Jag får väl börja med att be om utsätt för det skrala antal av uppdateringar som jag presterat under de senaste månaderna.
Visst har det funnits massa bra saker att att skriva om, det är inte det, men på grund av en mängd olika – både tråkiga och roliga – anledningar har tiden tyvärr inte räckt till.

Nu tänker jag ägna mig åt det viktigaste som finns – att vara föräldraledig – så nu kommer det definitivt inte bli några inlägg på ett bra tag. Men vem vet, kanske dyker jag upp igen efter sommaren när ni minst anar det.

Så med det säger jag tack för alla glada tillrop för de få inlägg som blev, jag har blivit alldeles glad för alla och en var.
Tack!

Ha en härlig vår så ses vi snart på ett eller annat sätt!
/danne

PS
Vill ni veta vad jag gör på dagarna – följ mig på Instagram: @dannedoff

2016 är över. Det blev ett år av bilder. Ett år där jag försökt visa upp vilken fantastisk vacker värld vi lever i.
En bild om dagen från denna planet. 366 bilder från en makalös jord.

2016 blev ett år där stigande temperaturer vittnat om vårt avtryck på den här planeten, men också ett år där många arter faktiskt fått hjälp att återhämta sig efter år av tjuvjakt och revirkonflikter.
Det är vi människor som har orsakat stora skador på denna planet genom vår kortsiktiga livsstil – men vi är också den enda arten på denna jord som faktiskt kan göra något åt situationen. Det är bara vi som kan rädda planeten.

Jag har alltid varit fascinerad av den makalösa naturen på vår jord. Så länge jag kan minnas har jag alltid känt mig hemma i vildmarken. Det har alltid funnits den lugnande känslan av att stå på en hög bergstopp och titta ut över världen.
Under årens lopp har dock denna lugnanade känsla invaderats av oro. En rädsla över vad som händer i vår värld har mer och mer tagit över.
I november förra året fick vi vårt första barn. Och med honom växte bara känslan allt starkare. På ett sätt jag aldrig tidigare hade kunnat föreställa mig.
Charlie föddes till en jord som fortfarande är så vacker och som är så fylld med naturens nycker.
Vi vuxna har under så lång tid levt en livsstil som förstör vår planet. Vi måste alla vakna upp och se planeten med våra barns ögon.
Vi måste se det vackra och nyckfulla, lyssna till ljuden och känna jorden vi står på.
Jag kan bara hoppas att Charlie växer upp i en hållbar värld. Jag kan bara hoppas att naturen kommer att vara kvar.
Men om det ska bli en sann dröm måste vi alla börja lyssna på all fakta som tas fram. Och vi måste handla därefter.
Vi måste alla börja visa naturen den respekt den förtjänar.
Vi är skyldiga jorden det.
Vi är skyldiga våra barn det.

* * *

Du hittar projektet på:
@dannedoff

I fredags landade det nya tillskottet i SAS flygplansflotta på Arlanda. En sprillans ny Airbus 320 NEO som av många flygbolag spås vara det nya stora inom kort- och medeldistans.
I dag flyger Sol Viking för första gången i trafik på linjen mellan Stockholm och Köpenhamn. En stor dag inte bara för SAS utan även för flygets framtid.
Lufthansa var först ut med att sätta planet i trafik och hittills har 4.812 stycken NEO-plan (inklusive lillebror A319 och storebror A321) beställts av 87 flygbolag världen över vilket definitivt tyder på att marknaden tror på denna kärra.
Och ett av de 87 flygbolagen som tror på NEO är SAS.

Det är en stolt vd som tar emot mig i SAS tekniska hangar ute på Arlanda. Det bubblar lite av förväntan. Han pekar på maskien och utbrister – visst är den fin?!
Hittills har bara ett trettiotal plan levererats överhuvudtaget i världen och orderlistan är som sagt lång.
– Det här flyget betyder mycket för oss. Vi tar del av nästa teknikspång som är viktigt både ur ett kund- och miljöperspektiv.

NEO står för New Engine Option – eller New Enviromental Option – som Airbus VD lite fyndigt väljer att kalla planet – och den nya motorn är bara en av nyheterna i Airbus trotjänare 320. Bättre aerodynamik, nya winglets – drygt två meter höga –  och viktreducering gör att detta flyg förbrukar 15 procent mindre bränsle än sin föregångare vilket inte bara leder till en minskad förbrukning av resurser utan också lägre utsläpp.
Då planet också rymmer fler säten reduceras bränsleförbrukningen per plats med hela 20 procent.
Jag frågar Rickard om det här är framtidens flyg rent miljömässigt?
– Det är i alla fall på väg i den riktningen – sedan hoppas jag att vi någon gång i framtiden ska kunna skapa ett flyg som inte släpper ut något CO2 – men det här i alla fall nästa steg på vägen.

Enligt Rickard är den långsiktiga hållbarheten viktigt för hela flygindustrin.
– I dag är det så att dagens nya flygplan inklusive den nya NEOn går att tanka med biobränsle. Problemet är att det går inte att köpa – och det lilla som finns är väldigt dyrt. Kan vi få en storskalig produktion av biobränsle är det också ett viktigt steg mot ett hållbart flyg, menar han.

Det är inte bara tekniken som är ny på NEO. Även kabinen har fått ett lyft.
Tystare, mer utrymme för handbagage, ett förbättrat luftreningssystem och USB-laddare vid varje plats är bara några av nyheterna. Och när jag sjunker ner i planets säte på rad 9 är det en jätteskillnad i benutrymmet mot tidigare versioner. Det är gott om plats för benen – riktigt gott även för mina långa storkben.
Trots att stolen känns lite mindre gedigen än på föregångaren är den riktig bekväm. Och att den är lite nättare är ju bara bra – det innebär mindre vikt vilket i sin tur innebär lägre utsläpp.

Men alla dessa komfortförbättingar är enligt mig sekundära. A320 NEO är ett miljövänligare flyg och i det långa loppet är det just det som räknas. Flygplanstillverkarna, flygbolagen, drivmedelsproducenter och inte minst regeringar världen över måste bli bättre att ta fram plan och inte minst bränsle som håller i ett långsiktigt perspektiv.
Även om det är mil och åter mil kvar är i alla fall NEO en liten bit på rätt väg.
Frågan är om det kanske inte är början till  framtidens flyg som landade på Arlanda i fredags?

* * *
FAKTA Airbus 320 NEO
Längd 37.57
Vingspann: 35.80 m
Höjd: 11.76 m
Bredd Kabin: 3.7 m
Marschfart: 828 km/h
Range: 6.500 km
Platser: 195 platser.
Listpris: Knappa 100 miljoner Euro.

Ni vet den där genomgången kabinersonalen på ett flygplan har innan man ska lyfta?
Den som man aldrig lyssnar på för att man ändå inte tror att man ska störta? frågar Paul och jag ler igenkännande.
Det här är samma sak, säger han med allvarlig min. Det kommer förmodligen inte hända, men jag vill ändå att ni ska veta hur ni ska agera OM en flodhäst välter er kajak.
Jag rycker till och spänner öronen. För om en flodhäst tänker välta min kajak vill jag faktiskt veta precis vad jag ska göra.

Det är morgon vid flodbanken några mil norr om Victoriafallen. Gårdagens regn har lämnat blöta spår i tälten men utanför värmer solen återigen. Zambezi rinner kraftfullt förbi och på en sten en bit ut i vattnet ligger en krokodil och lapar sol.Paul går igenom säkerhetsföreskrifterna. Visar hur man säkrast paddlar nerför forsarna.
– Vi ska ha roligt där ute. Men det här är inte som att paddla på vilken flod som helst, speciellt inte nu när vattnet står så högt – då ser man varken flodhästar eller krokodiler lika tydligt, säger han och berättar i förbifarten om en incident många år tidigare då han tvingades brottas med en krokodil.
Som om det vore en promenad i parken.

Paul Connolly, även känd som mister Victoria Falls, är en unik figur. Det var han som på 80-talet lockade de första turistströmmarna till de mäktiga fallen, det var han som utvecklade det som nu är södra Afrikas häftigaste upplevelsecenter och han är en av alla dem som i dag – efter en tuff tid under president Robert Mugabes styre – jobbar hårt för att återuppliva turismen i Zimbabwe.

Zimbabwe är i dag ett av världens fattigaste länder, efter flera år i fritt fall. Medellivslängden är runt 40 år och inflationen saknar motstycke i världshistorien (i oktober 2008 låg inflationen på 2 790 000 000 000 000 000 procent) I dag är den egna valutan övergiven och amerikanska dollar härskar. Nedlagda hotell, slitna rastplatser och nedgångna nationalparker vittnar om den tunga period landet gått igenom sedan landreformen år 2000 då 75 procent av turismen försvann på bara ett år.
Men Paul Connolly har inte gett upp. Han har lockat hit turister förr och han tänker göra det igen. Det lyser i hans ögon när han berättar om Victoriafallen som i dag räknas till ett av världens sju naturliga underverk. Och visst är de imponerande. De väldiga vattenmassorna, vrålet från avgrunden, vattenångorna som stiger mot skyn för att sedan vräka ner över en som ett pärlande skyfall. Och ingen annanstans i världen kan man väl – bokstavligt talat – vandra på regnbågar?
 Men området runt Victoriafallen har så mycket mer att erbjuda än bara själva fallen. Det förstod Paul redan som ung, när han och hans vänner började forsränna nerför Zambezifloden.
– Jag minns att vi sprang omkring på kvällarna och bad turister på våra bara knän om att lägga sina liv i våra händer. Och inget betalt tog vi heller, berättar Paul. Taktiken fungerade och efter ett tag började ryktet gå om den livsfarliga raftingen.
Vi hoppar i våra kajaker. Raftingen får vänta till en annan dag. Nu är det kanotsafari i en bit uppströms som gäller.

– Se upp! ropar Paul efter en stunds paddlande och pekar mot ett virvlande bubbel bara några meter framför kajaken.
En flodhäst har gått upp till ytan. Pulsen rusar för en sekund men snart försvinner det väldiga djuret ner igen och vi drar en lättnadens suck.
Mister Victoria Falls bara skrattar.
– Det här är livet! ylar han.
Jag låter strömmen föra min kajak vidare nedför floden.
Det här är livet.

* * *
Just ja, och vad ska du då göra om en flodhäst anfaller? Först och främst måste du komma ihåg att du har kommit in på djurets revir. Flodhästen anfaller inte för bara för skojs skull utan den är rädd eller har ungar att försvara i närheten. Det är vi människor som är inkräktare i djurens marker.
Flodhästar har länge jagats av människor både för intressekonfliken om marken kring vattendragen samt för elfenbenet i deras betar.

Med detta sagt gäller det såklart att in i det sista inte komma för nära flodhästarna så de blir störda, det är som sagt vi som är besökare i deras hem. Men med en hög vattennivå och ljudliga forsar kan det vara svårt att upptäcka dem i tid och skulle flodhästen välta kajaken så klamra dig fast till en början. Om den stannar kvar vid kajaken är det inget bra tecken – då kommer den troligen anfalla igen och försöka bita sönder den.
Så stannar den kvar?  Simma, simma så snabbt du bara kan mot land.
Jag glömde kanske säga det – det är fullt med krokodiler i vattnet också.

För lite drygt fem år sedan tog två av mina bästa vänner sitt pick och pack, lämnade Stockholm och flyttade till LA.
Då hade jag aldrig varit i den enorma staden långt långt därborta i väst. Och jag visste inte mycket om platsen de flyttat till.
Saknaden efter mina älskade vänner blev dock snabbt för stor så jag knackade snart på deras dörr i korsningen Montana och Ocean Avenue i Santa Monica.
– Welcome to Caaaaaaalifornia – the best country in the world! skrattade Emmeli när hon slog upp dörren.

När jag hoppade på planet västerut hade jag inte en blekaste aning om vad jag kunde förvänta mig av staden. Jag hade inga planer på vad vi skulle göra eller alls någon större uppfattning om hur det såg ut.
Det jag visst var att det var väldigt många bilar, väldigt många människor och att David Hasselhoff ibland kunde ses på Baywatchstranden.
David och Emmeli visade mig en stad – och dess omnejd –  som hade något så vansinnigt mycket mer. De drog mig runt i den stad som jag så snabbt kom att älska och jag var  förbluffad över att den stora byn handlade precis lika mycket om natur, hiking och surfing som om blinkande neonlampor och tutande bilar.

Redan efter ett dygn stod vi på toppen av ett berg och såg när solen sakta reste sig över mångmiljonerstaden som höll på att vakna. Senare samma dag cyklade vi mil efter mil längs ett stilla hav som lekte med stadens stränder. Och helgen därpå lät jag Mojaveöknens varma sand rinna genom mina fingrar.
Vid det här laget var jag mer än kär. Jag var fast. I en stad som förtrollat mig med sin natur.

Fem år, åtskilliga besök senare och ett gäng skriva artiklar om staden samlade jag så mina bästa utflyktstips i en och samma guide. Så vill du ha lite härliga tips till staden bortom staden, till staden med naturen och till staden med ett aktivt liv är det bara att springa iväg till närmaste butik och köpa Aftonbladets resebilaga.
Om du inte orkar ut i höstrusket så finns guiden också här:
De bästa utflykterna i LA

I dagarna flyttar så mina kära vänner äntligen hem till Stockholm. Och som jag har längtat. Samtidigt som de flyttar hem försvinner också mina privatguider i LA. Men något säger mig att de inte kommer vara särskilt svårövertalade att följa med mig tillbaka.
För vi måste ju faktiskt få se om Hasselhoff  hänger på stränderna.

* * *
Mina favoritutflykter i LA

HIKING I TEMESCAL CANYON I PACIFIC PALISADES
Fin vandring på cirka fem kilometer som, om du går motsols, avslutas med grym utsikt över staden och vattnet.

PACIFIC COAST HIGHWAY
Det här är State route 1 – en av världens vackraste vägsträckor. Pacific highway, PCH, Highway 1 eller State route 1, vilket den faktiskt heter, sträcker sig drygt 105 mil längs USA:s västkust. För den fotointresserade finns här fantastiska möjlighet då det är så vackert.

CYKLA CYKLA CYKLA
Hyr en cykel, skaffa en karta och utforska staden. Det finns inget bättre sätt än att se staden och ett besök är faktiskt inte komplett om du inte cyklat omkring här.

Faksimil från instagram: @dannedoff

Vi har en värld.
Vi har en chans att rädda den.
Och vi måste ta den chansen nu.

Havsnivån stiger, medeltemperaturen likaså. Sedan 1880 har jorden blivit varmare och de 20 varmaste åren under denna tid har inträffat sedan 1981. De tio varmaste åren sedan 1880 har vi haft under de tolv sista åren.
Oceanerna värms upp, inlandsisen och glaciärer smälter. Och havsnivån stiger allt mer.

Vi ser hela tiden larmrapporter om hur illa det är ställt men eftersom siffror inte verkar bita på mänskligheten funderade jag i slutet på förra året på alternativa sätt att påverka. Jag kom på att jag vill påverka genom att visa upp vilken otroligt vacker värld vi har, vilken fantastisk planet vi lever på och har till låns.
Jag vill visa vad det är vi måste rädda istället för att bara komma med hårda siffror. Självklart behövs data och fakta, men det går att kombinera tillsammans med bilder.
Så på nyårsdagen drog jag igång fotoprojektet ”The World in One Year” där jag visar en av mina bilder om dagen tagna någonstans på vår fantastiska planet. Vilken bild det blir bestämmer jag dagen innan och varje dag berättar jag om den och varför den är viktig och på detta sätt hoppas jag att kunna påverka så många som möjligt att göra smarta val för vår värld – inte bara för naturen utan även för våra medmänniskor.

Det handlar om allt från små till stora val. Det handlar om att politiker måste göra hållbara val för vår värld även som det skakar om i väljarskaran, det handlar om att företag världen över måste tänka miljömässigt även om det svider i plånboken. Och det handlar lika mycket om att vi – varje individ – måste tänka till och ta beslut som visar respekt mot denna jord och mot alla som vi delar den med.
Med detta säger jag såklart inte att all konsumtionen helt och hållet ska upphöra, att vi tvärt måste sluta resa och att vi alla ska gå tillbaka till ett självförsörjande hushåll . Jag önskar bara att vi alla tänker till lite i varje beslut – stora som små – och försöker leva så hållbart det bara går. Varje liten förändring mot ett hållbart levnadssätt är en bra förändring.

Så, genom att visa vilken fantastiskt planet vi har till låns, då kanske jag kan påverka några till att dra sitt strå till stacken. Det är med varje människans inställning och beslut vi kommer ha en chans att rädda jorden.
Och den chansen måste vi ta nu.

Följ projektet på Instagram @dannedoff
www.instagram.com/dannedoff

* * *
Tre bilder från vår fantastiska värld

Dag 30, Nordenskiöldtoppen, Svalbard
Bilden togs vid lunchtid en kall isande januaridag 2013 ungefär 200 höjdmeter från Nordenskiöldtoppen på Svalbard. Det är fortfarande över en månad innan solen kommer tillbaka till den 78e breddgraden och världen här under vintern är blåsvart. Arktis är ett av de områden i världen som påverkas mest av miljöförstöringen i världen. Det är ett lika känsligt område som det är vackert. En sann vildmark.

Dag 31, Danco Island, Antarktis
För några år sedan fick jag och min holländske journalistvän Matthijs Meeuwsen den stora förmånen att slå upp vårt tält på Danco Island precis utanför Antarktiska halvön. En helt sanslös naturupplevelse.
En tidig morgon klättrade vi upp för berget bredvid vårt tält och bara satt och nyfiket tittade på en liten – ungefär 1700 par – koloni åsnepingviner. Vi satt där i timmar och jag ledsnar aldrig att iaktta dessa fantastiska fåglar – de är har alltid något spännande för sig.
När vi sedan begav oss ner mot tältet slog en av pingvinerna följe. Han var på väg mot vattnet för att skaffa mat till sin familj.
Jag och Matthijs satte oss ner igen. Fascinerade av landskapet runtomkring oss.
Vilken värld vi har.

Dag 72, Makgadikgadi Pan, Kalahariöknen, Botswana
Makgadikgadi Pan är en extremt torr plats stora delar av året. Men i november varje år återvänder regnet och med det kommer livet tillbaka till öknen. Den tillfälliga grönskan lockar med sig zebror som migrerar hit i tiotusentals för de fantastiska betesmarkerna.
En kväll när vi var ute på jobb såg jag ett par zebror galoppera rakt in i solnedgången. En fantastisk bild där borta i fjärran.
Kvällen därpå var jag tillbaka med mina kameror i en buske och väntade. Och precis innan solen försvunnit i väst kände jag hundratals hovar komma i min riktning. Zebraflocken passerade precis förbi mig på väg rakt in mot solen på sin jakt efter nya betesmarker. Kvar satt jag ensam i min buske och lyssnade på Kalaharis tystnad.  En perfekt stillhet.

Följ projektet på Instagram @dannedoff
www.instagram.com/dannedoff

Jag är trött och faktiskt ganska sliten efter långa dagars arbete när vi kommer till den lilla byn drygt 20 mil nordost om Bergen. Bara namnet på vägskylten minskar tröttheten.
Solvorn, hör så vackert.
När vi några minuter senare står och blickar ut över Lustrafjorden i solnedgång är allt slit som bortglömt.
Och än har vi inte sett hotellet.

En av nackdelarna med att ha yrke som innebär en massa resande är att det blir allt svårare att njuta av hotell. För varje hotellnatt är det som att jag blir lite avtrubbad av allt det underbara det faktiskt innebär att bo på hotell.
Men nu, här i Solvorn, räcker det med att jag ska se grinden till Walaker hotel för att jag ska veta att den här natten kommer att bli annorlunda.
När jag går in genom dörren är jag övertygad, och väl inne på rummet vill jag inte åka därifrån.

Portarna till Walaker öppnades redan år 1640 och hotellet är i dag Norges äldsta familjedrivna hotell. Det drivs med ett hjärta som jag så önskar fanns hos de stora kedjorna. Här känns det som jag är hemma hos mig själv och när jag sträcker ut mig på den breda sängen slocknar jag i samma sekund som mitt huvud rör den mjuka kudden.
En timme senare sitter vi vid middagsbordet. När soppan som var förrätten denna kväll är slut kan jag inte låta bli. Jag går rakt in i köket och frågar om jag får slicka soppskålen.
Jag kunde bara inte låta bli.
Och jag njuter så av att det fortfarande går att bli överraskad.

* * *
Walaker är så klart inte det enda fantastiska hotellet i vår vida värld. Här kommer så mina tre favorithotell jag haft turen att checka in på:
Hotell Walaker – Solvorn, Norge
Hotellet där du känner dig hemma. Hotellet där gemytligt är ledordet. Snart 400 år gammalt – här snackar vi anor.
Adress: 6879 Solvorn, Sogn
www.walaker.com

Så snyggt, så speciellt, så härligt. Jag älskar att komma hit och njuta av atmosfären, grymma sängarna och den fantastiska takbaren.
Adress: 55/555 Langsuan Road, Lumpini, Pathumwan, Bangkok
hotelmusebangkok.com

Jack’s Camp – Makgadikgadi Pan, Kalahariöknen, Botswana
Det blir inte bättre än så här. Fantastiska tält och underbar mat med allt Kalahariöknen har att erbjuda precis framför din veranda.
Adress: Makgadikgadi Pan, Botswana
www.unchartedafrica.com

Bangkok. Världens bästa stad. Fotad med Nikon D810 och 14mm.

Det sägs att du antingen älskar eller hatar Bangkok.
Det finns liksom inget där emellan.
För mig har det varit klart från första gången jag satte min fot i den enorma staden – jag fullkomligt älskar Bangkok.

Jag älskar dofterna, pulsen, farten, och icke-farten vid trafikstockningarna, ljudet och smakerna. Ja, framförallt smakerna.
För få städer i världen handlar så mycket om mat som Bangkok gör. Thailändarna i allmänhet och bangkokborna i synnerhet älskar att äta. I varje gathörn, i varje liten vrå av staden finns en restaurang, en matmarknad eller bara en liten matvagn som serverar mat så god att du tappar hakan.
Att bara gå omkring och smaka på staden är en ynnest och trots att jag varit här över 60 gånger hittar jag alltid något nytt område, någon ny liten gränd som bjuder på en ny kulinarisk resa.

För ungefär fem år sedan råkade jag en förmiddag gå förbi Pa Wees lilla restaurang på gatan Langsuan. Hon och hennes man var i full fart med att förbereda lunchrusningen och den lilla popup-restaurangen var ett väloljat maskineri. Det hackas, rivs, tvättas och mortlas.
Jag beställer en tallrik Som Tam – papayasallad – och redan när jag tar den första tuggan vet jag att jag är fast.
Det är så enkelt. Det är så gott.

Pa Wee berättar att hon stått här på samma gata och lagat papyasallad i snart 15 år och det som började som en liten matvagn har utökats till sex personer den lilla handdrivna kärran är nu en stor pickuptruck.
Jag frågar hur många rätter hon gör varje dag.
– Ohh, ingen aning. Men jag gör av med 30 kilo grön papaya varje dag säger hon och skrattar.

Jag tar en tugga till, blundar, njuter av smakerna och lyssnar till stadens underbara puls.
Jag älskar Bangkok så.
Och de som hatar staden har troligen bara inte testat Pa Weess papayasallad.

* * *
Vilsen i Bangkoks streetfoodlabyrint? Här kommer mina tre abosluta favoritställen:
Pa Wees Som Tam på Langsuan – Papayasallad när det är som bäst. Hon lärde till och med Paolo Roberto hur man gör en bra papyasallad en gång när vi var här och jobbade.
Ligger på mitten av Langsuan Rd ungefär mittemot Seven/Eleven. Öppet kring lunch.

Phad Tai på Soi Suan Plu – den klassiska thainudelrätten. Har aldrig smakat en godare variant även om det är omöjligt att få ägarinnan att le på bild. Öppet kvällstid.

Gå vilse – jag vet att det är ett väldigt allmänt tips men om du ska hitta din favorit måste du våga prova. Det är så du lär dig älska staden.
Vill du verkligen ha ett tips – testa att gå vilse i den lilla gränden som går tvärs genom Soi 1 och Soi 7 på Siam Square kring lunchtid. Du kommer inte gå hungrig därifrån.

***
Vill du ha fler tips till smakernas Bangkok?
Här är streetfoodguiden
Och här hittar du alla möjliga andra resaturang och shoppingtips till staden
Guide till det nya Bangkok

SAS DC-4 på den allra första flygningen till New York.
Foto: SAS

Jag möter upp SAS VD Rickard Gustafson vid loungen på Arlanda. Blåa ballonger pryder ingången och väl inne står en tårta i SAS färger. Det är födelsedag i dag. En alldeles speciell födelsedag. Rickard var inte ens född när den här babyn föddes, och inte många av de som är i loungen heller. SAS är babyn som blivit stor, större, sen lite mindre igen och nu hela 70 år.
Och vi ska fira födelsedagsbarnet hela vägen till Köpenhamn.

Det är inte första gången Rickard ska ut och flyga direkt – ett par gånger i veckan är han på resande fot. Så var inte fallet från början.
”Jag var en late adapter när det gäller att flyga. Jag flög min första flygning någonsin när jag gick i trean på gymnasiet – och det var i en SAS-maskin. Jag tror att vi flög ner till Geneve för att åka skidor i Verbier. Det var jäkla coolt, både att flyga första gången och att alla andra som skulle åka skidor åkte buss – det var kaxigt.”, berättar Rickard.

Nu är vi alltså på väg till Köpenhamn för att fira att den första SAS-flighten.
I dag för exakt 70 år sedan lyfte det första SAS-målade planet någonsin. En DC-4 vid namn Dan Viking lämnade den 17 september 1946 Bromma flygplats och tog de 28 inbjudna passagerarna ut på en över ett dygn lång resa med destination New York. Och det var inte fråga om något direktflyg – planet mellanlandade tre gånger innan de 25 timmar senare landade Dan Viking på LaGuardia i New York.
Tänk vad jag hade velat vara med på den flygningen.

Jag stannar för att plåta Rickard precis innan F-piren – snyggaste stället på hela Arlanda om ni frågar mig.
”Ner med hakan!” gastar jag samtidigt som några förvirrade resenärer tittar på mig som om de undrar om det är de som ska ner med hakan. Rickard lyder fint. Resenärerna ökar tempot mot sina gater.
Mitt under plåtningen glider en Boeing 737 in bakom Rickard – målad i SAS jubileumsfärger.

Det är 70 år av flyghistoria. Hur skulle du sammanfatta de åren?
”Jag har ju bara varit med en fraktion av de 70 åren men det är en resa genom årtionden av innovation. Det finns en historia av innovation inom SAS och det är det som gör att vi fortfarande står upp.” säger Rickard.

Om du får välja den viktigaste saken SAS bidragit med de här 70 åren?
”Det går inte skapa tillväxt och ett välmående samhälle utan infrastruktur och där har SAS spelat en central roll – det samhällsmässiga bidraget ska man absolut inte underskatta”

1946 tog det rekorderliga 25 timmar att flyga de 6.336 kilometerna mellan Stockholm och New York. Nuförtiden känns det nästan inte som du hinner dricka upp din kopp kaffe efter maten innan skylten för säkerhetsbälte åter tänds och planet går in för landning i New York.
När vi landar i Köpenhamn tas vi emot av vattenkanoner och en utrullad röd matta. Jag får några minuter med planet och personalen i uniformer som representerar 70 år. Jag fullkomligt älskar att stå där ute på plattan nästan helt själv när planen lyfter över mitt huvud.

SAS uniformer under åren som gått.

Jag kan inte låta bli att fundera på hur den här dagen kommer att se ut om 70 år.
Är det samma röda matta, kommer den sväva? Finns ens flygplatser kvar?
Kommer jag hinna dricka en enda kopp kaffe innan vi landar i New York?
Tur att det finns espresso.

Ner med hakan i alla ära, men varför säger ingen åt mig att sluta vrida på fötterna när de tar kort på mig?

* * *
I somras rullade SAS ut den sista av sina uppgraderade långdistansplan ur hangaren.
En helt ny långdistansflotta erbjöds på skandinaviska marknaden.
Och precis så här bra står sig SAS gentemot sina konkurrenter nu.
Pallar SAS nya kabin i långa loppet?

Ta kommandot över automatiken i din mobil och dina bilder kommer att bli bättre.
Fotat med en iPhone 4s en tidig vintermorgon.

– Fina bilder! Vilken kamera använder ni? frågade författaren Ernest Hemingway fotografen Irving Penn.
Hans svar var enkelt.
– Säg mig, Mr Hemingway, vad för slags skrivmaskin använder ni?

Tyvärr bygger denna fina lilla dialog på en påhittad berättelse om de två ikonerna. Men frågan förekommer ofta. Nu jämför jag ju absolut inte på något sätt mig själv med Irving Penn men det har faktiskt hänt vid ett gäng tillfällen att jag fått höra ”Oj, vilka fina bilder din mobil tar – vad har du för kamera?”.

Genom att tvinga din mobilkamera till att exponera så som du vill kan du få till riktigt bra bilder med din mobil – även under svåra ljusförhållanden.
Fotat med en iPhone 6 på väg till Hong Kong för Aftonbladet.

Well, jag använder precis som många av oss en alldeles helt vanlig iPhone-kamera. Om det är ljust, bra förhållande, vindstilla och inte alltför mycket motljus är kameran faktiskt helt okej men så snart inte förhållandena är perfekta blir bilderna inte särskilt bra. Det beror inte på att det är en dålig kamera utan att kameran är superautomatiskt, inte smart alls och gör precis samma sak varje gång vid givna förutsättningar. Du måste helt enkelt ta kommandot över din kamera och tvinga den göra på ett snyggt sätt – du är smartare än din apparat helt enkelt.

Stilla havet och solen bjuder på en härlig solnedgång. En telefonkamera, lite förgrund i skräpa och du som bestämmer exponering – allt du behöver för att att få en bra solnedgångsbild.
Fotat med en iPhone 4 på semester i LA.

Förutom att bestämma var skärpan ska ligga kan du genom att bestämma var kameran ska exponera få snygga bilder i motljus. Så passa på – telefonen finns ju nästan alltid med. Gå inte miste om en massa snygga bilder bara för att din telefon tycker en sak. Ta kommando över tekniken.

Hemingway skrev bland annat på en Royal Quiet de Luxe.
Och den skrev precis det Ernest ville