Det har varit på gång ett tag, men i dag blev det officiellt.
Lisa Lantz lämnar Umeå Södra och Elitettan för Umeå IK och Damallsvenskan.

Att Umeå har varit på jakt efter en försvarsspelare är ingen hemlighet.
Ända sedan isländskan Katrin Jonsdottir la skorna på hyllan och Alexandra Nilsson valde att flytta till Skellefteå har UIK letat efter en försvarsspelare.

Sanna Svensson var på tapeten, men hon hamnade till slut i Vittsö. En annan kandidat var nigerianskan Gladys Nnenena Akpa, men pappersstrul hindrade och hindrar fortfarande henne från att komma till norra Sverige för provspel.

Men nu är jakten på en försvarsförstärkning över.
Lisa Lantz har skrivit på ett kontrakt som sträcker sig över den kommande säsongen.

Lantz är en spelare som jag känner väl. Mycket väl till och med.
Hon var en av de första spelarna som värvades till Sundsvalls DFF, som jag tränade, inför återkomsten till Norrettan 2005.

Jag minns faktiskt första mötet med den då unga, blyga och lite valpiga tjejen från Delsbo som med stora ögon och gapande mun klev in på och tittade ut över sin nya hemmaplan, Norrporten Arena.

Lika väl minns jag hur den där hälsingetjejen, begåvad med enorm drivkraft, stor potential och ett sjuhelvetes tillslag, tog stora utvecklingskliv under sin debutsäsong i Sundsvalls blå tröja.

Sedan dess har hon så klart utvecklats en hel massa, både som människa och som spelare. Valpigheten är borta sedan länge, men drivkraften och det blytunga skottet finns kvar – precis som den tuffa spelstilen.

Och det är de egenskaperna som har tagit henne till Umeå IK, den klubb som hon tränade med under några dagar sommaren 2006 och då drömde om att få spela för någon gång.