I oktober förra året slutade jag som damfotbollskrönikör på magasinet MATCH. Jag hade då skrivit i magasinet sedan hösten 2009. Jag skulle kalla mig initierad, med bra koll på spelare och lag. Det finns säkert de som säger annat om det. I alla fall, sedan jag lämnade in min sista krönika så lämnade jag också mitt fokus.

Det var som att jag klev in i ett svart damfotbollsfritt hål. Jag läste inga bloggar, inga reportage, brydde mig inte om vad som diskuterades och drog inte länge några egna slutsatser eller ifrågasatte det som var. Det var skönt. En före detta landslagsspelare och numera expert sa en gång ”Att jobba med damfotboll är som att dunka huvudet stenhårt i väggen varje dag”. Det ligger så mycket i det.

Som spelare i damallsvenskan ifrågasatte jag inte så mycket om vilka förutsättningar vi hade eller hur mycket tid vi la ned på sporten. Jag såg heller inte så mycket av hatet och föraktet. Men så var jag 19 år också. Det var först senare som jag såg hela bilden och ville hjälpa till att förändra den. När jag spelade i Jitex skrev jag ett examensarbete om marknadsföring i damfotboll. Ungefär samtidigt la jag ned min egen elitkarriär och blev ”supporter”.

När jag började jobba på MATCH så innehöll magasinen inte särskilt mycket damfotboll. Förklaringen till det var ”Vi kan inte”. Jag köper det. Men så kom jag, som kunde. Vi började lägga en grund som resulterade i en långsiktig satsning på damfotboll med start under hösten 2010. Satsningen skulle nå sitt crescendo vid hemma-EM 2013.

Vid VM 2011 innehöll mästerskapsnumret till 60 procent damfotboll. Inget annat media hade den fördelning, så vitt jag vet. Våra planer för EM-numret var storslagna. Vi hade under året innan det var dags att börja producera material haft en dialog med Svenska Fotbollförbundet och då i synnerlighet de som jobbade med EM13. Vårt huvudsyfte från start var att bygga profiler och enligt förbundet skulle vi få tillgång till det vi ville ha för att göra ett grymt magasin.

Men det fick vi inte. Vi fick INGENTING. Förutom ”Landslaget är stängt och kommer inte att göra någon media alls under våren”, från dåvarande presschef. Och så var det med det. Om ett magasin vill göra 50 sidor inför ett mästerskap på hemmaplan men inte får tillgång till en enda spelare, vad blir det då? Om inte landslaget, förbundet och spelarna tar chansen NU. När då? Där och då dog något inom mig.

Efter EM, då INGEN gjorde NÅGOT med succén som blev, så kände jag mig mätt. Vi på MATCH kände oss mätta och tydligen kände sig alla mätta på damfotboll. Då tänkte jag på det där citatet jag nämnde tidigare. Hon hade rätt.

Så nu kör jag igång huvuddunkandet igen för att driva damfotboll framåt, jag gör det med glädje tillsammans med Anders Nilsson. Låt det få mig intresserad igen, för just nu finns det inget som lockar mig med damallsvenskan, landslaget eller stundande VM. Och om inte jag bryr mig – vem fan gör det då?

Maja Johansson