Det första jag möts av när jag får igång matchen mellan Sverige och Tyskland i Algarve Cup är en tysk ledning med 2-0. Två mål som tydligen hade gjorts under matchen första minuter. Något annat än en mardrömsstart går ju inte att kalla det. Att vända 2-0 mot Tyskland är ett mission impossible, det vet ju alla. Så det var inte med tillförsikt jag såg fram emot resterande 80 minuter.

Sverige hade stora problem hela första halvlek. Försvaret såg darrigt ut och mittbackarna Nilla Fischer och Linda Sembrandt övertygade inte. Tillsammans bildar de troligtvis ett av världens långsammaste backpar, på den här nivån givetvis. Till vänster hade Jessica Samuelsson det ännu tyngre. Gång på gång attackerade Tyskland längs den kanten.

Offensivt såg det inte mycket bättre ut. Framförallt på mittfältet var det en hel del bolltapp och dåligt passningsspel. Förklaringen ligger mycket i att Tyskland direkt hittade en hård och aggressiv press som Sverige inte kunde hantera. På grund av det var spelet i sista tredjedelen i stort sett obefintligt trots att Sofia Jakobsson löpte och löpte för att hitta ytor i djupled. Tysklands backlinje tappade egentligen fokus ordentligt en gång och då gjorde Sverige 2-1. Det målet var mentalt jävligt viktigt.

Jag vet inte vad Pia Sundhage sa i halvlek, men något fantastiskt lär det ha varit. För om första halvlek gjorde mig orolig så vill jag se andra om och om igen. Det gör mig uppriktigt glad att se hur Sverige vänder underläge mot Europamästarna Tyskland. Det som egentligen är ett mission impossible. Pressen från tyskorna var plötsligt hanterbar för det svenska mittfältet och det skapade ett betydligt större lugn i det offensiva spelet.

Kosovare Asllani gjorde entré i matchen efter att ha varit helt osynlig i första. Henne targetspel och kvicka fötter är av stor betydelse för den svenska anfallsspelet. Bredvid henne fortsatte Jakobsson att löpa. Hon löpte såpass mycket och såpass bra att jag inte ens saknade Lotta Schelin.

På det stora hela kändes aldrig Tyskland riktigt farliga under resten av matchen. Försvarsspelet över hela planen blev bättre och Lina Nilsson, som byttes in i halvlek istället för Samuelsson, stängde till på sin kant. Även om det såg bättre ut i backlinjen så är jag rätt säker på att jag inte vill se Sembrandt bredvid Fischer i VM. Brist på tempo och en del konstiga beslut gör att hon faller bort till förmån för Charlotte Rohlin eller Emma Berglund. Vem av dem lär avgöras i kommande matcher.

Jag är bitter av naturen och har betydligt lättare för att såga än att hylla. Men idag vill jag ändå hylla. Andra halvlek bådar jävligt gott för att vara ärlig. Förutom att resultatet ser bra ut på pappret och att en vinst mot Tyskland sätter respekt i det svenska laget, så gläds jag främst åt att se hur laget mentalt kan vända matchen efter den starten.  Sofia Jakobsson, som verkar ha återuppstått som fotbollsspelare, får mitt högsta spelarbetyg. Hon slet stenhårt från minut ett och fick förtjänstfullt göra två av Sveriges fyra mål. Jag gillar inte alls tanken på att hon troligtvis får flytta ut på en kant i nästa match.

Resten av hyllningarna spar jag till senare under turneringen. En gång är ingen gång, som man säger.

Maja Johansson