Rosengård var illa ute före paus. 
Då bytte Therese Sjögran och Marta plats.
Resultatet: Malmölaget vann Supercupen.

Rosengård startade matchen bäst. Med ett stort bollinnehav och ett klart spelövertag förlade man spelet på Linköpings planhalva – dock utan att skapa några egentliga farligheter.

Andra kvarten var Linköpings helt och hållet. Gång på gång vann man boll när Rosengård var på väg framåt och svarade med snabba omställningar.

Det var vid den typen av spelvändningar som Kristine Minde skapade en vass möjlighet, som Vera Dyatel skickade i väg en distansmissil och som Pernille Harder tvingade Zecira Musovic till en reflexräddning. De avslutande 15 minuterna blev jämna, utan några stekheta målmöjligheter.

Efter pausen var rollerna ombytta jämfört med hur matchen startade. Linköping öppnade piggast och skramlade fram en fin chans, men sedan tog hemmalaget över.

Med Anita Asante i en ännu lite djupare position på mittfältet och genom att låta Marta ta plats centralt, samtidigt som Therese Sjögran flyttade ut på vänsterkanten fick Malmölaget stopp på blödningarna.

Efter förändringarna upphörde bollförlusterna på mittplan och Linköpings fina omställningsspel försvann nästan helt. Dessutom fick Rosengård en helt annan offensiv kraft centralt. Och det kom att bli avgörande.

Marta snodde åt sig bollen framför Mariann Gajhede och satte fart i ytan framför Linköpings mittförsvar där Magdalena Ericsson var sen att sätta press samtidigt som Janni Arnth låg alldeles för djupt för att kunna hindra brasilianskan från att komma till avslut.

Pang, sa det när Marta sköt Rosengård till ledning och cupseger.

Linköping skapade fler och klarare chanser – och hade nog vunnit om man förvaltat sina lägen bättre i första halvlek.

Jag trodde att Supercupfinalen skulle avgöras på mittfältet. Jag hade fel. Det blev en målvakt som fixade segern.

Kopparbergs/Göteborg börjar bli ett spöke för Tyresö i cupsammanhang. Redan innan dagens Supercupfinal hade västkustlaget två raka finalvinster mot de regerande svenska mästarna. Nu har man tre.

Tyresö var det bättre laget sett över 90 minuter plus förlängning. Bollinnehavet var större, kvaliteten i passningar såväl som aktioner klart högre och chanserna både fler och vassare.

Men Kopparbergs/Göteborg hade något som Tyresö saknade – Kristin Hammarström.

Landslagsmålvakten höll sitt lag kvar i matchen när Tyresö gick för ett avgörande.

Tillsammans med Stina Segerström stod hon för stabilitet och trygghet när många andra svajade – och hon klev fram när finalen behövde en matchvinnare.

Hammarström levererade när Kirsten van de Ven, Johanna Almgren, Jodie Taylor, Marta och andra missade.

Hon var helt enkelt skillnaden mellan vinst och förlust i en final som tog fart efter paus och som under långa stunder höll mycket hög klass.

För Kopparbergs/Göteborg var cupsegern väldigt viktig. Laget fick tillbaka den självkänsla man förlorade när man slogs ut ur Champions League tidigare i veckan.

Tyresö gick visserligen miste om en tidig titel, men laget kommer tillbaka, var så säkra.

Stockholmslaget är riktigt bra och kommer att bli ännu bättre under året. När säsongen 2013 summeras så kommer man återigen stå där som svenska mästare.

Supercupfinalen utgör starten på tävlingssäsongen och ger fjolårets bästa lag en chans att vinna en ny titel. Men för min del är det helt andra aspekter än fajten om en styvmoderligt behandlad pokal som kittlar när Tyresö tar emot Kopparbergs/Göteborg på Tyresö IP.

Tyresö imponerade stort när jag såg dem senast. Det spel som laget visade upp i första halvlek mot Linköping på Bosön var inget annat än ruskigt bra.

Med en hög och aggressiv press, precisa spelvändningar och rent blixtrande omställningar fick man ett något skadeskjutet LFC att se ganska visset ut.

Kopparbergs/Göteborg kom tvärtemot inte upp i den nivå jag hade förväntat mig i de två matcherna mot Juvisy Champions League.

Låt vara att motståndet var tuffare än Tyresös dito på Bosön, men ändå.

Uppspelen fungerade inte, farten fanns inte heller riktigt där och det offensiva spelet klickade definitivt inte för det 4-2-3-1-spelande västkustlaget.

Så det är med funderingar på om Torbjörn Nilsson har fått fart ordning på lagets upp- och anfallsspel som jag åker till Tyresövallen i morgon eftermiddag – och med stora förväntningar på det krig som mycket troligt kommer att utspela sig på mittfältet.

Kampen mellan Tyresös centrala spelare (Caroline Seger, Lisa Dahlkvist och Veronica Boquete) och Göteborgs nav (Anita Asante, Yael Averbuch och Marie Hammarström) kommer att bli högintressant och kanske rent av matchavgörande.

Kan Kopparbergs/Göteborg vinna kampen på mitten så kan man också spela hem säsongens första titel.