Med en poäng i bagaget efter två matcher ser Sveriges chanser att nå semifinal i F19-EM ganska små ut. Men även om fjolårets EM-guld inte tycks gå att försvara förtjänar förbundskapten Calle Barrlings blågula lag rejält med beröm.

När F19-landslaget förlorade EM-matchen mot Tyskland för ett par dagar sedan var det lagets första förlust på 18 tävlingsmatcher. Arton matcher alltså.

Ett imponerande facit av ett talangfullt svenskt landslag där åtminstone en handfull spelare har potential att växa ut till riktigt duktiga spelare på internationell seniornivå.

Den långa räckan av förlustfria matcher och det faktum att laget innehåller ett antal riktigt stora talanger är värd att komma ihåg när man ser på och analyserar lagets resultat i EM-slutspelet i Wales.

Inför den avslutande gruppspelsmatchen mot Norge parkerar Sverige på tredje plats i tabellen och det krävs seger mot grannationen, samtidigt som Tyskland besegrar Finland, för att det ska bli blågul EM-semifinal i år igen.

Inte de allra bästa förutsättningarna kanske, men absolut inget misslyckande heller.

Krysset mot Finland i EM-premiären i Wales var visserligen en missräkning, men 1–1 mot ett väldigt talangfullt finskt landslag i en öppningsmatch är ändå ett okej resultat.

Förlusten (2–0) mot ett galet bra Tyskland i torsdags absolut inget att säga om. Tyskland har ett fantastiskt starkt landslag (den här gången också) och kan mycket väl ta hem hela turneringen.

Om allt går Sveriges väg så kan man trots poängtappen mot Finland och Tyskland ta sig till EM-semifinal – och skulle man inte nå dit så har man i alla fall gjutit en bra grund för ännu en kull talangfulla svenska spelare att stå på inför framtiden.

En framtid där de behöver få vara i riktigt bra miljöer för att kunna ta nya kliv på utvecklingstrappan. Men den biten är upp till klubbarna att ombesörja.

Det är ett par dagar sedan Hope Powell fick lämna tjänsten som Englands förbundskapten – och förra landslagsspelaren Lianne Sanderson tog bladet från munnen.

Boston Breakers-forwarden, som bojkottat landslagsspel sedan 2010, riktade hård kritik mot Powells och hennes sätt att leda England.

”It was an environment where you couldn’t have much of an opinion. Players feared being taken out of the team. We need someone who is fresh. Someone who will pick players who deserve to be picked. For last ten years, not much change”, sa Sanderson i Radio 5.

Att Sanderson valde bort det engelska landslaget för tre år sedan berodde just på att hon inte kom överens med Hope Powell, men landslagsforwarden är inte den första (och knappast den sista) som riktat hård kritik mot den tidigare förbundskaptenens sätt att leda det engelska landslaget.

Nu när Powell är borta från förbundskaptensposten lär Sanderson sannolikt dra på sig Englands vita tröja igen.

Hennes tolv minuter i gårdagens match mot Kif Örebro på bortaplan kan ha varit hennes sista i Tyresö. Jennifer Egelryd ser ut att bli nästa spelare som får lämna de regerande mästarna.

Som jag skrev i går verkar Jennifer Egelryd vara på väg att lämna Tyresö. Klubben har i alla fall erbjudit andra klubbar, både i Damallsvenskan och Elitettan, att ta över hennes kontrakt.

Enligt UNT ska Tyresötalangen redan vara klar för Sirius, vilket i så fall lär visa sig inom kort.

Om det är som UNT skriver så bli Egelryd den femte spelaren(Jessica Höglander, Emilia Appelqvist, Elaine, Annica Svensson) som får gå från Stockholmsklubben den här sommaren.

Jag såg fram emot en spännande toppmatch mellan Damallsvenskans tvåa och trea. Istället fick jag se Malmö köra över Göteborg (vinst med 5–0) utan att behöva förta sig.

Det jag trodde skulle bli ett tätt, tufft och rejält tajt toppmöte blev en långtråkig tillställning där klasskillnaden var väldigt påtaglig.

Malmö behövde inte ta fram sitt bästa spel, inte ens sitt näst bästa, för att spela ut bryggerilaget fullständigt och jogga fram till en fyramålsledning innan paus.

Jag är övertygad om att Göteborg kan bättre, för det har jag sett tidigare under säsongen, men kan tränaren Torbjörn Nilsson det?

Frågan känns adekvat efter att ha sett ett långt, brett och utspritt Göteborg bli förnedrat i 45 minuter och hört Nilssons uttalande i tv inför andra halvlek:

”Vi har inte pratat så mycket organisation”.

Just organisationen i laget kändes för mig som det mest självklara att ta upp i paussnacket.

Jag har varit frågande till den forne superspelaren Torbjörn Nilssons taktiska skicklighet som tränare och känner mig inte mer övertygad om hans storhet efter kvällens match, även om matchen på Valhalla IP kanske var resultatet av en kollektiv kollaps från hemmalagets sida.

Däremot är jag helt klar över att västkustlaget kan glömma allt vad toppstrid heter den här säsongen. Laget räcker inte till för att utmana Tyresö och Malmö – varken spel- eller tempomässigt.

…………………………………

Efter två raka nederlag knep Linköping höstsäsongens första vinst när man besegrade Piteå med 3–1.

Därmed fick Nilla Fischer avsluta sin tid i Linköping med en seger. I morgon lämnar hon landet för spel med tyska Champions League-mästarna Wolfsburg.

…………………………………

Jag trodde att Vittsjö skulle ta tre poäng mot nästjumbon Mallbacken. Jag hade fel. Nykomlingen krigade till sig en värdefull poäng (1–1) och såg därmed till att bara mål (åtta till antalet) skiljer upp till tabelltian Piteå.

…………………………………

I morgon måndag spelar det svenska F19-landslaget sin första match (mot Finland) i EM-slutspelet i Wales.

Förbundskapten Calle Barrlings landslag har målsättningen att ta sig till semifinal och kvalificera sig till U20-VM i Kanada nästa år – mål som jag tror laget har kapacitet att nå.

Förra året slutade F19-EM med ett glänsande guld. Hur går det i år?

Tyresö och Malmös satsningar saknar motstycke i svensk damfotboll. Aldrig tidigare har två svenska lagt så mycket pengar på sina spelartrupper som Damallsvenskans toppduo gjort.

Att landets två bästa lag också är de som har flest utländska spelare i sina trupper är inte särskilt märkvärdigt. Antalet högkvalitativa spelare är begränsat – särskilt i vårt lilla land.

I jakten på framgång, och i synnerhet internationell sådan, riktar klubbarna blickarna utanför rikets gränser där antalet toppspelare är fler.

Jag kan inte låta bli att imponeras av Tyresö och Malmös lagbyggen. Båda föreningarna ståtar med spelartrupper som skulle göra många förbundskaptener gröna av avund och Stockholmsklubben har sannolikt det bästa lag som Sverige någonsin skådat.

Och kanske är det också den vägen, med stora värvningar, som svenska klubbar måste gå för att på allvar kunna konkurrera i Champions League. Åtminstone som verkligheten ser ut just nu.

Men det går knappast att bortse från att de två toppklubbarnas kapprustning känns hållbar på kort sikt, men sannolikt inte på lång dito. Och hur påverkar den utvecklingen av svensk fotboll på sikt?

Å ena sidan betyder ett ökat antal högklassiga spelare att Damallsvenskan blir en bättre liga.  Å andra sidan gör den allt större importen av toppspelare att det blir svårare för talangfulla svenska spelare att ta plats – i synnerhet i Tyresö och Malmö.

Det toppklubbarna gör är häftigt, men hämmar sannolikt utvecklingen av och för inhemska spelare på ett eller annat sätt.

Det räcker med att titta på vad som hänt under våren och sommaren. I Malmö har Therese Sjögran varit fastvuxen på bänken halva året medan talanger som Elin Rubensson och Amanda Ilestedt åkt in och ut ur startelvan likt jojoar.

I Tyresö har snart alla unga talanger (som Lisa Klinga, Pauline Hammarlund, Jessica Höglander och Emilia Appelqvist) fasats ut.

I båda klubbarnas fall till förmån för utländska importspelare.

Lagen kanske har agerat rätt om man ser till var de ligger placerade i den damallsvenska serietabellen, men till vilket pris? Vilken blir kostnaden i längden? Och vilka signaler sänder man egentligen ut till sina talanger?

På samma sätt som jag imponeras över de spelartrupper som toppduon faktiskt har, ser jag ett stort problem i att både Tyresö och Malmö tycks ha väldigt kort tålamod när det gäller att utbilda och utveckla sina egna talanger.

Och det är väl ändå i den änden som klubbarna behöver bli bättre om svensk fotboll ska kunna ta nya kliv framåt.

För hur man än vrider och vänder steken så blir det alltid billigare att fostra egna spelare än att köpa in kompetens utifrån. Det gynnar dessutom den svenska fotbollen som helhet i en klart större utsträckning.

För tio dagar sedan blev Linnea Liljegärd klar för Kristianstad. I går debuterade hon för sin nya klubb. Men frågan är om hennes övergång till Damallsvenskan är giltig.

Vi backar bandet några månader.

I september förra året lämnade skyttedrottningen Kopparbergs/Göteborg för spel med Rossijanka. Men sejouren i Ryssland blev kortvarig och redan i januari i år bröt hon kontraktet med storklubben.

Liljegärd blev emellertid inte arbetslös särskilt länge. Redan i mars skrev hon på för norska Avaldsnes, som hon nu alltså lämnat för att fortsätta karriären i Kristianstad.

Allt gott så långt.

Men övergångsreglerna har fått mig att fundera lite. Får den förra landslagsforwarden spela för Kristianstad?

Så här står det i övergångsbestämmelserna:

”Den 1 januari 2008 införde FIFA nya regler om antalet föreningar en spelare får representera under en och samma säsong. Den nya regeln innebär att ett säsongsbegrepp införs och ersätter den tidigare tidsbestämda perioden 1 juli-30 juni för övergångar.

En professionell spelare får således vara registrerad för maximalt tre föreningar och spela bindande matcher för maximalt 2 föreningar per säsong med utgångspunkt från berört nationsförbunds säsong.

Det innebär t.ex. att en spelare som under hösten spelat för 2 föreningar som spelar höst/vår därefter kan komma att spela för 2 föreningar under en säsong som löper vår/höst”.

Linnea Liljegärd har representerat tre föreningar sedan september förra året (Kopparbergs/Göteborg, Rossijanka och Avaldsnes). Bryggerilaget spelar ju vår/höst, Rossijanka spelar höst/vår och Avaldsnes vår/höst.

Den förra landslagsforwarden har ju de facto redan spelat bindande matcher för Rossijanka och Avaldsnes,  Får hon då också spela för en tredje klubb, Kristianstad?

Jag ringde Svenska Fotbollförbundet för att reda ut mina funderingar, men de kunde faktiskt inte ge ett klart besked. De visste helt enkelt inte själva.

Så min slutsats är att Linnea Liljegärds övergång från Avaldsnes till Kristianstad är okej och den förra skyttedrottningen får spela för sin nya klubb – åtminstone så länge disciplinnämnden inte granskar övergången och gör en rejäl tolkning av de bestämmelser som gäller.

Tyresö kunde avgöra guldstriden. Malmö tog chansen. Så skulle man kunna sammanfatta seriefinalen mellan landets två bästa lag.

Man skulle också kunna säga att Tyresö borde ha varit mer effektiva i första halvlek när man dominerade händelserna på planen fullständigt, eller att laget skulle ha stängt matchen med Line Röddik Hansens 2–1-mål.

Men fotbollen följer ingen sådan logik.

Malmö tog chansen, eller chanserna, när de uppstod. Det resulterade i att två underlägen hämtades upp och att laget lämnade huvudstaden tre poäng rikare.

I och med segern knaprade Malmö in det tre poäng stora försprång som Tyresö hade i tabellen.

Guldstriden lever och lär leva hela hösten.

……………………………..

Tyresös rustning inför Champions League fortsatte med ännu värvningen av ännu en amerikanska, Ali Krieger.

Stockholmsklubben har därmed sajnat målvakten Ashlyn Harris, mittbacken Whitney Engen och ytterforwarden Caroline Graham Hansen under sommaren.

Malmös förhoppning om att stärka upp truppen med amerikanskan Kelly O´Hara slutade med ett ”nope”.

Medan Tyresö fortsätter säsongen med fyra nya spelare ser Malmö ut att få kämpa vidare om guldet utan förstärkningar.

Du missade väl inte att Damallsvenskan sparkade igång i går kväll och att flera av lagen från högsta ligan spelade matcher i Svenska cupen?

Det var lättare att gå miste om kvällens matcher än att känna till att de faktiskt spelades.

Bara en halv vecka efter den EM-final som sågs av 41 301 åskådare var en hel hög EM-spelare tillbaka i vardagen igen. 732 personer såg Jenny Hjohlman skjuta Umeå till tre poäng mot Mallbacken på Strandvallen.

Mycket tydligare än så blir inte skillnaden mellan den fotbollsfest som varit och den fotbollsverklighet som råder.

I rekordturneringens kölvatten kan man tycka att intresset för damfotbollen skulle vara stort, men så ser det inte ut att vara. 732 åskådare, som sagt.

……………………………………..

Sex damallsvenska lag klev in i Svenska cupens andra omgång i går kväll också. Fyra av dem spelade högst odramatiska matcher i skuggan av storpublik och massiv mediabevakning.

Tyresö lockade 950 personer att se mötet med Västerås BK 30 på Ringvallen, vilket var glädjande. Men frågan är vad matchen, som slutade med en hyfsat klar 19–0-seger för Stockholmslaget, egentligen gav spelarna och publiken? 

Och vad säger det om cupens nuvarande utformning och upplägg när Linköping spöar Landsbro med 13–0 eller när Vittsjö krossar stackars Värnamo med 17–0?

Ganska säkert är i alla fall att den här typen av matcher och klasskillnad inte leder till ett ökat intresse, varken för Svenska cupen eller för damfotbollen i stort.

Och även om överlägsenheten på sina håll var alldeles för stor så borde matcherna ändå kunnat locka en större publik än vad de faktiskt gjorde. Det var det trots allt väldigt många EM-lirare som visade upp sina färdigheter runt om i riket.

………………………………………..

Jenny Hjohlman är nu uppe i sex mål den här säsongen. Ett bättre än hon mäktade med i fjol.

………………………………………..

Elaine Moura blev i går klar för spel med Älta för resten av säsongen, men rykten gör gällande att hon från början var på väg att byta Tyresö mot AIK.

EM är över och semester tar vid. Ja, så är det faktiskt. Efter fyra veckors jobb utan ledighet loggar jag nu ut i ett par veckor – med förbehåll för att det faktiskt kan dyka upp ett eller annat inlägg under den tiden också.

Innan jag trycker på off-knappen har jag några konstateranden att göra:

1) Nilla Fischers fina EM tog henne hela vägen till Champions League-mästarna Wolfsburg. En minst sagt intressant utmaning för Linköpingsbacken som blir klubbkompis med en handfull nyblivna europamästarinnor; Almuth Schult, Luisa Wensing, Josephine Henning, Lena Goessling, Nadine Kessler.

2) Tyresö förlängde kontraktet med både Caroline Seger och Sara Thunebro. Att de ville förlänga med Seger var väl tämligen självklart, men jag var inte alls lika säker på att klubben hade för avsikt att behålla Thunebro säsongen ut.

3) Det har redan skrivit som ett stort damallsvenskt intresse för norskan Caroline Graham Hansen. Om hon kommer till Sverige redan den här säsongen återstår att se, men jag skulle bli mycket förvånad om inte ett antal andra EM-spelare hamnar i Damallsvenskan nu under sensommaren.

4) Det svenska landslaget ”hyllades” (eller tackade för det stöd man fått) mellan finalhalvlekarna mellan Tyskland och Norge. Som jag skrev ser jag landslagets gest lika mycket som ett sätt att locka publik till finalen som ett uppriktigt sätt för laget att ge tillbaka till publiken.

Med facit på hand så blev ”jippot” en succé – och ett härligt sista möte för fansen med spelarna den här sommaren.

Dock står jag fast vid åsikten att det faktiskt inte fanns mycket att hylla. Sverige gjorde vad man skulle och förväntades göra i mästerskapet – varken mer eller mindre.

Pia Sundhages utmaning blir att vässa det svenska spelet ytterligare (hur tänker jag inte gå in på här och nu) för att i VM om två år klara av att slå bättre rankade landslag.

Det var sista chansen för Norges veteraner att få kröna sina karriärer med ett EM-guld. Då klev Tysklands grand old ladie, Nadine Angerer, fram och berövade norskorna chansen.

Kvartetten Ingrid Hjelmseth (33 år), Trine Rönning (31 år), Ingvild Stensland (31 år) och Solveig Gulbrandsen (32 år) har i tre veckor spelat sin allra bästa fotboll och fört det norska landslaget till ännu en mästerskapsfinal.

Det var som upplagt för ett Hollywood-slut när veteranerna ställde upp på planen inför avspark. En sista stor match mot det ofta så övermäktiga tyska landslaget, en sista möjlighet att vinna det där efterlängtade EM-guldet (även om Gulbrandsen redan har ett).

Och det såg ju bra ut, för de norska trotjänarna.

Stensland var matchens dominant före paus, Gulbrandsen slet furiöst, Rönning var tryggheten själv medan Hjelmseth stod pall för den tyska offensiven.

När domaren Cristina Dorcioman trollade fram en Galne Gunnar-billig straff efter en halvtimmes spel fick Even Pelleruds ”jenter” sin stora guldmöjlighet.

Rönning fick förtroendet, Nadine Angerer tog den ifrån henne med en reflexräddning.

En halvtimme, och ett tyskt ledningsmål, senare hittade domare Dorcioman en ny norsk straff.

Chansen gick den här gången till Gulbrandsen, men återigen sa Angerer nej.

Två gyllene lägen blev värdelösa Nadine Angerer vägrade.

Den tyska målvaktsveteranen klev fram när det som bäst behövdes och övertog den huvudroll som domaren från Rumänien så gärna ville ha.

Angerers matchvinnande räddningar låg tillsammans med en offensiv skicklighet utöver det vanliga och med tongivande världsspelare som Nadine Kessler och Dsenifer Marozsán på bästa spelhumör till grund för ännu en tysk EM-titel.

Fem raka guld blev till sex och stormakten som tappade sex spelare på grund av skador strax innan turneringen började snodde åt sig sin åttonde mästerskapstitel.