Kvaliteten har länge varit hög och produkten har funnits där i många år. Snart får Damallsvenskan äntligen den paketering och placering ligan faktiskt förtjänar.
2016 ser ut att bli ett fantastiskt år för landets högsta serie – och för alla som vill följa dramatiken fullt ut.

24 damallsvenska matcher tv-sänds under säsongen. Om två år kommer samtliga 132 matcher att visas. Det är i alla fall utgångspunkten och ambitionen i det avtal som Elitfotboll Dam och Spring Media slutit.

Målsättningen att sända samtliga matcher live är ambitiös och högt ställt, men i mitt tycke också klockren. Varför sikta lågt när man kan sikta högt?
Nu är jag säker på att många ställer sig frågorna: vilka och hur många kommer att titta?

Något konkret svar är så klart omöjligt att ge, men jag är positiv och tror att tittarna finns där ute. Finalen i Svenska cupen mellan Linköping och Kristianstad sågs av en bra bit över 200 000 personer, vilket visar att det finns potential och intresse.

Och eftersom EFD vill och hoppas att kunna sprida sändningarna från Damallsvenskan i olika mediala kanaler så ökar man möjligheten att se matcherna. En ökad tillgänglighet borde rimligtvis också ge fler tittare.

Bäst av allt är att EFD inte säljer sig som Svenska Fotbollförbundet gjort när det gäller sändningsrättigheterna till Allsvenskan. Man behåller äganderätten och därmed också möjligheten att sprida Damallsvenskan i olika kanaler. Smart i en tid där medialandskapet förändras och konsumtionsmönstret tar nya vägar.

Jag hoppas att den här satsningen lyfter, ger fler tittare och ökar intresset för Damallsvenskan, för det är ligan verkligen värd.

I år har landslaget varit samlat i över tre månader totalt.
Nästa år hade man tänkt samla spelarna under cirka 65 dagar, men så blir det inte.
Anledningen är att klubbarna sätter stopp.
– Ibland kan man behöva markera, säger Per Darnell, ordförande i Elitfotboll Dam.

Förra hösten meddelade förbundskapten Pia Sundhage att hon ville lägga beslag på landslagsspelarna i över 100 dagar inför EM på hemmaplan. Önskemålet väckte stark kritik från flera damallsvenska klubbar.

– Våra spelare är mer och mer medarbetare och skulle medarbetare i ett företag vara borta i tre och en halv månader per år så får de tjänstledigt eller avdrag på lönen, sa till exempel Kopparbergs/Göteborgs sportchef Lasse Svensson till Svenska Dagbladet då.

Landslagsledningen fick emellertid sin vilja igenom och Sundhage gavs goda möjligheter att spela ihop sitt blågula lag inför EM-slutspelet.

Så blir det inte nästa år. Klubbarna har nämligen fått nog.

I ett brev till landslagschefen Marika Domanski Lyfors har tio av tolv klubbar damallsvenskan klubbar framfört att man har för avsikt att bara släppa i väg sina landslagsspelare till de av UEFA och FIFA fastställda speldatumen.

– Vi vill minska antalet dagar då spelarna är borta med landslaget, säger en klubbledare som vill vara anonym.

EFD:s Per Darnell bekräftar att klubbarna har framfört sin ståndpunkt, men ser ingen fara för att klubbarnas ”krav” ska leda till att relationen mellan klubbarna och landslagsledningen försämras.

– Nej, det här kommer vi att lösa.

Men brevet till Marika Domanski Lyfors tycks ha fått effekt. Enligt uppgifter till Sportbladet kommer det tänkta landslagslägret i januari att ställas in.

…………………………………………………

Jag har försökt få tag i Marika Domanski Lyfors för en kommentar, men utan resultat.

…………………………………………………

Missnöjet mot många och långa landslagssamlingar är egentligen inget nytt. Kritiken har funnits länge och blommat upp från tid till annan. Dock har de kritiska rösterna blivit fler och mer högljudda under året och det kan jag ha förståelse för – precis som jag kan förstå landslagsledningens önskemål.

Självklart vill klubbarna, arbetsgivarna, förfoga över sina spelare – särskilt under försäsongen. Det är ju under den tiden som grunden till en bra säsong ska läggas. Och under försäsongen 2013 var det klubbar som bara hade hela trupperna samlade under en tidsrymd av fyra-fem veckor.

I grund och botten står jag på klubbarnas sida. De är trots allt de som betalar spelarnas löner och som varje dag jobbar med att utveckla, förädla och förbättra sina investeringar. Och som jag ser det är det klubbarna som ska ansvara för skolning, utbildning och utveckling – inte landslaget.

Men  jag har samtidigt förståelse för att landslagsledningen vill få tid tillsammans med spelarna i början på ett nytt år, ge spelare som knackar på dörren till blågult chansen och göra ett riktigt avstamp inför landslagsåret. Ett landslagsläger i januari passar dessutom klubbarna väldigt mycket bättre än vad t ex Algarve Cup gör, så det här är ingen enkel fråga.

Klart är att det finns en spricka mellan landslaget och klubbarna i Damallsvenskan, vilken inte är gynnsam för någon av parterna.

En bild säger mer än tusen ord, brukar det heta. Johan Rheborgs bilder från Damallsvenskan gör mer än så. De höjer kanske inte publiksnittet i högsta serien – men ser till att damfotbollen når ut till flera hundra tusen personer.

Att låta Johan Rheborg plåta damfotbollsspelare kan verka konstigt och ogenomtänkt. Men det har det inte varit.

Tvärtom.

Elitfotboll Dam valde att gå en annorlunda väg för att nå ut och det har man gjort.

Redan i samband med Damallsvenskans upptaktsträff publicerades ett stort antal artiklar i allsköns media om Rheborgs bilder – och min egen artikel på samma tema har fått en spridning som ingen matchannons, facebook-text eller affisch någonsin skulle kunna få.

Kort sagt, EFD har verkligen lyckats i sin ambition att ”skapa förutsättningar för klubbdamfotbollen att komma på kartan”.

Jag kan ha uppfattats som negativt inställd till EFD och organisationens annorlunda bild-idé, men det är jag inte. Jag gillar nytänkandet, valet att bryta ny mark och att man vågar göra något som inte gjorts förut.

Utställningen ”Fotboll är en konst” (där Rheborgs bilder visas) kommer inte att generera märkbart högre publiksiffror i Damallsvenskan och Elitettan den här säsongen. Den kommer heller inte att ge damfotbollen ett jättelyft.

Fotoprojektet fyller nämligen högre syften.

Dels visar bilderna upp en sida av Damallsvenskan som aldrig annars visas och dels väcker Rheborgs bilder en publicitet.

Elitfotboll Dam får inte sällan kritik för att man inte gör mer för elitdamfotbollen. Jag har själv kastat en och annan sten mot intresseorganisationen genom åren (och jag kommer att fortsätta kasta när jag anser att det är befogat).

Men organisationen ska ha ros för projektet ”Fotboll är en konst”. För redan innan utställningen börjat har tusentals personer läst om bilderna – och därmed också om svensk elitdamfotboll.

Det är en bedrift som ytterst få matcher eller matchhändelser lyckas locka till.

Pia Sundhage har sedan hon tillträdde som förbundskapten för damlandslaget fått stor plats i media. Utrymme som hon inte sällan använt till att rikta hård kritik eller syrliga passningar.

Att mycket av vad Sundhage säger uppmärksammas av media är bra för svensk damfotboll, som ofta har fått och får nöja sig med ytterst lite uppmärksamhet och små notiser.

Det är på många sätt också väldigt positivt att damlandslaget nu har en engagerad och aktiv profil till förbundskapten, efter många år med en allt annat än entusiasmerande och ytterst slätstruken företrädare.

Men allt som Pia Sundhage tar i eller säger är inte guld.

Hennes utspel i Sydsvenskan där hon indirekt kritiserar antalet utländska spelare i Damallsvenskan och dessutom skickar en känga till Elitfotboll Dam (EFD) känns inte okej.

Den som läst min blogg de senaste åren vet att jag inte alls är särskilt positivt inställd till utländska importer – om de inte är högklassiga spelare som tillför något till lagen och ligan.

Tvärtom.

Det finns alldeles för många mediokra och halvdana utländska spelare i Damallsvenskan i dag. Spelare som med lätthet skulle kunna ersättas av svenska dito.

Anledningarna till detta faktum är flera.

Dels är utländska spelare är i många fall billigare än jämnbra svenska lirare, dels nappar många klubbar på de mejl som olika agenter skickar ut för att skaffa jobb till sina klienter och dels finns på många håll en övertro på utländska rekryteringar.

Det finns många andra orsaker också, som okunskap och dålig scouting för att nämna ett par.

Oavsett hur klubbarna nu gör så är det inget som Pia Sundhage har med att göra. I rollen som förbundskapten ingår nämligen inte mandatet att tala om för klubbarna i Damallsvenskan hur de ska värva, agera eller sköta sina verksamheter.

Sundhage får helt klart ha åsikter och för min del också gärna dela med sig av dem till landets tolv bästa klubbar, men hon ska inte göra det i media.

Nu väljer hon ofta att rikta slag, passningar eller vad man väljer att kalla det i media för att få genomslag. En väg som jag tror kan kosta mer än en smakar i det långa loppet.

Klubbarnas respekt för och relation med Sundhage gynnas knappast av att hon basunerar ut sina åsikter och för debatter i media.

Det är nog dags att hon väljer en annan strategi och börjar kommunicera med klubbar och EFD direkt istället för att gå via tidningar och tv. Annars är nog risken stor att klimatet mellan landslagsledningen klubbarna i Damallsvenskan försämras så att det förlängningen kommer att slå tillbaka på och påverka damlandslaget negativt.