Damallsvenskans bästa vänsterfot återfinns i Piteå – även nästa säsong.
I dag blev det klart att June Pedersen stannar kvar i överraskningslaget.

Spelarkarusellen har inte stått still, tvärtom. Eskilstuna har förlängt med såväl Malin Diaz som isländskan Glodis Perla Viggosdottir sedan mitt senaste inlägg.

Men det har hänt mycket mer än så.

Mallbacken har fått ny tränartrojka, Umeå har säkrat upp nyckelspelaren Rita Chikwelu över ännu en säsong och värvat Sabrina Henriksson. Längre norrut, i Piteå, har Hanna Pettersson och norskan June Pedersen kritat på för ytterligare ett år. Piteå har även värvat forwarden Felicia Karlsson från Eskilstuna.

Allra mest har det hänt i Kopparbergs/Göteborg som förlängt med trotjänarna Anna Ahlstrand, Sara Lindén och långtidsskadade målvakten Loes Geurts. Dessutom har man lyckats locka till sig Piteås skyttedrottning Pauline Hammarlund.

Göteborgs val både förvånar och imponerar. Hammarlund är en bra rekrytering som kan slå riktigt, riktigt väl ut. Då har jag svårare att förstå tankegångarna bakom beslutet att behålla Geurts som varit borta på grund av hjärnskakning väldigt länge, särskilt som man redan har Fanny Lund och kontrakterat Jennifer Falk.

Umeås strategi står inte heller helt klar för mig. Chikwelus namnteckning var lika nödvändig som värdefull, men rekryteringen av Henriksson såg jag aldrig komma. Kanske vet klubben något som jag inte känner till.

Då tycker jag att Piteås val av ersättare till Pauline Hammarlund visar på en betydligt tydligare plan för lagbygget. I Felicia Karlsson kan sportchefen Leif Strand ha hittat precis den anfallare klubben behöver för att fylla luckan efter Hammarlund och ta nästa steg.

***

Mina främsta fundering just nu är: Vilken klubb som knyter till sig Katrin Schmidt?

Men jag undrar också vilka klubbar som har bäst spelarkoll och plockar guldkornen från degraderade AIK och Hammarby.

Ibland är fotboll helt fantastiskt, ibland alldeles fasansfullt. I dag var den både och. Guldjubel i Rosengård och lättnad i Mallbacken blandades med tårar och besvikelse i Eskilstuna och Hammarby.

Rosengård var bäst när det behövdes som mest. Malmölaget rivstartade mot Linköping, avgjorde matchen på 23 minuter och dödade samtidigt all dramatik. Det var aldrig något snack.

Laget som vacklade efter sommaruppehållet, som saknade sina sålda stjärnor, struktur och trygghet samlade sig. När det väl drog ihop sig darrade man inte det minsta. Tvärtom. Rosengård stod stabilt och presterade på topp – som ett mästarlag gör.

Efter 5–0 mot Linköping i säsongsavslutningen är Malmölaget tveklöst en värdig guldvinnare.

***

Natasa Andonova var Rosengårds stora segerorganisatör. Makedonskan gjorde mål i storsegern mot ett Linköping som tydligen tappade luften helt efter krysset mot Eskilstuna förra helgen.

***

Eskilstuna gjorde sitt när man besegrade Kopparbergs/Göteborg. Segern kändes nog ändå som en förlust när Rosengård knep guldet med en poängs marginal.

***

Det blev en kamp om guldet hela vägen fram till den sista omgången. Det tackar jag Rosengård, Eskilstuna, Piteå och Linköping för. Damallsvenskan behöver just den typ av toppstrid som det blev i år.

***

Piteå avslutade säsongen med en mållös match mot Hammarby på bortaplan. Poängen räckte för en tredjeplats i tabellen och därmed lilla silvret. Om något lag, vid sidan av succégänget Eskilstuna, satt färg på serien den här säsongen så är det Piteå.

***

Små marginaler är det värsta som finns, åtminstone om man inte har dem på sin sida. På plats på Zinkensdamms IP fick jag se Hammarby spela helt jämnt mot Piteå – och dessutom pressa tabelltrean under en stor del av andra halvlek.

En poäng blev det för Stockholmslaget, vilket hade varit en framgång för fyra, fem veckor sedan. I dag var poängen inte värd någonting alls.

Eftersom Mallbacken kom tillbaka från underläge två gånger i bortamötet med Umeå innebar krysset på Zinkensdamm att Hammarby åker ur damallsvenskan – med minsta möjliga marginal.

Ett mål skiljde Hammarby och Mallbacken åt efter 22 spelade omgångar. Ett enda, futtigt mål. Om Katrin Schmidt nickat några centimeter lägre i slutet av matchen mot Piteå hade den klockrena ribbträffen kanske förvandlats till ett avgörande segermål.

Precis så fasansfull, brutal och hård kan fotbollen vara ibland. Skillnaden mellan jubel och tårar kan vara mikroskopiskt liten. Men det är ju å andra sidan det som gör sporten så oerhört fantastisk och underbar.

Tre nya mål, lika många poäng och en tredjeplatsen tabellen. Piteå har aldrig varit bättre, inte Pauline Hammarlund heller. 

När Piteå slog tillbaka Kif Örebro med 3-2 låg skyttedrottningen Pauline Hammarlund så klart bakom alla tre målen. Två av dem gjorde hon på egen hand, det tredje kom på den straff som hon tvingade fram. 

Örebro vägrade ge upp. Ogonna Chukwudi reducerade två gånger om, men marginalerna var inte på närkingarnas sida. Inte ens nära faktisk. 

Laget fick ett mål underkänt och blev beslutet på en, kanske till och med två, tre eller fyra, straffar. Det är verkligen inte Örebros år – vilket kan ha påverkat Rickard Nilssons beslut att inte fortsätta som tränare i klubben efter säsongen. 

Om det blåst motvind för Örebro så har Piteå haft lätt storm i ryggen under året. Laget har vunnit tolv av 20 matcher, gjort 41 mål och tagit lika många poäng. 

Med två matcher kvar att spela står det sedan länge klart att klubben gör sin i särklass bästa säsong i damallsvenskan och att man har chansen att knipa en Champions League-plats. 

Rekordbra har det också gått för Pauline Hammarlund. Anfallaren är uppe i 16 mål i och med kvällens två och delar åter damallsvenskans skytteliga.  

Att Hammarlund skulle bli en notorisk målmaskin var det nog ingen som hade räknat med innan säsongen startade, knappast ens hon själv. 

Hammarlunds spel och målfabrikation är en bidragande anledning till Piteås framgångsrika år och hela anledningen till att hon fått landslagsdebutera i höst. 

Den stora frågan är väl om Piteå kan och får behålla sin målspruta för efter den här säsongen är hon ett hett villebråd för andra klubbar – både i och utanför Sverige. 

Den hårda guldstriden mellan Eskilstuna och Rosengård kan få en oväntad upplösning – med Linköping som mästare. 

Eskilstuna kammade noll mot Piteå och Rosengård var ytterst nära poängförlust mot nästjumbon Hammarby. 

Medan damallsvenskans två topplag vacklar något visar tabelltrean Linköping guldform. 

I kväll laget processen kort med Kopparbergs/Göteborg. Redan efter tre minuters spel hade Stina Blackstenius gjort 1-0, 42 minuter senare hade ledningen vuxit tack vare två fullträffar av Pernille Harder. 

Danskan hann med att göra ytterligare ett mål innan Linköping gick av planen med tre poäng och guldläge i bagaget. 

Med tre omgångar kvar av säsongen kan Linköping bli både Eskilstunas och Rosengårds värsta mardröm. Tabelltrean har förvisso tre poäng upp till serieledarna och två till Malmölaget, men har båda guldkonkurrenterna kvar att möta. 

Jag har räknat bort Linköping från guldstriden både en och två gånger under hösten. Nu är laget likt förbaskat med i racet igen – och det skulle inte förvåna mig om man drar det längsta strået. 

Rosengård brände sina chanser mot Göteborg och missade möjligheten att återta serieledningen. I morgon kan Eskilstuna koppla ett rejält guldgrepp.

Guldet är på väg allt halka Rosengård ur händerna. Kvällens bortamöte Kopparbergs/Göteborg slutade 0–0 – trots att Malmölaget vann skotten med förkrossande 17–3.

Ineffektiviteten och de förlorade poängen kan komma att bli helt avgörande för guldstriden. De regerande mästarna ligger en poäng bakom serieledande Eskilstuna som i morgon kan dryga ut försprånget till fyra pinnar om man vinner mot nästjumbon Hammarby.

Som jag skrev härom veckan ser Rosengård allt mindre ut som ett guldlag för varje omgång som går. Laget har försvagats, spelet har försämrats och den tidigare så starka offensiven kommit av sig helt. Dessutom verkar laget ha tappat tron på sin egen förmåga.

Det, tillsammans med ett vägvinnande spel och ett fantastiskt självförtroende, talar för Eskilstuna. Rosengårds sista hopp i guldracet är spelprogrammet.

Medan Eskilstuna har tre tuffa uppgifter kvar att avverka (Piteå, Linköping och Kopparbergs/Göteborg) återstår bara en riktigt svår match (Linköping hemma) för Malmölaget.

Dessförinnan måste Rosengård få fart på målproduktionen igen annars är guldstriden avgjord redan innan säsongsfinalen.

Senare i dag presenterar Pia Sundhage sin första landslagstrupp efter VM. Men redan nu kan jag avslöja ett par av överraskningarna som kommer att finnas med i den blågula truppen.

Förbundskapten Sundhage har väl inte strösslat sina tidigare landslagstrupper med jätteöverraskningar och oväntade val. I dag kan hon dock komma att bjuda på en skräll eller två.

Helt klart är att truppen till EM-kvalmatcherna mot Moldavien och Polen kommer att innehålla ett par debutanter, minst. En av dem lär enligt uppgifter bli Rosengårds målvakt Zecira Musovic, en annan Piteås skyttedrottning Pauline Hammarlund.

Redan förra veckan nåddes jag av informationen att varken Carola Söberg (Kif Örebro) eller Sofia Lundgren (Hammarby) kommer att tas ut till landskamperna. Istället kommer Hilda Carlén (Piteå) och Zecira Musovic att få de två målvaktsplatserna bakom Hedvig Lindahl.

Om uppgifterna stämmer visar sig om några timmar.

Hur truppen kommer att se ut i sin helhet låter jag bli att spekulera kring, men att Stina Blackstenius funnits i Sundhages tankar inför trupputtagningen är ju ingen hemlighet. Frågan är väl om hon får chansen redan nu eller om får ytterligare lite tid på sig att mogna och utvecklas innan hon tar klivet in i det ”stora” landslaget.

Hur som helst så kommer den frågan att besvaras under dagen.

Rosengård ser allt mindre ut som ett guldlag för varje omgång som går. Mallbacken å andra sidan, ser mer och mer ut som ett lag som spelar i damallsvenskan även nästa år.

Inför säsongen var jag övertygad om, nej bergsäker på, att Rosengård skulle försvara sitt SM-guld. Relativt enkelt dessutom. Men förutsättningarna har förändrats ganska rejält sedan i våras.

Anja Mittag spelar i Paris Saint-Germain, Ramona Bachmann i Wolfsburg och Therese Sjögran är sportchef. Tränaren Markus Tilly, som ledde laget när säsongen startade, är ersatt av danske Jack Majgaard Jensen.

Spelarförlusterna har inneburit att Rosengårds vägvinnande spel kommit av sig, att slagstyrkan devalverats kraftigt och att man inte längre förfogar över landets bästa spelartrupp.

Efter 0–0 mot Kristianstad senast och 2–2 mot Piteå i dag har jag svårt att se hur Malmölaget ska klara av att försvara sitt SM-guld. Man spelar inte som ett mästarlag, man har inte den där självklarheten över sig som ett guldvinnande gäng brukar ha och man har kanske inte heller tillräckligt med tro på sin egen förmåga.

Om Rosengård tidigare hade en spelidé och ett anfallsspel som kunde mäta sig med Europas bästa går offensiven nu mycket mer på chans. Det vilar ett tungt ansvar på Marta och Natasa Andonovas axlar att kliva fram och avgöra matcher med sin skicklighet och spetskompetens.

Nej, guldet lämnar Malmö i år. Frågan är om det hamnar i Eskilstuna eller Linköping.

***

Piteå är värda att nämnas i mer än förbifarten. Laget är utan tvekan årets största positiva överraskning. En väldigt stor del i Piteås framgångar grundar står att finna i den otroliga tydlighet ifråga om spelidé och metod, som jag ser det.

Det är aldrig minsta lilla tveksamhet hos Piteås spelare hur de ska agera i givna situationer. Den tryggheten, tillsammans med en härlig lojalitet och Pauline Hammarlunds målglädje kan räcka hela vägen till en Champions League-plats.

***

Lika säker som jag var på att Rosengård skulle försvara guldet, lika övertygad var jag inför säsongen om att Hammarby skulle fixa nytt kontrakt – på AIK och Mallbackens bekostnad.

Nu är jag långtifrån lika säker.

Medan Mallbackens spel har blivit allt mer välorganiserat och framför allt tajtare, blandar Hammarby högt och lågt. Stockholmslaget släpper in näst mest mål i hela serien och har ännu inte fått någon vidare fart på fabrikationen framåt.

Efter Mallbackens 1–0-seger mot Kristianstad tidigare i dag håller jag laget som knapp favorit i streckstriden. En strid som mycket väl kan komma att avgöras när lagen möts i näst sista omgången.

Damallsvenskan blir 57 kilo fattig fattigare och Rosengård, enligt uppgifter, 900 000 kronor rikare. I dag blev det klart att Ramona Bachmann lämnar Malmöklubben för Wolfsburg.

Så var det då klart att Ramona Bachmann lämnar damallsvenskan för att bli klubbkompis med Nilla Fischer i Wolfsburg. Att schweiziskan skulle byta Rosengård mot den tyska toppklubben har varit klart sedan länge, även om Malmöklubben har gjort sitt yttersta för att förneka det hela.

Klubbytet skulle dock ske först i januari, men Wolfsburg plockade fram plånboken och köpte loss Bachmann redan nu för en summa som enligt uppgifter landade på omkring 900 000 kronor.

Pengarna, om prisuppgifterna nu stämmer, kommer väldigt lägligt för Rosengård som så sent som förra veckan vädjade till Malmö kommun om bidrag till Champions League-deltagandet.

För enligt uppgifter som nått mig från flera olika håll är ekonomin långtifrån urstark i mästarklubben, vilket till viss del kan förklara försäljningen av anfallsvapnet.

Oavsett vilket så tappar Rosengård inte bara en fantastisk spelare av absolut högsta klass och en självklar publikmagnet, man förlorar nog också kampen om SM-guldet. För utan Anja Mittag, Therese Sjögran och nu Bachmann, som tillsammans svarade för 35 mål i fjol, ser offensiven betydligt svagare ut än vad den gjorde vid samma tidpunkt förra året. Ni vet, den offensiv som förra säsongen var landets och en av Europas allra bästa.

***

Rosengård och Piteå blev derbykvällens största förlorare. Nyheten om Bachmanns adjö hann inte mycket mer än komma ut innan Malmölaget tappade poäng i Skånederbyt mot Kristianstad (0–0).

Desto gladare då i Kristianstad som tog sin första poäng mot Malmö/LdB/Rosengård på 16 försök!

I Umeå fixade Jenny Hjohlman en poäng till hemmalaget via två mål i slutet av matchen mot Piteå. Norrbottningarna ledde dessförinnan med 2–0 (båda målen inprickade av Hanna Pettersson).

Och på Zinkensdamm gav Katrin Schmidt sitt Hammarby en fin start i derbyt mot AIK när hon smekte in 1–0 efter 15 minuter. Men AIK kvitterade precis innan paus genom Julia Zigiotti Olme. Fler mål än så blev det inte i en inte alltför välspelad match.

Summa summarum, slutade alla tre derbymatcherna (om man nu kan kalla dem det) med kryss. Missräkningar för Rosengård, Piteå och Hammarby således.

Göteborg kom till matchen mot Hammarby utan målvakt, men förlorade av helt andra anledningar.

Att inte kunna ställa en målvakt mellan stolparna i en seriematch är direkt dåligt och ett tydligt tecken på att det finns mycket kvar att jobba med i de damallsvenska klubbarna. I vissa avseenden håller ligan skyhög kvalitet, i andra är nivån närmast bottenlöst låg.

Men det var inte avsaknaden av en målvakt som blev Göteborgs fall på Zinkensdamms IP, det var det ojämna, stundtals helt ostrukturerade, försvarspelet och bristen på en plan B.

Faktum var att Hammarby kom till dubbelt så många avslut som Göteborg gjorde (12–6) och skapade vid sidan av målen flera fullödiga chanser som mycket väl hade kunnat resultera i ännu fler mål. Framför allt kunde Bajen tämligen enkelt försvara sig mot gästernas få och uddlösa attacker.

På plats såg jag hur Göteborg körde fast anfallsmässigt redan före paus, hur Manon Melis blev stillastående, hur Lieke Martens hade svårt att hitta in med bollar bakom Hammarbys lågt stående backlinje.

Det var egentligen bara en gång som Melis blixtrade till och då gjorde hon mål.

I andra halvlek flyttade Stefan Rehn fram sina styrkor, såg till att alltid attackera med minst två spelare mot Hammarbys högerback Olga Ekblom, men närmare än Danielle Van de Donks reducering kom man aldrig.

Jag läste den kritik Mallbackens ordförande Sven Eriksson riktade mot Göteborg efter förlusten och har förståelse för hans besvikelse. Men som jag ser det var det inte Anna Ahlstrands målvaktsinsats (även om Emma Janssons 1–0-mål inte direkt såg otagbart ut) som fällde Göteborg. Det var snarare bristen på variation i anfallsspelet och den totala avsaknaden spel i djupled bakom Hammarbys backlinje.

***

I övrigt gick det nästan som väntat. Rosengård briljerade inte, men hittade ändå en väg att vinna mot Mallbacken. Ett sent frisparksmål från Marta säkrade tre viktiga poäng.

***

Linköping hade chansen att blanda sig i guldstriden på allvar igen, men tog den inte. Med ett sent mål sköt Julia Spetsmark samtliga tre poäng till Kif Örebro istället.

***

I Solna bjöds det på svängdörrsförsvar och mål i massor. AIK nätade tre gånger om, men förlorade ändå mötet med Umeå. Det krävs nog ett mirakel om AIK ska spela damallsvensk fotboll även nästa år.

***

De återstående topplagen, Eskilstuna och Piteå, tog full pott båda två. Eskilstuna är därmed tvåa i serien, två poäng bakom Rosengård, medan Piteå parkerar på fjärde plats, en pinne bakom Linköping.

Damallsvenskan har nått halvvägs och föga förvånande är det Rosengård som toppar tabellen. Malmölaget har dock svajat, tappat tätpositionen till Eskilstuna (om än temporärt) och ser ut att utmanas av såväl nyss nämnda United som Linköping – och Piteå.

Det var många år sedan damallsvenskan kändes så öppen och oviss som den gör efter elva omgångar. Visserligen toppas serien av Rosengård, men mästarlaget är både jagat och utmanat, vilket är odelat positivt för intresset och för serien.

Att Eskilstuna skulle etablera sig i toppen och på allvar klara av att utmana Malmölaget om serieledningen trodde jag verkligen inte, även om jag är glad över att så faktiskt är fallet. Och Eskilstuna är inte den enda överraskningen i toppen. Bakom trean Linköping, som missat möjligheten att ta täten, har ju Piteå samlat segrar på hög och parkerar efter dagens vinst på fjärde plats.

Stellan Carlssons tydliga och taktiskt gedigna fotbollsfilosofi har tillsammans med kontinuitet, Pauline Hammarlunds målfabrikation, June Pedersens hörnor och ett välsmort lagmaskineri byggt den framgång som laget förtjänar.

Hammarlunds vårsäsong är verkligen glädjande. Nio mål på elva matcher placerar henne i skytteligatopp tillsammans med Ramona Bachmann. Bra för Piteå, bra för damallsvenskan och på sikt kanske även bra för landslaget.

Samtidigt som toppstriden är låååååångt ifrån avgjord är kampen i andra änden av tabellen också den öppen och oviss. För jumbon (nio poäng) AIK som bara mäktat med att spela in en poäng på en halv säsong ser väl läget inte skimrande just ut, men avståndet upp till Mallbacken (5 poäng) , Hammarby (nio poäng) och Umeå (nio poäng) inte definitivt inte omöjligt att hämta in.

Nu tror jag att både Hammarby och Umeå grejar nytt kontrakt på bekostnad av just AIK och Mallbacken, men då måste båda lagen ovanför nedflyttningsstrecket börja vinna matcher istället för att kryssa.

***

På tal om AIK såg jag att klubben bryter med Jennifer Egelryd. Sju matcher blev det för spelaren som inte gjort en enda poäng 2011. Medverkan i tv-såpor är kanske inte den bästa kombinationen om man har ambitioner att vara en damallsvensk spelare …

***

Rosengård gjorde klar med ny tränare efter Markus Tilly. Dansken Jack Majgaard Jensen tar över mästarklubben.

***