Arkiv för tagg Lilie Persson

- Sida 1 av 2

VM-spelare klar för Rosengård

av Anders Nilsson

Rosengårds jakt efter en fullgod ersättare till Therese Sjögran är över. VM-mittfältaren – och Sjögran-kopian – Lieke Martens har skrivit på för Malmöklubben.

Jag hintade om Rosengårds intresse för ett par av Kopparbergs/Göteborgs holländskor redan när löven satt kvar på träden och solen värmde.

I dag bekräftade sportchefen Therese Sjögran att Lieke Martens skrivit på ett kontrakt som sträcker sig över kommande säsong.

Därmed har Malmöklubben inte bara värvat damallsvenskans bästa offensiva yttermittfältare, man har knutit till sig ren blåkopia av Sjögran själv.

***

Återbuden har duggat tätt inför landslagslägret som inleds på Bosön i dag. Sist att lämna återbud till den 32-spelare stora samlingen var Hedvig Lindahl – som ersätts av Umeås reservmålvakt Malin Reuterwall.

Jag har varit positiv till Pia Sundhages val att ta ut 32 spelare till lägret på Bosön, för att ge sig själv chansen att titta närmare på spelare som inte brukar vara aktuella när det snackas landslagsspel.

Men att plocka in en målvakt som tappade förstaplatsen i klubblaget och bara spelade sju matcher under säsongen måste ifrågasättas.

Reuterwall har inte utvecklats under de två senaste säsongerna, kanske till följd av den ryggskada som har hämmat henne, och borde med sina sju starter under året inte vara aktuell över huvud taget.

Nog borde Sundhage och Lilie Persson kunnat plocka in en målvakt med bättre framtidsutsikter än Umeås tvåa.

Inte läge att kritisera

av Anders Nilsson

Dagen efter 4–1-förlusten mot Tyskland i Ottawa riktar Lilie Persson kritik mot de damallsvenska klubbarna. Anledningen: landslaget fick för lite förberedelsetid.

Att landslagsledningen med Pia Sundhage i spetsen kommit på kant med damallsvenskans tolv klubbar är känt sedan länge. Klimatet mellan parterna har stundtals varit ganska hårt och när klubbarna sa nej till att skicka sina spelare till ett planerat landslagsläger som låg utanför Fifas internationella kalender blossade konflikten upp på riktigt allvar.

Dagen efter stjärnsmällen mot Tyskland vädrar assisterande förbundskapten Lilie Persson ånyo sitt missnöje med de damallsvenska klubbarna. För Radiosporten säger Persson bland annat att landslaget inte fått någon tid att förbereda sig på och att man haft en hel vecka kortare tid att ladda upp jämfört med 2011.

Persson jämför med Tyskland som kunnat samla sina landslagsspelare långt tidigare eftersom Frauen-Bundesliga slutade redan 10 maj.

Bladet från munnen
Min mamma lärde mig redan i tidig ålder att inte säga saker i affektion, att tiga i stunder av upprördhet. Ett riktigt gott råd, men inte helt lätt att följa alla gånger. Det här är en sådan gång där jag inte kan hejda mig.

Att svinga mot landets tolv bästa klubbar dagen efter att landslaget fått sig en rejäl fotbollslektion av Tyskland kan för somliga kanske tyckas naturligt, för andra bara dumt.
Jag tillhör den senare kategorin, av flera anledningar.

När förbundskaptenerna klagar över att klubbarna inte varit tillmötesgående eller lyssnat på önskemål och krav måste man titta på vilka önskemål landslagsledarna faktiskt har haft.

Att Sundhage hade önskat mer tid att förbereda laget inför VM har jag all förståelse för, men en del av kollegan Perssons kritik riktar sig faktiskt mot att tränare inte lyssnat på landslagsledningens önskemål om att spela landslagsaktuella spelare på vissa positioner eller att ge dem mer speltid.

Den delen av kritiken är naiv, nästan dum. Sundhage och Persson har ingen med klubbtränarnas beslut att göra och ska, enligt min uppfattning, inte lägga sig i var tränarna väljer att placera sina landslagsaktuella spelare. Om Stefan Rehn väljer att spela Elin Rubensson som yttermittfältare i Kopparbergs/Göteborg är det hans fulla rätt – åtminstone så länge klubbarna står för spelarnas utveckling och löner.

Kritiken är felriktad
Det som åtminstone jag har svårast att köpa med Lilie Perssons utspel är inte tajmingen, även om den är halvtaskig, utan att förbundskaptenen lägger ansvaret för landslagets uteblivna VM-framgång på klubbarna.

Efter ett 2014 som blev det sämsta i landslagets historia och en vår där blågult släppt in 18 mål på tio matcher känns det här utspelet både billigt och fel.

För det kan väl inte vara klubbarnas fel att landslaget förlorade fler matcher under fjolåret än man gjort under något år sedan starten på 1970-talet? Och det är väl knappast klubbarna som ska anklagas för att det blågula försvarsspelet varit ihåligt som en schweizerost från tid till annan?

Det är en självklarhet att klubbar och förbund måste jobba tillsammans, att damallsvenska tränare ska ha en bra dialog med förbundskaptenerna. Men ett samarbete kan bara fungera om båda parter bjuder till och dialoger bara leda till något bra om båda sidor vill det.

Så fungerar det tyvärr inte i dag – och så kommer det nog inte att fungera om en månad heller. Landslagets största problem finns inte att hitta i klubbarna, det finns mycket närmare än så.

Och om landslagsledningen vill få till stånd ett bättre samarbete med klubbarna och därmed ett bättre klimat måste man nog sträcka ut handen. För så länge förbundskaptenerna svingar vilt och vädrar sin kritik i media lär nog inte klubbarna ha någon större lust att bjuda till eller lyssna till önskemål.

Sundhage får sluta stänga dörren

av Anders Nilsson

Vänta, stopp ett tag. I kärlek och krig är allt tillåtet, men sedan när gäller det också mästerskapsförberedelser?

I takt med att VM börjar närma sig har nyhetsbevakningen ökat – och med den antalet artiklar och uttalanden. Det är så det ska vara, det är så vi vill ha det.

Men det är inte så Pia Sundhage vill ha det. Inför VM-turneringen har landslagsledningen börjat stänga till kring spelarna. De tillgängliga spelarna är få och intervjutiderna är korta, vilket gör förutsättningarna för ditresta journalister långtifrån optimala.

Det påminner om hur situationen såg ut inför EM på hemmaplan för ett par somrar sedan, eller hur den såg ut inledningsvis. Efter kritik och påtryckningar öppnade landslagsledningen upp för media, vilket genererade hundratals artiklar och ovärderlig marknadsföring.

Nu väljer Sundhage återigen att försöka isolera laget från media och yttre påverkan. Är det av rädsla för ökade press på landslaget eller ligger andra anledningar bakom beslutet?

Jag läste Jennifer Wegerups krönika i dagens Sportbladet och håller med henne i allt. Alles. Tutti,

En bättre möjlighet att skapa intresse för och marknadsföra damfotbollen går knappast att få. Ändå väljer Sundhage & Co att låta chansen gå dem förbi.

Argument som att det intervjuer och mediamingel för mycket energi från spelarna köper jag inte. Kanske kan det kosta lite för Lotta Schelin, Nilla Fischer, Caroline Seger och Kosovare Asllani, men inte för de andra.

Och med tanke på att spelarna ska vara på kanadensisk mark i en och en halv månad (om det går så bra som laget hoppas och siktar) kan intervjuer och möten med andra än lagkamraterna sannolikt vara välkomna.

Så varför inte omfamna det ökande intresset och möta media med öppna armar? Det har andra landslag gjort med en rad positiva effekter som följd. För om spelarna och ledarna inte älskar att befinna sig i hetluften och klara av att hantera det är det faktiskt som Jennifer Wegerup skriver, då har man inget där att göra.

***

”Vi  kommer först och främst att jobba med försvarsspelet. Vi måste hitta tillbaka till tryggheten”.

Orden är assisterande förbundskapten Lilie Perssons. I en intervju med Svt berättade Persson om landslagets fokus de närmaste dagarna.

Uttalandet fick mig att haja till. ”Hitta tillbaka till …” Tryggheten i försvarsspelet har saknats länge, faktisk ända sedan Pia Sundhage valde att skola om Nilla Fischer till mittback.

Det är inte Fischers fel, men faktum är att hon i grund och botten är mittfältare – och en otroligt duktig sådan.

När hon förpassades till en ovan position förde det med sig osäkerhet, inte minst i positionsspelet. Osäkerhet som gjorde att Fischers naturliga ledaregenskaper urvattnades.

Även om Wolfsburgspelaren nu blivit van rollen som mittback har hon aldrig blivit den general eller härförare som en backlinje på absolut högsta internationella nivå behöver.

Så om Persson och landslaget vill hitta tillbaka till tryggheten i försvarsspelet får man börja med att blicka bakåt till Thomas Dennerbys tid som förbundskapten. Därefter får man jobba med grundläggande delar.

Örebro är inget topplag

av Anders Nilsson

Förra säsongen överraskade Kif Örebro positivt. Laget slutade tvåa i tabellen och säkrade en Champions League-plats.

Ny är läget ett annat. Efter fem spelade matcher har laget bara tagit sex poäng – som kunde varit fem.

I kvällens match mot Hammarby släppte Carola Söberg in ett mål i slutet, men Örebro räddades av att målet dömdes bort. Ett väldigt tveksamt domslut.

Visst stod en Hammarbyspelare framför Söberg, men landslagsmålvakten hoppade snarare in i motspelaren än blev attackerad.

Värst var nog ändå att beslutet att ogiltigförklara målet togs av den assisterande domaren – som stod 35-40 meter ifrån situationen. 

Nu slutade matchen på Zinkendamms IP 0-0, vilket Kif Örebro ska vara gladast för. Nykomlingen var det något starkare laget och utan sina skadade landslagsmittfältare, Lisa Dahlkvist och Hanna Folkesson, är fjolårstvåan inte bättre än en mittenplacering. 

***

Hammarby har fortsatt svårt att hitta målet. Tre mål på fem matcher skrämmer inte. I mötet med Örebro fanns chansen till nya mål, men det enda som gjordes dömdes bort.

***

Förbundskaptenerna Pia Sundhage och Lilie Persson var på plats på Zinkendamm, sannolikt för att titta lite extra på Hammarbys målvakt Sofia Lundgren.

Om kvällens insats och nolla räckte för att Sundhage ska ta med Lundgren till VM återstår att se, men i mitt tycke är veteranens spel i årets damallsvenska gott nog för en biljett till Kanada.

Sundhage börjar ifrågasättas

av Anders Nilsson

60 dagar innan VM gör Pia Sundhage ett lappkast.
Landslaget överger ”sitt” spelsystem för gamla trygga 4-4-2. Kommer förändringen för sent och räcker den till för att lappa ihop försvarsspelet som läcker värre än någonsin tidigare?

Hon togs emot som en frälsare när hon efterträdde Thomas Dennerby som förbundskapten för det svenska landslaget. Det var inget snack om att USA:s förra guldcoach, Pia Sundhage, var den som skulle ta Sverige tillbaka till världstoppen.

Två och ett halvt år senare är det lite annat ljud i skällan. Sundhage börjar ifrågasättas och bara två månader innan VM i Kanada överger blågult 4-1-3-2, spelsystemet som skräddarsyddes för att få ut så mycket som möjligt av Caroline Seger, för invanda 4-4-2.

Officiellt blev förlusten mot Schweiz droppen som fick bägaren att rinna över, men faktum är att bristerna i försvarsspelet funnits där hela tiden, ända sedan Sundhage & Co sjösatte sitt specialanpassade spelsystem.

Jag var på plats i Algarve när Seger fick en nyckelroll på det svenska mittfältet och kantspelarna kröp inåt i banan. Det fungerade stundtals – offensivt. Defensivt var det alls inte lika välsmort och laget räddades många gånger av individuella prestationer och enskilda spelares skicklighet.

Det räcker egentligen med att titta på fakta för att se svart på vitt att 4-1-3-2-systemet inte fungerat. Det svenska landslaget förlorade fler matcher under fjolåret än man någonsin gjort tidigare – och släppt in två mål eller fler i sex av de tio senaste matcherna.

59 dagar på sig
I kvällens match mot Danmark vill och behöver landslagsledningen få flera viktiga svar. Är en återgång till 4-4-2 rätt melodi för att få stopp på läckaget bakåt? Kan det spelsystem som alla spelare är uppvuxna med ge den trygghet och stadga som saknats det senaste året?

För egen del funderar jag på varför Sundhage, som tidigare deklarerat att hon inte är intresserad av försvarsspel, och Lilie Persson, som har fullt fokus på det offensiva spelet, inte tagit in en assisterande förbundskapten med kvalificerade försvarskunskaper?

Som Birger Jacobsson, men annorlunda. Det var ju trots allt genom att omge sig av kunniga instruktörer och coacher som Pia Sundhage grundlade sin framgång i USA.

Nu är läget som det är och frågan är om tiden räcker till för att få bättre fason på det svenska försvarsspelet som läckt som aldrig tidigare?

Ett ledarskapsproblem
Som jag ser det har Pia Sundhage och Lilie Persson stora förtjänster, men också tillkortakommanden – precis som alla tränare och förbundskaptener. Men att de inte gjort den här analysen och förändringen tidigare tycker jag visar på allvarliga brister.

För mig är är det uppenbart att förbundskaptenerna inte utvärderat spelsystemet tillräcklig eller korrekt under det dryga år som det använts, men också evidens för att de inte varit tydliga nog och inte heller har tillräcklig kompetens för att sätta ett tryggt och säkert försvarsspel.

Den som sett landslagets matcher de senaste ett och ett halvt åren vet vad jag menar. Det höga försvarsspelet i kombination med flera temposvaga spelare har gjort Sverige sårbart. Att då stå fast vid att stå högt med backlinjen, trots att det kostar i mål och förluster, är inte bara naivt – det är ganska dumt.

Förhoppningsvis kan återgången till 4-4-2 ge den trygghet som det svenska landslaget letat efter sedan Algarve Cup förra året. Om inte kan VM i Kanada bli en jobbig turnering.

I huvudet på Sundhage

av Anders Nilsson

Bättre huvudspel och förmågan att kunna vila med boll ska ge VM-succé.
Det är Pia Sundhages plan, om man hårddrar den något.

Jag har varit passiv och overksam sedan Sverige föll mot Tyskland i Örebro. Nu kan jag inte hålla mig längre.
Förbundskapten Sundhage har tagit ut en blågul trupp till matcherna mot Kanada i slutet av månaden – och som vanligt har jag svårt att förstå vissa av hennes val.

Kanske är jag blind för de kvaliteter som Sundhage och assisterande förbundskapten Lilie Persson ser hos vissa spelare, eller så ser vi helt enkelt väldigt olika på fotboll.

Märkliga val

Lina Hurtig
Lina Hurtig

Efter en ganska miserabel höst med massor av bänknötande är Lina Hurtig tillbaka i landslaget. Märkligt, tycker jag.

Hurtig är inte den enda spelaren jag ställer mig frågande till i den 25 spelare stora truppen. Marija Banusic är en annan. Viss har hon en härlig högstanivå, men spelar på den alldeles för sällan för att ha i en blågul trupp att göra.

Och det finns fler.

Men nu handlar det här inte om att peka ut specifika spelare eller att droppa namn. Det handlar om att jag har svårt att förstå hur landslagsledningen resonerar och på vilka grunder de fattar sina spelarbeslut.

För hur man än vrider och vänder på uttagningar och spelarval är det sannolikt helt orimligt, närmast omöjligt, att vinna VM med spelare som håller hyfsad allsvensk klass – i synnerhet när man ställs mot världsstjärnor och ultrakvalitativa landslagskollektiv.

Väntar inga svar
Jag kommer nog aldrig att förstå Sundhages uttagningar, heller aldrig få några konkreta svar på mina frågor. Och så får det väl vara. Det är hennes privilegium att välja vilka spelare hon vill – och mitt att ifrågasätta de val hon gör.

Något som fick mig att reagera ännu mer än uttagningen av vissa spelare var förbundskaptenernas egna ord om vad som krävs för en VM-succé nästa sommar.

Att utveckla huvudspelet, utveckla förmågan att pulsera tempot i matcher och att kunna behålla bollen inom laget längre perioder är naturligtvis bra och viktiga delar i ett spel – men leder knappast till guld i Kanada.

Kanske kan man vinna enstaka matcher tack vare starkt huvudspel, men definitivt inte några titlar. Jag tror heller inte att en förbättrad förmåga att behålla bollen ger några direkta resultat.

Däremot skulle ett tajtare kollektivt försvarsspel tillsammans med bättre passningsspel och fler löpningar i maxfart (både offensivt och defensivt) göra det svenska landslaget bättre och mer slagkraftigt. Det är i alla fall så som jag ser på saken.

 

 

Hon är Göteborgs önskevärvning

av Anders Nilsson

Kopparbergs/Göteborg hade hoppats knyta till sig holländskan Sherida Spitse inför säsongen.
Men landslagsmittfältaren hamnade i norska Lilleström och jakten på en mittfältare har gått vidare.
Nu riktar man enligt uppgifter in sig på Wales landslagsmittfältare Jessica Fishlock.

Enligt obekräftade, men vanligtvis väldigt bra, källor ska Kopparbergs/Göteborg vara intresserade av att knyta till sig 27-åriga Jessica Fischlock.
Walesiskan tillhör visserligen Seattle Reign, men har tidigare varit utlånad från klubben till såväl Glasgow City som Melbourne Victory.

Hur mycket som ligger i de uppgifter som sipprat ut återstår att se, men Fishlock är en duktig mittfältare som sannolikt skulle stärka upp Göteborgslaget ytterligare om affären går i lås.

I helgen nåddes jag av uppgifter om att Vittsjös huvudsponsor, Wiwood, skulle ha avslutat sitt åtagande hos klubben.
Om informationen visar sig stämma är det ett hårt ekonomiskt slag för Skåneklubben.

Jag tänkte inte skriva så mycket mer om det än så, innan jag tagit ett snack med klubbens ordförande Olof Sixten. To be continued, helt enkelt.

I eftermiddag spelar Sverige sin tredje och avslutande gruppspelsmatch i Algarve Cup. Världstrean Japan står för motståndet i en match där Pia Sundhage kastar om lite i den blågula elvan.

Tyresös Carola Söberg tar plats mellan stolparna och Linda Sembrant tar plats bredvid Nilla Fischer i det svenska mittförsvaret.
På mittfältet får Umeås Hanna Folkesson chansen från start, precis som Rosengårds Lina Nilsson.
Folkesson ersätter Lisa Dahlkvist medan Nilsson tar Sofia Jakobssons dito. Den sistnämnda spelar på topp tillsammans med Lotta Schelin.
Linköpings Charlotte Rohlin och PSG-spelaren Kosovare Asllani saknas på grund av skador.

Att Hedvig Lindahl skulle få vila en av matcherna var ganska väntat. Assisterande förbundskapten Lilie Persson berättade redan inför turneringen att man hade för avsikt att låta två målvakter spela i Algarve Cup.

Men att det skulle bli Söberg som fick chansen trodde jag nog inte.
Tyresökeepern, som 31 år gammal har en landskamp på meritlistan, är duktig, men håller enligt min mening inte för landslagsspel.

Och med tanke på att Söberg sannolikt spelar sin sista säsong i Damallsvenskan – och om det vill sig illa som backup till finska landslagskeepern Tinja-Riikka Korpela – känns valet av målvakt i mötet med Japan märkligt.

Klockan 15.30 sparkar matchen igång. Då får vi se om Tyresömålvakten kan motbevisa det jag just skrivit.

Tungt avbräck för Göteborg

av Anders Nilsson

Jag har inte hunnit med att blogga så mycket som jag skulle önska nu i OS-tider. Jobbet med våra rosa tv-sändningar har sitt pris, kan man väl säga. Men jag tänkte kasta ur mig några reflektioner och nyheter i korthet i alla fall.

Landslagsspelaren Johanna Almgren missade EM och stora delar av fjolårssäsongen till följd av en knäskada. Efter att ha slitit för att ta sig tillbaka till planen igen tvingas hon nu genomgå en operation av sitt i sitt redan hårt prövade knä – den sjätte i ordningen.Almgrens sargade knä kommer därmed att hålla henne borta från planen ytterligare en tid, vilket naturligtvis innebär ett stort avbräck för Kopparbergs/Göteborg

Jag lider verkligen med Almgren som fått så många säsonger spolierade till följd av skador och som jag vet har slitit  hårt för att ta sig tillbaka från den senaste. Hoppas verkligen att hon kan och orkar komma tillbaka ännu en gång, för Johanna Almgren behövs i Göteborgslaget och i Damallsvenskan.

…………………………….

Sunnanås målvakt Susanne Nilsson har gjort landslagsdebut – för Serbien.
Nilsson vaktade målet när Serbien besegrade Malta med 3–0 i VM-kvalmötet tidigare i dag.

Därmed är Kristianstadstjejen förlorad för det svenska landslaget.

…………………………….

Apropå landslaget så presenterades ju truppen till Algarve Cup i går.
Assisterande förbundskapten Lilie Persson bjöd inte på några direkta jätteskrällar vid presskonferensen, men hon släppte ändå ett par överraskningar.

Jag hade till exempel inte trott att Piteås Emilia Appelqvist  skulle komma med i truppen och jag hade definitivt räknat in Umeås Lina Hurtig i densamma.

Den förstnämnda fanns med, precis som i mötet med Frankrike förra helgen, medan Hurtig saknades. Nu förklarade Persson på förbundets hemsida att man, efter dialog med F19-förbundskaptenen Calle Barrling, valt att låta Umeåforwarden spela med F19-landslaget i La Manga istället för att ge henne rikligt med speltid inför lagets kommande EM-kvalmatcher.

Jag kan säga att jag förstår Persson och Barrlings resonemang, men därmed inte sagt att jag håller med helt och fullt.

Lina Hurtig är en stor talang som kan gå en riktigt fin framtid till mötes. Men det är viktigt att komma ihåg att hon fortfarande har flera kliv kvar att ta innan hon är en fullfjädrad seniorspelare på  internationell nivå.

Men hade inte Algarve Cup varit ett perfekt tillfälle för Pia Sundhage och kollegan Persson att ge UIK-spelaren chansen, att börja slussa in henne i damlandslaget och se vad hon faktiskt håller för?

Om man har planer att använda sig av Hurtig i nästa års VM-slutspel så hade jag gärna sett att man tagit ut henne till turneringen i Portugal redan nu, men så blir det alltså inte.

Kanske visar det sig vara ett klokt beslut som landslagsledningen tagit, men jag är verkligen inte säker på den saken.

En som fick plats i truppen var Sofia Jakobsson. Tysklandsproffset som har stått utanför truppen vid de två senaste landslagssamlingarna, får nu chansen igen och jag gissar att hon är sugen att visa att hon är värd den.

Några av spelarna, en knapp handfull, i den svenska truppen till Algarve Cup ställer jag mig lite frågande till. Är de verkligen landslagsmässiga?
Men innan jag kommenterar de uttagningarna vidare vill jag ge spelarna ifråga chansen att visa vad de går för mot riktigt bra motstånd i Portugal i mars. Fortsättning följer med andra ord …

………………………..

Vid gårdagens presskonferens kom det också fram att Josefine Öqvist slutar i landslaget.
Ett trist besked, tycker jag. Öqvist har gjort bra ifrån sig i franska ligan, hon har en speed som är bristvara i det svenska landslaget och hon kan avgöra matcher på egen hand.

Öqvists beslut påverkar dessutom det svenska landslaget negativt. Den offensiva slagstyrkan devalveras helt klart och det finns tyvärr ingen spelare som helt, eller ens delvis, kan fylla den lucka som ”Jossan” lämnar efter sig.

……………………..

Det var några nyheter och tankar på uppstuds. Kanske kommer det något inlägg ytterligare under OS, om inte annat blir det mer av den varan efter spelen då tiden räcker till bättre – både för djupare analyser och rejäla reflektioner.

Schelins skada ger nya möjligheter

av Anders Nilsson

Tre rutinerade spelare har lämnat återbud till mötet med Frankrike – och en fjärde, Lotta Schelin, ser också hon ut att stå över landskampen.
Återbuden försvagar helt klart den svenska truppen, men ger också nya möjligheter.

Lotta Schelin inför en träning i Friends Arena.
Lotta Schelin inför en träning i Friends Arena.

Det blir ett devalverat svenskt landslag som ställs mot Frankrike på lördag. Frankrikeproffset Josefine Öqvist meddelade tidigt att hon behövde stå över landskampen, Charlotte Rohlin lämnade återbud efter att ha ådragit sig en lättare skada på Linköpings träningsläger i Thailand så sent som i går meddelade förbundet att även Therese Sjögran uteblir.

Och i kväll kom nästa bakslag – Lotta Schelin dras med en lårskada och det mesta tyder på att även hon missar mötet med världsfemman.

Läget kunde onekligen se ljusare ut för assisterande förbundskapten Lilie Persson.
Men återbuden är inte enbart av ondo, de ger också möjligheter.

Istället för att matcha fyra mer eller mindre självskrivna startspelare får Persson nu låta nya, eller åtminstone andra, spelare visa vad vad de håller för mot Europas näst bästa landslag.

Matchen mot Frankrike blir därför en bra värdemätare – för de spelare som vanligtvis inte är ordinarie och för ett något devalverat svenskt landslag.

Sex landslagsdebutanter finns som bekant på plats i Amiens och minst ett par av dem kommer sannolikt att få duktigt med speltid.
Målvakten Stéphanie Öhrström lär bli en av dem. På förbundets hemsida antyds nämligen att Verona-keepern troligen får spela en halvlek på lördag.

Den halvleken är Öhrström värd. Trelleborgstjejen har gjort bra ifrån sig i Italien under lång tid och med Kristin Hammarström helt ute ur bilden och Sofia Lundgren långtidsskadad är hon därför en klar kandidat till den blågula målvaktsplatsen.

En annan spelare som kan, och borde, få chansen (särskilt som Schelin är skadad) att visa framfötterna är Emma LundhAIK-forwarden har fina kvaliteter och spetsegenskaper som det råder brist på i landslaget och har helt klart kapacitet att utvecklas till en framtida startspelare.

Spetsegenskaper finns det gott om hos Lina Hurtig också. Jättetalangen tog nya kliv i rätt riktning under fjolåret och kommer säkert att ta ännu fler i år.

Men man ska samtidigt komma ihåg att Umeåforwarden är ung och behöver få tid på sig för att växa in i rollen som landslagsspelare. Med det sagt hoppas jag att landslagsledningen har ambitionen att skynda långsamt med Hurtig och inte kasta in henne i laget för mycket och för fort. Hennes tid i blågult kommer snart nog i alla fall.

Enligt de rapporter jag fick från Frankrike tidigare, så gjorde Emilia Appelqvist bra ifrån sig på eftermiddagens träning. Trots det är hon ingen spelare för det svenska landslaget, som jag ser det. Spelförståelsen är bra, men farten räcker inte till på internationell nivå.

Då tycker jag nog hennes klubbkompis i Piteå, Josefin Johansson, har gjort mer rätt för sin plats i truppen. Johansson svarade för sin bästa säsong någonsin i fjol och har potential att utvecklas ytterligare detta år.
Förhoppningsvis får hon lite speltid mot Frankrike, och chansen att visa om hon håller för spel på högsta tänkbara nivå.

Jag hoppas också att Elin Rubensson får duktigt med speltid – i försvaret.
Ni som såg Rosengårdsspelarens insats som högerback i Champions League-spelet i höstas förstår varför. Rubensson var riktigt, riktigt bra och visade att hon kan bli en ytterback av internationellt snitt.

Oavsett hur Lilie Persson väljer att formera laget och hur mycket speltid debutanterna får blir matchen mot Frankrike bra som värdemätare och som start på landslagsåret.

Ett nytt år, ett nytt landslag

av Anders Nilsson

Fyra debutanter fick plats i Pia Sundhages trupp till matchen mot Frankrike.
Landslagsåret inleds med ett tufft möte och en oundviklig generationsväxling.

Det blev en senare start på det blågula året än vad landslagsledningen hade hoppats på. Men den 8 februari är det dags, när Sverige ställs mot Frankrike i Amiens.

I dag presenterade assisterande förbundskapten Lilie Persson en 21 spelare stark svensk trupp där fyra debutanter fanns med: Stéphanie Öhrström, Magdalena EricssonLina Hurtig och Emma Lundh.

Saknas gör därmed bland andra; Sofia Jakobsson, Lina Nilsson, Jessica Samuelsson, Jenny Hjohlman och Malin Reuterwall.

Nilsson och Hjohlman är skadade medan Samuelsson spelar i Australien i vinter. Varför de övriga två inte kom med vet jag inte, men jag har mina aningar …

Saknas i truppen gör också Emma Berglund (Umeå) och Linda Sembrant (Tyresö).

I Berglunds fall tror jag att hennes långa tid borta från planen (efter korsbandsskadan förra året) har varit avförande. Nu är UIK-backen tillbaka i full träning och snart lär hon nog vara tillbaka i blågult igen.

Varför Sembrant inte är uttagen vet jag inte. Kanske får hon chansen senare i år eller så är hon bara inte den mittbackstyp som Sundhage vill se tillsammans med Nilla Fischer.

Av det lilla som jag såg Sembrant i höstas så tyckte jag att hon hade problem med tempot när det gick undan, vilket skulle kunna vara en anledning till att hon inte finns med.

Tillbaka till de som faktiskt är uttagna.

Något gammalt, något nytt
Merparten av spelarna är de gamla vanliga, stommen i den elva som Pia Sundhage brukar ställa på planen, sen finns det några nya och några nygamla.

Tyresös Carola Söberg tillhör den senare kategorin. Efter att ha stått utanför ett bra tag och dessutom tackat nej när hon varit uttagen, är Söberg nu tillbaka.
Med tanke på att Kristin Hammarström slutat och att Sofia Lundgren är långtidsskadad är Söberg ett naturligt val – även om hon i mitt har haft svårt att övertyga på allra högsta nivå.

Stéphanie Öhrström är en av debutanterna i truppen. Veronamålvakten var med på lägret på Bosön i slutet av förra året och får nu en ny möjlighet.
Öhrström är välskolad, duktig och har tjänat ihop till den här chansen. Och med den konkurrensminskning som Hammarström och Lundgrens frånfälle medför är Öhrström en spelare som mycket väl kan finnas med i kommande landslagstrupper också.

Nya ytterbackar
Backsidan innehåller en landslagsdebutant och en spelare som inte varit uttagen som försvarsspelare tidigare.
Linköpings Magdalena Ericsson är rookien i sammanhanget. För den som inte känner till henne är hon utrustad med en finfin vänsterdoja och ett bra spelsinne, men hon har också vissa brister.

Jag gillar Ericssons spelstil, men undrar verkligen om hennes positionsspel och fart räcker till på europeisk toppnivå. Svaret kanske kommer just mot Frankrike i Amiens.

Elin Rubensson har ju varit med tidigare, men aldrig som back. Det är hon nu. Rosengårdspelaren imponerade på mig, och sannolikt också på landslagsledningen, när hon lirade högerback i Champions League i höstas.
Här har Sundhage & Co en oslipad diamant i sina händer. Jag tror nämligen att Rubensson kan bli en högklassig ytterback.

Offensiva talanger
De två sista debutanterna är offensiva spelare båda två. Den ena är Umeås Lina Hurtig, som många ville se i landslaget redan förra året, den andra är AIK:s Emma Lundh.

Att Hurtig finns med är inte svårt att förstå. Umeåspelaren gjorde en klart godkänd fjolårssäsong och har kvaliteter som det råder brist på i det svenska landslaget.
Men man ska samtidigt komma ihåg att hon är grön i sammanhanget och behöver få tid på sig för att växa in i rollen som seniorlandslagsspelare.
En roll som hon kommer att ikläda sig i många år framöver.

Sist, men inte minst, den uttagning som överraskade mig mest – Emma Lundh.
Visst har Lundh kvaliteter, men hon har inte tagit det där sista klivet. Steget från stor talang till viktig seniorspelare.
Lilie Persson sa till förbundets sajt att AIK-spelaren hade gjort avtryck på det senaste landslagslägret, så kanske är Lundh på väg att ta det där klivet trots allt – även om jag tvivlar en aning.

En ny tid är här
Ett nytt landslagsår är här och med det ett delvis nytt landslag – och ytterligare en uppgift: att inleda en generationsväxling.

Några spelare borde kanske redan ha slussats in, men jag har förståelse för att landslagsledningen inte ville påbörja den processen innan fjolårets EM-slutspel.
Nu finns det tid, gott om tid, att påbörja det arbetet. Därför känns det helt rätt att fyra debutanter finns med i truppen mot Frankrike, även om jag hade kunnat tänka mig någon eller några förändringar.

Personligen hade jag ju gärna sett Linköpings Stina Blackstenius i den här truppen. LFC-forwarden var ett riktigt utropstecken i Damallsvenskan förra säsongen och kunde helt klart ha belönats med en landslagsplats.

Nu lär Blackstenius chans komma, mer sannolikt förr än senare, för en helt oundviklig och klart nödvändig generationsväxling har inletts.
Sundhage & Co har en intressant och minst sagt delikat uppgift framför sig.

Sida 1 av 2
  • Tjänstgörande sportredaktör: Emilia Cederholm
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB