Lotta Schelin – och det var hon när tajmingen och samspelet stämde.

…

Emma Berglund hoppade in i slutet och fick spela sina första minuter i landslaget sedan korsbandsskadan i seriepremiären mot Tyresö förra våren.
Konkurrensen ökar i det svenska försvaret.