Toppklubben bröt mot tävlingsbestämmelserna och kunde ha gått miste om en viktig seger såväl som tre än mer betydelsefulla poäng. Men laget klarade sig undan bestraffning.

Det är ganska precis en vecka sedan som jag av en slump såg att en av Damallsvenskans stora guldfavoriter hade agerat regelvidrigt. I början av maj hade klubben kommit till spel med för många icke ”hemmafostrade spelare”.

Övertrampet som enligt Svenska Fotbollförbundets tävlingsbestämmelser kan bestraffas med förlust (0–3) i den aktuella matchen, skulle i det här fallet innebära att en knapp seger förvandlades till ett betungande nederlag – och att tre poäng försvann från den inspelade skörden.

Ivrigt kastade jag mig över datorn och surfade in på förbundets hemsida där jag gick igenom anmälda matchtrupper. Där stod det, svart på vitt. Laget hade verkligen anmält en trupp bestående av ett för stort antal så kallade icke ”hemmafostrade spelare”.

Jisses. Snacka om nyhet.

För att vara på den säkra sidan tog jag kontakt med förbundet och berättade vad jag hade upptäckt. De såg precis samma sak som jag, att guldfavoriten hade begått ett stort misstag och därmed borde bestraffas.

Jag fortsatte mina efterforskningar, lusläste tävlingsbestämmelserna, pratade med paragrafryttare på förbundet och till sist också med disciplinnämnden.

Alla jag pratade med var eniga. Ett fel hade begåtts och laget borde bestraffas.

Jag skrev ner alla fakta, strök under viktiga citat och kopierade regeltexten i förbundets tävlingsbestämmelser. Sen ringde jag upp den aktuella klubben.

Samtalet blev kort. Personen jag ville prata med var mitt i ett möte, men lovade att återkomma inom kort.

Mm, den har man hört förut, tänkte jag.

Lite senare ringde han dock tillbaka. Jag berättade vad jag hade upptäckt och förklarade att jag skulle vilja höra klubbens kommentar till det hela.

Personen var väldigt snabb med poängtera att det aldrig hade skett någon regelöverträdelse, men medgav att det faktiskt hade varit väldigt nära.

16 spelare hade tagit flyget till den aktuella bortamatchen en dag i förväg. Nio av dessa räknades som icke ”hemmafostrade”. Mer än hälften alltså.

Sent på kvällen före matchdagen uppdagades misstaget och två spelare, båda hemmafostrade, fick ta ett före tuppen-tidigt fakirflyg nästa morgon för att finnas med på bänken.

Klubben hade alltså följt bestämmelserna och mitt knäck gick åt helvete.

Jag kände mig lurad, lite dum och lätt irriterad över att jag lagt ner flera timmars jobb på ingenting. Allt på grund av att förbundets hemsida vilselett mig.

De 16 spelare som åkt till matchen en dag i förväg fanns nämligen uppräknade på förbundets matchsida, men inte de två som anlände på matchdagen.

Så gick det med den jättenyheten. Men ett inlägg i bloggen blet det av mitt slit i alla fall.

…………………………………………. 

Hemmafostrad spelare 1 kap 27 §

Vid match i förbundsserierna ska minst hälften av antalet spelare som antecknas på spelarförteckningen vara hemmafostrade (d.v.s. ska ha varit registrerade för en svensk förening under minst tre år fr.o.m. det kalenderår då spelarna fyllde 15 år t.o.m. det kalenderår spelarna fyllde 21 år).

Numera innebär en avvikelse från denna bestämmelse att föreningen som bryter mot regeln ska anses ha deltagit i matchen med obehörig/obehöriga spelare. Detta kan i sin tur innebära att föreningen i efterhand förlorar matchen med 0-3.

Multimänniskan Johan Rheborgs bilder ska locka en ny publik till damfotbollen. Så är det i alla fall tänkt. Idén är spännande och bilderna bra, men kommer de verkligen att höja intresset för damfotboll?

Det är Elitfotboll Dam, (EFD), som ligger bakom fotoprojektet ”Fotboll är en konst”. Ett femtontal bilder tagna av skådespelaren, komikern, manusförfattaren och Gud-vet-allt-han-är Johan Rheborg ska ställas ut i fyra städer med förhoppingen om att en ny publik ska få upp ögonen för Damallsvenskan och svensk damfotboll.

Jag har sett bilderna (som är riktigt bra), pratat med inblandade och gillar nytänket, men jag tror tyvärr inte att utställningen av Rheborgs bilder kommer att ge högre publiksiffror i Damallsvenskan – åtminstone inte på kort sikt.

Publiken sviker
Ändå är det just ett ökat intresse som behövs för den svenska damfotbollen på toppnivå. Publiksiffrorna i Damallsvenskan har så här långt varit svaga, rent av usla och trenden är dessvärre negativ.

LdB FC Malmö redovisade sin sämsta publiksiffra på fyra år i förra omgången (endast 504 personer kom till Malmö IP för att se laget) och snittet i Damallsvenskan är efter tre spelade omgångar, och drygt två månader kvar till EM på hemmaplan, föga imponerande 702 åskådare!

Hur kan det vara så när en haussad EM-turnering står för dörren? Och vem bär egentligen ansvaret?

Frågorna är inte helt lätta att besvara, men helt klart har det gjorts för lite för att bygga intresse för och locka publik till damallsvenskans matcher detta EM-år och det som väl har gjorts har bevisligen inte varit tillräckligt bra.

Personligen tycker jag att förbundet och EFD tillsammans med klubbarna borde ha gjort samordnade marknadsföringsaktioner för att boosta intresset för Damallsvenskan innan säsongen startade – gärna med Pia Sundhage som en av frontfigurerna.

Ansvarsfrågan är tredelad
Klubbarna själva bär ett ansvar, men man ska känna till att resurserna i de allra flesta fall är väldigt begränsade och att organisationerna är närmast minimala. Majoriteten av klubbarna i Damallsvenskan har nog gjort och gör nog vad de kan, eller nästintill i alla fall, för att sälja sin produkt – eller?

Svenska Fotbollförbundet har, som jag ser det, ett större ansvar att se till att Damallsvenskan ”når ut” och attraherar. Tyvärr har förbundet aldrig varit särskilt skickligt på att sälja produkten damfotboll – och man har inte varit det i år heller. I vanlig ordning nöjer man sig med att sälja tv-rättigheterna till TV4 och lägga upp tandlösa texter om matcher på sin webbplats.

Elitfotboll Dam har i sin roll som intresseorganisation för Damallsvenskan och Elitettan ett stort ansvar, men inte heller EFD har varit särskilt bra på att paketera och promota elitdamfotbollen genom åren – detta trots att en av EFD:s tre målsättningar är (som de skriver):

”Att genom ett aktivt, internt och externt lobbyarbete skapa fler förutsättningar för klubbdamfotbollen att komma på kartan”.

Intresseorganisationens roll gentemot föreningarna är bland annat att driva klubbarnas prioriterade frågor – och där måste intresset för damfotboll och de svaga publiksiffrorna finnas med.

EFD har gjort sina försök att ”skapa förutsättningar för att klubbdamfotbollen ska komma på kartan” och gör nu ytterligare ett med utställningen ”Fotboll är en konst”.

Låt vara att bildutställningen är spännande, banbrytande och av mig väldigt uppskattad, men jag tror tyvärr inte att den kommer ge elitdamfotbollen ett lyft.

Hoppas jag har fel.