Efter 20 mer eller mindre misslyckade försök lyckades England äntligen besegra Tyskland. Tillfället kunde knappast varit mer väl valt då segern gav ett historiskt VM-brons.

Bronsmatchen var jämn. Domaren var det motsatta. Mark Sampson visade vilken skicklig taktiker han är, Silvia Neid visade upp delar av tysk fotbolls framtid. Sara Däbritz (20 år)och Lena Petermann (21 år) spelade från start, Melanie Leupolz (21 år) byttes in direkt i andra halvelk.

Medan Tyskland spelade med framtida storspelare spelade England med hjärta, vilja och en stor portion jävlar anamma. Resultatet blev en jämn och mållös match.

England stack upp några gånger, Tyskland vaskade fram ett par, tre riktiga kanonchanser. Men särskilt chansrik blev aldrig bronsmatchen.

Det krävdes inte heller eftersom den nordkoreanska domaren, som silade mygg och svalde kameler från första till sista vissla, bjöd England på en sanslöst billig straff i slutet på den andra förlängningskvarten.

Fara Williams tackade, tog emot och skickade bollen i mål bakom en chanslös Nadine Angerer – och sköt samtidigt England till sin första VM-medalj någonsin.

En triumf för en fotbollsnation som varit svältfödd på internationella framgånger i årtionden. Ett misslyckande för en fotbollsstormakt som Tyskland, men också ett historiskt upprepande.

I den allra första VM-turneringen som spelades, 1991, slutade Tyskland fyra. För USA slutade mästerskapen med guld, precis som den kommer att göra den här gången.

Nattens final mot Japan kommer att följas av amerikanskt guldjubel, tror jag i alla fall.

Världens två största fotbollsgiganter ställdes mot varandra i natt. För den ena slutade mötet med ett öronbedövande jubel, för den andra med ett enormt tungt fall.

Det är inte för inte som Tyskland och USA är världens två högst rankade landslag. De båda dominanterna har tillhört den absoluta toppen ända sedan den första VM-turneringen spelades 1991. Då slutade Tyskland fyra medan USA vann.

24 år senare kan historien upprepa sig.

Nattens möte mellan fotbollssupermakterna blev en kamp, en fysisk och stentuff uppgörelse över 90 minuter. Men också en match där USA visade sig vara det bättre laget, särskilt i första halvlek, men där förbundskapten Silvia Neids taktiska skicklighet tog Tyskland tillbaka på allvar.

Efter en timmes spel fick Neids Tyskland sin gyllene chans . Skyttedrottningen Celia Sasic stegade fram till straffpunkten, lade bollen till rätta, backade, tog fart och … missade.

Hon, målsprutan som varit säkerheten själv från elva meter, blev därmed historisk som den första straffsumparen i den tyska VM-historien.

När USA lite senare fick en minst sagt lättköpt, för att inte säga feldömd, straff blev utgången en annan. Carli Lloyd, som avgjort två OS-finaler och som Tony Gustavsson beskrev som en verklig urkraft med en sanslös vinnarskalle när vi pratades vid före turneringen, darrade inte det minsta. Säkert satte hon 1–0 bakom Nadine Angerer.

Där och då var matchen avgjord. Där och då var USA klart för sin fjärde VM-final. Innan det var över beseglade Kelley O´Hara Tysklands öde med sitt 2–0-mål.

Därmed lever den amerikanska gulddrömmen, som gått i kras gång efter annan sedan den senaste triumfen 1999, vidare. För Tyskland kan turneringen sluta som den gjorde 1991, med en fjärdeplats, för USA väntar sannolikt en ny final mot Japan – precis som för fyra år sedan.

Historien kan upprepa sig själv.

Ännu en gång visade Tyskland hur hittar en väg att vinna och precis som i EM 2013 blev Nadine Angerer den stora matchvinnaren.
För Frankrike slutade VM i Kanada som mästerskap brukar göra för ”Les Bleues” – med tårar och krossade medaljdrömmar.

Det var full fart från första början. VM-kvartsfinalen mellan Tyskland och Frankrike inleddes i ett närmast furiöst tempo och fortsatte så till den andra förlängningskvartens sista spark.

Däremellan hände allt. Nästan i alla fall.

Frankrike spelade propagandafotboll i 45 minuter och satte Tyskland under ett tryck laget knappast upplevt förut. Tyskland kom tillbaka, fick stopp på de franska spelgenierna och jämnade ut spelet helt och hållet.

Men så kom Babett Peter sent  i presspelet mot Louisa Necib som tackade med att skjuta Frankrike i ledning. Där såg ”Les Bleues” ut att gå till VM-kvartsfinal, då kunde Amadine Henry, Wendy Renard & Co känna smaken av mästerskapsmedalj.

Den smaken försvann 20 minuter senare. Ett inspel från Leonie Maier träffade Renards hand och på den efterföljande straffen gav skyttedrottningen Celia Sacic ett smakprov på sin storhet.

1–1 och status quo.

90 minuter räckte inte för att skilja lagen åt. Inte två förlängningshalvlekar heller – trots att Gaëtane Thiney hade öppet mål. Turneringens första kvartsfinal gick till ett straffavgörande där lagen följdes åt i fyra omgångar.

Sedan klev Celia Sasic fram till straffpunkten, igen. Lika säkert som första gången satte hon bollen i nät bakom Sarah Bouhaddi. Pressen på Frankrike och unga Claire Lagovez.

Talangen slog bollen till höger, Nadine Angerer slängde sig till vänster och räddade. Tyskland tog sig vidare till VM-kvartsfinal, som vanligt. Nadine Angerer blev matchvinnare, som så många gånger förr och Frankrikes drömma om guld slutade med tårar, ännu en gång.

Kväll har blivit natt och klockan har sprungit i väg. Någon djupgående analys av slaget mellan Europas verkliga giganter orkar jag inte med, men jag kan konstatera att jag nyss upplev turneringens, kanske tidernas, bästa match. Fantastisk och tragiskt på samma gång. 

Tragiskt eftersom det kunde varit en VM-final, borde ha varit en semifinal. Nu möttes två av turneringens i särklass starkaste lag redan i kvartsfinal. Fy fan för det, Fifa.

Tyskland är tunga favoriter inför kvällens VM-åttondelsfinal.
Trots det har Sveriges skrällchanser sällan varit större än nu.
Nyckeln till blågul seger stavas cynism.

Ni vet vad som har hänt och hur det har sett ut. Tyskland slutade etta i sin grupp medan Sverige fick förlita sig på en sista livlina för att kliva vidare från gruppspelet som trea bakom USA och Australien.

Har ni följt VM-turneringen riktigt noga vet ni också att det tyska anfallsspelet stundtals har imponerat stort, medan det svenska gått på kryckor.
Men ni har också sett de brister och blottor som faktiskt finns i det tyska laget. Svagheter som passar Sverige som hand i handske och som rätt utnyttjade kan förvandla en svag svensk VM-insats till ett succé-mästerskap.

Jag syftar så klart på det höga och närmast naivt höga tyska försvarsspelet där de väldigt tempofattiga mittbackarna Annike Krahn och Saskia Bartusiak lämnas väldigt ensamma och sårbara.

De tyska mittbackarna är inte tröga, de är faktiskt långsamma som sniglar – vilket passar Sveriges vinthundar Lotta Schelin och Sofia Jakobsson löjligt bra. Att Nadine Angerer inte alls sett ut som den världsmålvakt hon var när Tyskland tog EM-guld för två somrar sedan gör inte saken sämre med blågula ögon sett.

Ni förstår vartåt det lutar, vart jag är på väg.

Sveriges chanser att överraska är som jag ser det ganska goda, insatserna i gruppspelet till trots. Tysklands svagheter passar nämligen Sveriges styrkor närmast perfekt. Det är genomförandet, sättet att spela som blir avgörande.

Om Nilla Fischer & Co spelar lågt, välorganiserat och med en nära nog militärisk disciplin kommer man att få fina möjligheter att ställa om, att gå från ett kompakt och aggressivt försvarsspel till blixtrande kontraattacker.

Där ligger nyckeln till en svensk skrällseger, där finns den stora chansen att skrälla i kväll. Cynism, mina damer och herrar, är nyckeln till vidare avancemang för Pia Sundhages landslag.

Det var sista chansen för Norges veteraner att få kröna sina karriärer med ett EM-guld. Då klev Tysklands grand old ladie, Nadine Angerer, fram och berövade norskorna chansen.

Kvartetten Ingrid Hjelmseth (33 år), Trine Rönning (31 år), Ingvild Stensland (31 år) och Solveig Gulbrandsen (32 år) har i tre veckor spelat sin allra bästa fotboll och fört det norska landslaget till ännu en mästerskapsfinal.

Det var som upplagt för ett Hollywood-slut när veteranerna ställde upp på planen inför avspark. En sista stor match mot det ofta så övermäktiga tyska landslaget, en sista möjlighet att vinna det där efterlängtade EM-guldet (även om Gulbrandsen redan har ett).

Och det såg ju bra ut, för de norska trotjänarna.

Stensland var matchens dominant före paus, Gulbrandsen slet furiöst, Rönning var tryggheten själv medan Hjelmseth stod pall för den tyska offensiven.

När domaren Cristina Dorcioman trollade fram en Galne Gunnar-billig straff efter en halvtimmes spel fick Even Pelleruds ”jenter” sin stora guldmöjlighet.

Rönning fick förtroendet, Nadine Angerer tog den ifrån henne med en reflexräddning.

En halvtimme, och ett tyskt ledningsmål, senare hittade domare Dorcioman en ny norsk straff.

Chansen gick den här gången till Gulbrandsen, men återigen sa Angerer nej.

Två gyllene lägen blev värdelösa Nadine Angerer vägrade.

Den tyska målvaktsveteranen klev fram när det som bäst behövdes och övertog den huvudroll som domaren från Rumänien så gärna ville ha.

Angerers matchvinnande räddningar låg tillsammans med en offensiv skicklighet utöver det vanliga och med tongivande världsspelare som Nadine Kessler och Dsenifer Marozsán på bästa spelhumör till grund för ännu en tysk EM-titel.

Fem raka guld blev till sex och stormakten som tappade sex spelare på grund av skador strax innan turneringen började snodde åt sig sin åttonde mästerskapstitel.