Det har varit på gång ett tag, men i dag blev det officiellt.
Lisa Lantz lämnar Umeå Södra och Elitettan för Umeå IK och Damallsvenskan.

Att Umeå har varit på jakt efter en försvarsspelare är ingen hemlighet.
Ända sedan isländskan Katrin Jonsdottir la skorna på hyllan och Alexandra Nilsson valde att flytta till Skellefteå har UIK letat efter en försvarsspelare.

Sanna Svensson var på tapeten, men hon hamnade till slut i Vittsö. En annan kandidat var nigerianskan Gladys Nnenena Akpa, men pappersstrul hindrade och hindrar fortfarande henne från att komma till norra Sverige för provspel.

Men nu är jakten på en försvarsförstärkning över.
Lisa Lantz har skrivit på ett kontrakt som sträcker sig över den kommande säsongen.

Lantz är en spelare som jag känner väl. Mycket väl till och med.
Hon var en av de första spelarna som värvades till Sundsvalls DFF, som jag tränade, inför återkomsten till Norrettan 2005.

Jag minns faktiskt första mötet med den då unga, blyga och lite valpiga tjejen från Delsbo som med stora ögon och gapande mun klev in på och tittade ut över sin nya hemmaplan, Norrporten Arena.

Lika väl minns jag hur den där hälsingetjejen, begåvad med enorm drivkraft, stor potential och ett sjuhelvetes tillslag, tog stora utvecklingskliv under sin debutsäsong i Sundsvalls blå tröja.

Sedan dess har hon så klart utvecklats en hel massa, både som människa och som spelare. Valpigheten är borta sedan länge, men drivkraften och det blytunga skottet finns kvar – precis som den tuffa spelstilen.

Och det är de egenskaperna som har tagit henne till Umeå IK, den klubb som hon tränade med under några dagar sommaren 2006 och då drömde om att få spela för någon gång.

Umeå Södra spelar i Elitettan även nästa år. I går kväll lämnade klubben beskedet att man lyckats säkra upp pengar som gör en fortsättning möjlig.

– Spelarna och ledarna har gjort ett jättejobb den senaste veckan, vilket har gett oss ett läge som ser överkomligt ut och som styrelsen har sagt okej till, berättar Umeå Södras ordförande Erik Lyxell.

Men den ekonomiska situationen är fortsatt tuff för Umeåklubben som kommer att tvingas hålla hårt i plånboken för att få pengarna att räcka till.

”Södras” beslut att satsa vidare är naturligtvis enormt glädjande för Umeåfotbollen, men också för Elitettan som nu slipper omaket med att fylla en tom plats i serien med ett annat lag.

Elitettan är på väg att skörda sitt första offer. Mycket talar nämligen för att Umeå Södra tvingas dra sig ur serien på grund av att resekostnaderna är för höga.

– Finns det inte pengar eller åtminstone en budget som vi tror på så ryker A-laget på måndag, sa klubbens ordförande Erik ”Ekke” Lyxell när vi pratades vid i går.

Alarmerande, men inte helt oväntat.

De norrländska distriktsförbunden var emot införandet av en riksserie (Elitettan) just på grund av rädslan för att de kraftigt ökade resekostnaderna skulle göra det svårt för klubbarna norr om Dalälven att överleva.

Nu ser de farhågorna tyvärr ut att besannas.

Bidragen bra, men inte bra nog
Elitfotboll Dam, (EFD), har försökt kompenserade de ökade resekostnaderna genom att ge större ekonomiska bidrag till de lag som reser längst, vilket är fantastiskt bra, men det räcker tyvärr inte.

En klubb som Umeå Södra har fått cirka 390 000 kronor i bidrag det här året, men rest för omkring 600 000 kronor. Jag tänker mig att klubben dessutom har haft utgifter för boende och mat på mellan 150 000-200 000 kronor.

Bidraget från EFD har således räckt till ungefär hälften av kostnaderna som spel i Elitettan har inneburit för Umeålaget.

Jag har varit verksam i klubbar på den här nivån och i Damallsvenskan och vet vilket enormt arbete som krävs för att över huvud taget få verksamheten att gå runt. Varje sponsorkrona är jättetuff att dra in och i bästa fall blir fotbollsåret en plus minus noll-affär, men alltför ofta en minusdito.

Klubbarna har det svårt
Att Umeå Södras ekonomi har blivit lidande efter en säsong i riksserien Elitettan förvånar därför mig inte. Utöver kostnader för och i samband med resor har klubben haft utgifter för planhyror och material – och högst sannolikt också tvingats ersätta en och annan spelare för utebliven inkomst i samband med vissa bortamatcher.

Med tanke på att flera av klubbarna i Damallsvenskan (som trots allt är en betydligt mer attraktiv serie att synas i samband med för en sponsor) har svårt att gå runt ekonomiskt, några av dem har ju till och med varit farligt nära konkurs de senaste åren, är det lätt att förstå ”Södras” bekymmer.

Grundproblemet är, som jag ser det, att produkten inte attraherar tillräckligt mycket.

Svart på vitt
Missförstå mig rätt, för jag brinner verkligen för damfotboll, men det räcker med att titta på publiksiffrorna i landets två högsta serier för att inse att intresset för produkten inte är enormt.

Med vetskapen om att lönenivåerna (i Damallsvenskan) har ökat för varje år samtidigt som publiktillströmningen varit relativt stillastående är det därför lätt att förstå klubbarnas ökade ekonomiska bekymmer.

Jag önskar att jag hade en lösning på de problem som svensk damfotboll brottas med, men det har jag dessvärre inte.

Det enda jag vet är att Svenska Fotbollförbundet, EFD och klubbarna måste ta problemen på allvar, annars riskerar fler klubbar än Umeå Södra att tvingas dra sig ur serier – eller i värsta fall gå i konkurs.