Förbundskapten Pia Sundhage fick ett tydligt besked när Sverige förlorade mot Schweiz med 3–1: det svenska försvarsspelet håller inte. Med två månader kvar till VM har blågult ett svårt jobb framför sig.

Pia Sundhage hade förhoppningen att det svenska försvarsspelet skulle sätta sig i kvällens match mot Schweiz och den mot Danmark i nästa vecka. Det tog Ramona Bachmann & Co 36 minuter att skjuta den förhoppningen i sank.

Då hade Sverige släppt in två mål, Charlotte Rohlin spelat bort sig från VM-elvan och förbundskapten Sundhage fått beskedet hon inte ville ha: det svenska försvarsspelet håller inte.

Och egentligen var det inga nyheter. Det såg mest ut som det har gjort de senaste ett och ett halvt åren med en bristande organisation, för många individuella misstag och ett samarbete mellan försvarsspelarna som lämnar en hel del övrigt att önska.

Det är knappast någon slump att Sverige förlorade fler landskamper under 2014 än man gjort något år tidigare – någonsin. Inte heller överraskar det att blågult släppt in två mål eller fler i sex av sina tio senaste matcher.

Förklaringen stavas: för svagt försvarsspel – kollektivt och individuellt.

I mötet med Schweiz blev svagheterna uppenbara och missarna kostsamma:

0-1 (23) Bollen lyftes in i straffområdet där den nickades ner till Ramona Bachmann som kunde ge sitt lag ledningen. Innan Bachmann satte bollen i nät hade Sverige radat upp misstag. Nilla Fischer missade bollen, Caroline Seger förlorade en luftduell och Elin Rubensson tappade markeringen på Bachmann barnsligt enkelt.

0-2 (37) En enkel bollförlust blev starten på en schweizisk spelvändning. Ett instick mellan Fischer och Rohlin satte Sverige på pottan. Fabienne Humm löpte in i ytan, höll undan för Rohlin (som agerade alldeles för mesigt) och rullade in bollen bakom en fullkomligt felplacerad Hedvig Lindahl.

1–3 (81) Återigen resulterade svenska misstag i mål för Schweiz. Inhopparen Linda Sembrant drällde med bollen som hamnade hos Vanessa Bernauer. Schweiziska löpte ifrån Rohlin och skickade upp bollen, förbi Hedvig Lindahl, i första hörnet.

Att Lotta Schelin reducerade till 2–1 med ett kyligt och högklassigt avslut gladde, men bara temporärt. Hanna Folkessons fina mittfältsgnuggande var positivt, men överskuggades av alla svenska misstag och de stora försvarsproblemen.

Mest illavarslande är att försvarsspelet inte fungerar, men att den som ska hålla ihop och styra backlinjen, Nilla Fischer, i dagsläget inte känns speciellt säker oroar nästan lika mycket. Att Pia Sundhage inte heller bestämt vem som ska bilda mittlås med Fischer är även det väldigt långt ifrån optimalt.

För mig är det i alla fall väldigt tydligt att det höga försvarsspelet som Sverige begagnar sig av i dag inte fungerar. Man utsätter sig för onödigt stora risker – särskilt som varken Fischer, Sembrant eller Lina Nilsson är några raketer.

Det är också uppenbart att spelarna inte vet hur de ska agera i givna situationer. De tvekar, tar tokiga beslut och håller inte ihop backlinjen som de borde göra.

Dessutom har laget stora problem när man sätts under press. Det visade sig med all oönskvärd tydlighet under de första 45 minuterna i kvällens match där schweiziskorna satte hög press, stängde passningsvägarna till eller markerade bort Caroline Seger, vilket resulterade i att de kunde erövra boll högt upp i banan gång efter annan.

Inför mötet med Danmark måste Pia Sundhage ta en rejäl funderare på hur hon vill att det svenska laget ska försvara sig. Därefter behöver organisation och försvarsspel gnuggas – rejält.

Men om jag ska vara helt ärlig så tror jag att tiden är för knapp för att Sundhage & Co ska hinna sätta ett försvarspel före VM. Man har ju inte ens varit nära att lyckas på de ett och ett halvt år som passerat sedan EM på hemmaplan.