Ingen människa ska behöva utsättas för hat. Någonsin.
Kritik däremot, är något som kommer med jobbet som elitfotbollsspelare.
Det är så som verkligheten ser ut, Hedvig Lindahl.

Det har skrivits en hel del damfotboll den senaste tiden, både i Sportbladet och argaste konkurrenten. Mycket har varit intressant, en del riktigt bra och en ytterst liten del har varit… märkligt.

Expressens Hedvig Lindahl-knäck tillhör utan tvekan den sistnämnda kategorin. Artikeln där landslagsmålvakten snackade ut om sin svåra tid efter VM 2011 och OS 2012 kunde ha blivit jättebra – om det inte varit för Lindahls märkliga uttalanden.

Efter semifinalförlusten mot Japan i VM 2011 fick Lindahl utstå både spott och spe, trots att hon själv tyckte att hon gjort sin bästa turnering någonsin.

– Jag blev deprimerad eftersom jag själv tyckte att det var den bästa turneringen jag någonsin spelat, att jag äntligen behärskade den nivån och insåg vad som krävdes. Jag vet vad jag gjorde för att ta Sverige så långt och jag fick kredd för det, säger Lindahl i artikeln.

Kritik är en del av jobbet
Hedvig Lindahls kommentar fick mig att reagera. Ingen ska behöva utsättas för hat, påhopp eller hårda ord efter en fotbollsmatch. Aldrig någonsin.

Men att få kritik för sin insats i en specifik match kommer med jobbet. Så är det och så kommer det alltid att vara för fotbollsspelare på högsta nivå. Och kritiken efter semifinalförlusten mot Japan var befogad.

Lindahl svarade för en i stora stycken stark VM-turnering i Tyskland när det begav sig, men hon gjorde en svag match mot Japan där hon var direkt inblandad i alla tre baklängesmålen.

Stor sten i litet glashus
Om jag tyckte att landslagskeepern, som enligt min mening hittade tillbaka till en riktigt hög nivå förra säsongen, visade prov på bristande självkritik i citatet ovan var det ändå inget jämfört med stenkastningen som kom senare i artikeln.

– Sedan kommer jag hem och så blir jag inte ens prisad på fotbollsgalan. Då var det ridå ned. Då började allt. Tårarna bara kom. Jag var riktigt ledsen och sårad. Kristin Hammarström som vann hade gjort ett jättebra år så jag unnade henne att vinna och jag vill inte kasta skit på henne. Men jag kände att ingen såg vad jag gjorde.

Hur mycket unnade hon Hammarström priset egentligen? Och hur viktigt är ett pris på en gala?

Personligen tycker jag att Lindahl kastade en sjuhelvetes stor sten i det lilla glashus som den svenska elitdamfotbollen trots allt befinner sig i med det smått snarstuckna uttalandet.

Hammarström hade ett bra 2011, fick priset på Fotbollsgalan och så var det med det. Acceptera och gå vidare.

Sist men inte minst
Som om det inte var nog slängde Lindahl ur sig ytterligare ett uttalande som verkligen fick mig att höja på ögonbrynen:

”När det inför OS fortfarande kom frågor om vem som ska stå kände jag bara ”Allvarligt, släpp det nu! Kan ni inte bara låta mig vara förstamålvakt.”

Kom igen! Sedan när blev spelare förstaval bara för att de själva önskareller tycker att de skulle vara nummer ett? Så fungerar det inte, varken i samhället i stort eller inom elitidrotten.

Jag har förståelse för de känslor som landslagmålvakten berättar om och jag känner sympati för människan Lindahl som mått väldigt dåligt.

Men det innebär inte att hon kan gå fri från kritik när hon presterar sämre, som hon gjorde i VM-semifinalen mot Japan till exempel. Spelare hyllas när de gör bra ifrån sig och risas när de inte levererar, så är det bara.

Den som inte kan acceptera det ska nog fundera över sitt yrkesval.