Nadine Kessler, Ingvild Stensland och Kate Gill är borta från VM.
Kanske missar även Fatmire Alushi och Simone Laudehr turneringen.

Det står redan klart att världens bästa fotbollsspelare, Nadine Kessler, missar mästerskapen i Kanada. Tyskan som bara spelat en enda match den här säsongen hinner inte tillbaka från sin korsbandsskada.

Inte heller norskan Ingvild Stensland kommer att finnas med när VM sparkar igång. Veteranen som slitit för att komma tillbaka från en knäskada ställdes utanför Even Pelleruds trupp.

Utanför truppen hamnade också den australiensiska Sverigebekantingen Kate Gill precis som rosengårds engelska mittfältare Anita Asante.

Tyskland, som redan står utan Kessler och skadade Luisa Wensing, drabbades kanske av ytterligare ett avbräck i går. Frankfurts Simone Laudehr skadade knät och det är i dag inte klart hur länge hon blir borta.

Dessutom avslöjade PSG-spelaren Fatmire Alushi att hon är gravid, vilket innebär att hon inte spelar VM i Kanada.

I går träffades representanter för Elitfotboll Dam (EFD) och landslagsledningen för första gången sedan tio av tolv damallsvenska klubbar valde att bojkotta landslagslägret i Växjö, som sedermera ställdes in.

Enligt rapporter hemifrån var det ett bra möte där konflikten mellan parterna löstes, vilket också underströks i det gemensamma pressmeddelande som skickades ut i går eftermiddag.

Parterna kom överens om att landslagsverksamheten 2014 ska att genomföras som planerat och att man gemensamt ska verka för att få en så bra och balanserad planering för landslagens och föreningarnas match- och träningsprogram.

Förutom att lösa upp de knutar som funnits diskuterades bland annat hur samarbetet ska stärkas och spelarutbildning.

Att klubbarna och landslagsledningen skulle hitta fram till en vettig överenskommelse var jag tämligen övertygad om, särskilt efter att både EFD:s ordförande Per Darnell och assisterande förbundskapten Lilie Persson varit bombsäkra på den saken när jag pratat med dem.

Förhoppningsvis kan gårdagens möte ha lagt grunden till ett ännu bättre fungerande samarbete och en mer friktionsfri relation mellan parterna framöver.
Klubbarna och landslaget är trots allt delar av samma familj och behöver ha ett fungerande samarbete för att utvecklas på bästa sätt.

…………………………….

Norsk fotboll verkar vara delat i två läger.

Efter att Lisa-Marie Woods bloggat om trakasserierna och Leni Larsen Kaurin trätt fram och berättat att hon är den spelare som blivit utsatt får nu den utpekade tränaren Øyvind Eide stöd.

Stabaeks spelare, företrädda av spelarrådet där Ingvild Stensland, Trine Rönning, Ingrid Hjelmseth och Cathrine Dekkerhus ingår, ställer sig på Eides sida och ger honom sitt fulla stöd.

I ett pressmeddelande som skickats till VG skriver man att man anser att Eide har uppträtt opassande, men att han blivit utsatt för misstankar och anklagelser som saknar proportion.

Fortsättning lär följa.

……………………………

Kif Örebro testar mittback från IF Sil. Caroline Olsson heter 21-åringen som kan komma att bli närkingarnas nästa värvning.

Det var sista chansen för Norges veteraner att få kröna sina karriärer med ett EM-guld. Då klev Tysklands grand old ladie, Nadine Angerer, fram och berövade norskorna chansen.

Kvartetten Ingrid Hjelmseth (33 år), Trine Rönning (31 år), Ingvild Stensland (31 år) och Solveig Gulbrandsen (32 år) har i tre veckor spelat sin allra bästa fotboll och fört det norska landslaget till ännu en mästerskapsfinal.

Det var som upplagt för ett Hollywood-slut när veteranerna ställde upp på planen inför avspark. En sista stor match mot det ofta så övermäktiga tyska landslaget, en sista möjlighet att vinna det där efterlängtade EM-guldet (även om Gulbrandsen redan har ett).

Och det såg ju bra ut, för de norska trotjänarna.

Stensland var matchens dominant före paus, Gulbrandsen slet furiöst, Rönning var tryggheten själv medan Hjelmseth stod pall för den tyska offensiven.

När domaren Cristina Dorcioman trollade fram en Galne Gunnar-billig straff efter en halvtimmes spel fick Even Pelleruds ”jenter” sin stora guldmöjlighet.

Rönning fick förtroendet, Nadine Angerer tog den ifrån henne med en reflexräddning.

En halvtimme, och ett tyskt ledningsmål, senare hittade domare Dorcioman en ny norsk straff.

Chansen gick den här gången till Gulbrandsen, men återigen sa Angerer nej.

Två gyllene lägen blev värdelösa Nadine Angerer vägrade.

Den tyska målvaktsveteranen klev fram när det som bäst behövdes och övertog den huvudroll som domaren från Rumänien så gärna ville ha.

Angerers matchvinnande räddningar låg tillsammans med en offensiv skicklighet utöver det vanliga och med tongivande världsspelare som Nadine Kessler och Dsenifer Marozsán på bästa spelhumör till grund för ännu en tysk EM-titel.

Fem raka guld blev till sex och stormakten som tappade sex spelare på grund av skador strax innan turneringen började snodde åt sig sin åttonde mästerskapstitel.

Jag hade tänkt att blogga om Norges förbundskapten Even Pellerud. Han som tagit de norska damerna till sju mästerskapsmedaljer på lika många försök. Men det blir istället ett inlägg om fotbollsfilosofi, om vad som är vackert och ett litet uns Pellerud till sist.

Efter Norges semifinalseger har jag läst åtskilliga kommentarer och texter som handlat om att Danmark var värda att vinna det nordiska derbyt eftersom de spelade en bättre fotboll och att Norge ”tråkade” sig fram till final.

I beg to differ.

Ett lag som vinner en match är värd segern. Varken mer eller mindre. Man kan ha åsikter om ett resultat är rättvist eller om det speglar en match, men det är helt andra saker och helt andra diskussioner.

Fotboll, i likhet med alla andra lagsporter, handlar om att vinna matcher. Kort sagt, att nyttja sina styrkor på bästa sätt och därigenom hitta vägar att vinna.

Det gjorde Norge i semifinalen mot Danmark och därför är Even Pelleruds landslag i EM-final – igen.

Visst kan man ha synpunkter på den norska taktiken och sättet att spela på, men de åsikterna är varken särskilt relevanta eller särskilt mycket värda. För ingen kan säga annat än att Norge anpassade sitt spel efter rådande förutsättningar, nyttjade sina styrkor på bästa sätt och hittade en väg som Danmark inte hittade – den som tog laget till final.

Jag har läst kommentarer och inlägg som menar att det norska spelet inte är utvecklande för damfotbollen. Åsikterna får stå för de som har dem och som satt dem på pränt. Jag nöjer mig med vetskapen att det inte finns några sådan krav från FIFA, UEFA eller det Norges fotbollsförbund heller.

Så vadvill jag egentligen säga?

Jo, att fotboll kan och får spelas på olika sätt. Att bra fotboll kan komma i olika skepnader.

Vissa tycker att Barcelonas tiki-taka-fotboll är synonymt med högklassig fotboll, andra inte. Somliga uppskattar syniskt spelande lag som inte skulle ägna en tanke på att begagna sig åt champagne-lir, andra avskyr det.

Vem kan säga att en viss slags fotboll är vackrare än en annan? All fotboll är vacker på sitt sätt, all fotboll har sitt berättigande och all slag taktik har sin plats.

För Even Pellerud är det vackrare att vinna en semifinal mot Danmark och lotsa sitt norska landslag till ännu en EM-final än att spela ett spel som möjligen skulle kunna vara mer underhållande för den stora massan, men som skulle resultera i förlust.

Som jag ser det har Pellerud gjort helt rätt rätt som fått sitt lag att spela norskare än norskt. Det har tagit Ingvild Stensland, Solveig Gulbrandsen, Ingrid Hjelmseth och de övriga till final mot Tyskland på Friends Arena.

Vackrare än så kan det väl knappast bli.