2016 är över. Det blev ett år av bilder. Ett år där jag försökt visa upp vilken fantastisk vacker värld vi lever i.
En bild om dagen från denna planet. 366 bilder från en makalös jord.

2016 blev ett år där stigande temperaturer vittnat om vårt avtryck på den här planeten, men också ett år där många arter faktiskt fått hjälp att återhämta sig efter år av tjuvjakt och revirkonflikter.
Det är vi människor som har orsakat stora skador på denna planet genom vår kortsiktiga livsstil – men vi är också den enda arten på denna jord som faktiskt kan göra något åt situationen. Det är bara vi som kan rädda planeten.

Jag har alltid varit fascinerad av den makalösa naturen på vår jord. Så länge jag kan minnas har jag alltid känt mig hemma i vildmarken. Det har alltid funnits den lugnande känslan av att stå på en hög bergstopp och titta ut över världen.
Under årens lopp har dock denna lugnanade känsla invaderats av oro. En rädsla över vad som händer i vår värld har mer och mer tagit över.
I november förra året fick vi vårt första barn. Och med honom växte bara känslan allt starkare. På ett sätt jag aldrig tidigare hade kunnat föreställa mig.
Charlie föddes till en jord som fortfarande är så vacker och som är så fylld med naturens nycker.
Vi vuxna har under så lång tid levt en livsstil som förstör vår planet. Vi måste alla vakna upp och se planeten med våra barns ögon.
Vi måste se det vackra och nyckfulla, lyssna till ljuden och känna jorden vi står på.
Jag kan bara hoppas att Charlie växer upp i en hållbar värld. Jag kan bara hoppas att naturen kommer att vara kvar.
Men om det ska bli en sann dröm måste vi alla börja lyssna på all fakta som tas fram. Och vi måste handla därefter.
Vi måste alla börja visa naturen den respekt den förtjänar.
Vi är skyldiga jorden det.
Vi är skyldiga våra barn det.

* * *

Du hittar projektet på:
@dannedoff

I fredags landade det nya tillskottet i SAS flygplansflotta på Arlanda. En sprillans ny Airbus 320 NEO som av många flygbolag spås vara det nya stora inom kort- och medeldistans.
I dag flyger Sol Viking för första gången i trafik på linjen mellan Stockholm och Köpenhamn. En stor dag inte bara för SAS utan även för flygets framtid.
Lufthansa var först ut med att sätta planet i trafik och hittills har 4.812 stycken NEO-plan (inklusive lillebror A319 och storebror A321) beställts av 87 flygbolag världen över vilket definitivt tyder på att marknaden tror på denna kärra.
Och ett av de 87 flygbolagen som tror på NEO är SAS.

Det är en stolt vd som tar emot mig i SAS tekniska hangar ute på Arlanda. Det bubblar lite av förväntan. Han pekar på maskien och utbrister – visst är den fin?!
Hittills har bara ett trettiotal plan levererats överhuvudtaget i världen och orderlistan är som sagt lång.
– Det här flyget betyder mycket för oss. Vi tar del av nästa teknikspång som är viktigt både ur ett kund- och miljöperspektiv.

NEO står för New Engine Option – eller New Enviromental Option – som Airbus VD lite fyndigt väljer att kalla planet – och den nya motorn är bara en av nyheterna i Airbus trotjänare 320. Bättre aerodynamik, nya winglets – drygt två meter höga –  och viktreducering gör att detta flyg förbrukar 15 procent mindre bränsle än sin föregångare vilket inte bara leder till en minskad förbrukning av resurser utan också lägre utsläpp.
Då planet också rymmer fler säten reduceras bränsleförbrukningen per plats med hela 20 procent.
Jag frågar Rickard om det här är framtidens flyg rent miljömässigt?
– Det är i alla fall på väg i den riktningen – sedan hoppas jag att vi någon gång i framtiden ska kunna skapa ett flyg som inte släpper ut något CO2 – men det här i alla fall nästa steg på vägen.

Enligt Rickard är den långsiktiga hållbarheten viktigt för hela flygindustrin.
– I dag är det så att dagens nya flygplan inklusive den nya NEOn går att tanka med biobränsle. Problemet är att det går inte att köpa – och det lilla som finns är väldigt dyrt. Kan vi få en storskalig produktion av biobränsle är det också ett viktigt steg mot ett hållbart flyg, menar han.

Det är inte bara tekniken som är ny på NEO. Även kabinen har fått ett lyft.
Tystare, mer utrymme för handbagage, ett förbättrat luftreningssystem och USB-laddare vid varje plats är bara några av nyheterna. Och när jag sjunker ner i planets säte på rad 9 är det en jätteskillnad i benutrymmet mot tidigare versioner. Det är gott om plats för benen – riktigt gott även för mina långa storkben.
Trots att stolen känns lite mindre gedigen än på föregångaren är den riktig bekväm. Och att den är lite nättare är ju bara bra – det innebär mindre vikt vilket i sin tur innebär lägre utsläpp.

Men alla dessa komfortförbättingar är enligt mig sekundära. A320 NEO är ett miljövänligare flyg och i det långa loppet är det just det som räknas. Flygplanstillverkarna, flygbolagen, drivmedelsproducenter och inte minst regeringar världen över måste bli bättre att ta fram plan och inte minst bränsle som håller i ett långsiktigt perspektiv.
Även om det är mil och åter mil kvar är i alla fall NEO en liten bit på rätt väg.
Frågan är om det kanske inte är början till  framtidens flyg som landade på Arlanda i fredags?

* * *
FAKTA Airbus 320 NEO
Längd 37.57
Vingspann: 35.80 m
Höjd: 11.76 m
Bredd Kabin: 3.7 m
Marschfart: 828 km/h
Range: 6.500 km
Platser: 195 platser.
Listpris: Knappa 100 miljoner Euro.

För lite drygt fem år sedan tog två av mina bästa vänner sitt pick och pack, lämnade Stockholm och flyttade till LA.
Då hade jag aldrig varit i den enorma staden långt långt därborta i väst. Och jag visste inte mycket om platsen de flyttat till.
Saknaden efter mina älskade vänner blev dock snabbt för stor så jag knackade snart på deras dörr i korsningen Montana och Ocean Avenue i Santa Monica.
– Welcome to Caaaaaaalifornia – the best country in the world! skrattade Emmeli när hon slog upp dörren.

När jag hoppade på planet västerut hade jag inte en blekaste aning om vad jag kunde förvänta mig av staden. Jag hade inga planer på vad vi skulle göra eller alls någon större uppfattning om hur det såg ut.
Det jag visst var att det var väldigt många bilar, väldigt många människor och att David Hasselhoff ibland kunde ses på Baywatchstranden.
David och Emmeli visade mig en stad – och dess omnejd –  som hade något så vansinnigt mycket mer. De drog mig runt i den stad som jag så snabbt kom att älska och jag var  förbluffad över att den stora byn handlade precis lika mycket om natur, hiking och surfing som om blinkande neonlampor och tutande bilar.

Redan efter ett dygn stod vi på toppen av ett berg och såg när solen sakta reste sig över mångmiljonerstaden som höll på att vakna. Senare samma dag cyklade vi mil efter mil längs ett stilla hav som lekte med stadens stränder. Och helgen därpå lät jag Mojaveöknens varma sand rinna genom mina fingrar.
Vid det här laget var jag mer än kär. Jag var fast. I en stad som förtrollat mig med sin natur.

Fem år, åtskilliga besök senare och ett gäng skriva artiklar om staden samlade jag så mina bästa utflyktstips i en och samma guide. Så vill du ha lite härliga tips till staden bortom staden, till staden med naturen och till staden med ett aktivt liv är det bara att springa iväg till närmaste butik och köpa Aftonbladets resebilaga.
Om du inte orkar ut i höstrusket så finns guiden också här:
De bästa utflykterna i LA

I dagarna flyttar så mina kära vänner äntligen hem till Stockholm. Och som jag har längtat. Samtidigt som de flyttar hem försvinner också mina privatguider i LA. Men något säger mig att de inte kommer vara särskilt svårövertalade att följa med mig tillbaka.
För vi måste ju faktiskt få se om Hasselhoff  hänger på stränderna.

* * *
Mina favoritutflykter i LA

HIKING I TEMESCAL CANYON I PACIFIC PALISADES
Fin vandring på cirka fem kilometer som, om du går motsols, avslutas med grym utsikt över staden och vattnet.

PACIFIC COAST HIGHWAY
Det här är State route 1 – en av världens vackraste vägsträckor. Pacific highway, PCH, Highway 1 eller State route 1, vilket den faktiskt heter, sträcker sig drygt 105 mil längs USA:s västkust. För den fotointresserade finns här fantastiska möjlighet då det är så vackert.

CYKLA CYKLA CYKLA
Hyr en cykel, skaffa en karta och utforska staden. Det finns inget bättre sätt än att se staden och ett besök är faktiskt inte komplett om du inte cyklat omkring här.

Faksimil från instagram: @dannedoff

Vi har en värld.
Vi har en chans att rädda den.
Och vi måste ta den chansen nu.

Havsnivån stiger, medeltemperaturen likaså. Sedan 1880 har jorden blivit varmare och de 20 varmaste åren under denna tid har inträffat sedan 1981. De tio varmaste åren sedan 1880 har vi haft under de tolv sista åren.
Oceanerna värms upp, inlandsisen och glaciärer smälter. Och havsnivån stiger allt mer.

Vi ser hela tiden larmrapporter om hur illa det är ställt men eftersom siffror inte verkar bita på mänskligheten funderade jag i slutet på förra året på alternativa sätt att påverka. Jag kom på att jag vill påverka genom att visa upp vilken otroligt vacker värld vi har, vilken fantastisk planet vi lever på och har till låns.
Jag vill visa vad det är vi måste rädda istället för att bara komma med hårda siffror. Självklart behövs data och fakta, men det går att kombinera tillsammans med bilder.
Så på nyårsdagen drog jag igång fotoprojektet ”The World in One Year” där jag visar en av mina bilder om dagen tagna någonstans på vår fantastiska planet. Vilken bild det blir bestämmer jag dagen innan och varje dag berättar jag om den och varför den är viktig och på detta sätt hoppas jag att kunna påverka så många som möjligt att göra smarta val för vår värld – inte bara för naturen utan även för våra medmänniskor.

Det handlar om allt från små till stora val. Det handlar om att politiker måste göra hållbara val för vår värld även som det skakar om i väljarskaran, det handlar om att företag världen över måste tänka miljömässigt även om det svider i plånboken. Och det handlar lika mycket om att vi – varje individ – måste tänka till och ta beslut som visar respekt mot denna jord och mot alla som vi delar den med.
Med detta säger jag såklart inte att all konsumtionen helt och hållet ska upphöra, att vi tvärt måste sluta resa och att vi alla ska gå tillbaka till ett självförsörjande hushåll . Jag önskar bara att vi alla tänker till lite i varje beslut – stora som små – och försöker leva så hållbart det bara går. Varje liten förändring mot ett hållbart levnadssätt är en bra förändring.

Så, genom att visa vilken fantastiskt planet vi har till låns, då kanske jag kan påverka några till att dra sitt strå till stacken. Det är med varje människans inställning och beslut vi kommer ha en chans att rädda jorden.
Och den chansen måste vi ta nu.

Följ projektet på Instagram @dannedoff
www.instagram.com/dannedoff

* * *
Tre bilder från vår fantastiska värld

Dag 30, Nordenskiöldtoppen, Svalbard
Bilden togs vid lunchtid en kall isande januaridag 2013 ungefär 200 höjdmeter från Nordenskiöldtoppen på Svalbard. Det är fortfarande över en månad innan solen kommer tillbaka till den 78e breddgraden och världen här under vintern är blåsvart. Arktis är ett av de områden i världen som påverkas mest av miljöförstöringen i världen. Det är ett lika känsligt område som det är vackert. En sann vildmark.

Dag 31, Danco Island, Antarktis
För några år sedan fick jag och min holländske journalistvän Matthijs Meeuwsen den stora förmånen att slå upp vårt tält på Danco Island precis utanför Antarktiska halvön. En helt sanslös naturupplevelse.
En tidig morgon klättrade vi upp för berget bredvid vårt tält och bara satt och nyfiket tittade på en liten – ungefär 1700 par – koloni åsnepingviner. Vi satt där i timmar och jag ledsnar aldrig att iaktta dessa fantastiska fåglar – de är har alltid något spännande för sig.
När vi sedan begav oss ner mot tältet slog en av pingvinerna följe. Han var på väg mot vattnet för att skaffa mat till sin familj.
Jag och Matthijs satte oss ner igen. Fascinerade av landskapet runtomkring oss.
Vilken värld vi har.

Dag 72, Makgadikgadi Pan, Kalahariöknen, Botswana
Makgadikgadi Pan är en extremt torr plats stora delar av året. Men i november varje år återvänder regnet och med det kommer livet tillbaka till öknen. Den tillfälliga grönskan lockar med sig zebror som migrerar hit i tiotusentals för de fantastiska betesmarkerna.
En kväll när vi var ute på jobb såg jag ett par zebror galoppera rakt in i solnedgången. En fantastisk bild där borta i fjärran.
Kvällen därpå var jag tillbaka med mina kameror i en buske och väntade. Och precis innan solen försvunnit i väst kände jag hundratals hovar komma i min riktning. Zebraflocken passerade precis förbi mig på väg rakt in mot solen på sin jakt efter nya betesmarker. Kvar satt jag ensam i min buske och lyssnade på Kalaharis tystnad.  En perfekt stillhet.

Följ projektet på Instagram @dannedoff
www.instagram.com/dannedoff

Jag är trött och faktiskt ganska sliten efter långa dagars arbete när vi kommer till den lilla byn drygt 20 mil nordost om Bergen. Bara namnet på vägskylten minskar tröttheten.
Solvorn, hör så vackert.
När vi några minuter senare står och blickar ut över Lustrafjorden i solnedgång är allt slit som bortglömt.
Och än har vi inte sett hotellet.

En av nackdelarna med att ha yrke som innebär en massa resande är att det blir allt svårare att njuta av hotell. För varje hotellnatt är det som att jag blir lite avtrubbad av allt det underbara det faktiskt innebär att bo på hotell.
Men nu, här i Solvorn, räcker det med att jag ska se grinden till Walaker hotel för att jag ska veta att den här natten kommer att bli annorlunda.
När jag går in genom dörren är jag övertygad, och väl inne på rummet vill jag inte åka därifrån.

Portarna till Walaker öppnades redan år 1640 och hotellet är i dag Norges äldsta familjedrivna hotell. Det drivs med ett hjärta som jag så önskar fanns hos de stora kedjorna. Här känns det som jag är hemma hos mig själv och när jag sträcker ut mig på den breda sängen slocknar jag i samma sekund som mitt huvud rör den mjuka kudden.
En timme senare sitter vi vid middagsbordet. När soppan som var förrätten denna kväll är slut kan jag inte låta bli. Jag går rakt in i köket och frågar om jag får slicka soppskålen.
Jag kunde bara inte låta bli.
Och jag njuter så av att det fortfarande går att bli överraskad.

* * *
Walaker är så klart inte det enda fantastiska hotellet i vår vida värld. Här kommer så mina tre favorithotell jag haft turen att checka in på:
Hotell Walaker – Solvorn, Norge
Hotellet där du känner dig hemma. Hotellet där gemytligt är ledordet. Snart 400 år gammalt – här snackar vi anor.
Adress: 6879 Solvorn, Sogn
www.walaker.com

Så snyggt, så speciellt, så härligt. Jag älskar att komma hit och njuta av atmosfären, grymma sängarna och den fantastiska takbaren.
Adress: 55/555 Langsuan Road, Lumpini, Pathumwan, Bangkok
hotelmusebangkok.com

Jack’s Camp – Makgadikgadi Pan, Kalahariöknen, Botswana
Det blir inte bättre än så här. Fantastiska tält och underbar mat med allt Kalahariöknen har att erbjuda precis framför din veranda.
Adress: Makgadikgadi Pan, Botswana
www.unchartedafrica.com

Bangkok. Världens bästa stad. Fotad med Nikon D810 och 14mm.

Det sägs att du antingen älskar eller hatar Bangkok.
Det finns liksom inget där emellan.
För mig har det varit klart från första gången jag satte min fot i den enorma staden – jag fullkomligt älskar Bangkok.

Jag älskar dofterna, pulsen, farten, och icke-farten vid trafikstockningarna, ljudet och smakerna. Ja, framförallt smakerna.
För få städer i världen handlar så mycket om mat som Bangkok gör. Thailändarna i allmänhet och bangkokborna i synnerhet älskar att äta. I varje gathörn, i varje liten vrå av staden finns en restaurang, en matmarknad eller bara en liten matvagn som serverar mat så god att du tappar hakan.
Att bara gå omkring och smaka på staden är en ynnest och trots att jag varit här över 60 gånger hittar jag alltid något nytt område, någon ny liten gränd som bjuder på en ny kulinarisk resa.

För ungefär fem år sedan råkade jag en förmiddag gå förbi Pa Wees lilla restaurang på gatan Langsuan. Hon och hennes man var i full fart med att förbereda lunchrusningen och den lilla popup-restaurangen var ett väloljat maskineri. Det hackas, rivs, tvättas och mortlas.
Jag beställer en tallrik Som Tam – papayasallad – och redan när jag tar den första tuggan vet jag att jag är fast.
Det är så enkelt. Det är så gott.

Pa Wee berättar att hon stått här på samma gata och lagat papyasallad i snart 15 år och det som började som en liten matvagn har utökats till sex personer den lilla handdrivna kärran är nu en stor pickuptruck.
Jag frågar hur många rätter hon gör varje dag.
– Ohh, ingen aning. Men jag gör av med 30 kilo grön papaya varje dag säger hon och skrattar.

Jag tar en tugga till, blundar, njuter av smakerna och lyssnar till stadens underbara puls.
Jag älskar Bangkok så.
Och de som hatar staden har troligen bara inte testat Pa Weess papayasallad.

* * *
Vilsen i Bangkoks streetfoodlabyrint? Här kommer mina tre abosluta favoritställen:
Pa Wees Som Tam på Langsuan – Papayasallad när det är som bäst. Hon lärde till och med Paolo Roberto hur man gör en bra papyasallad en gång när vi var här och jobbade.
Ligger på mitten av Langsuan Rd ungefär mittemot Seven/Eleven. Öppet kring lunch.

Phad Tai på Soi Suan Plu – den klassiska thainudelrätten. Har aldrig smakat en godare variant även om det är omöjligt att få ägarinnan att le på bild. Öppet kvällstid.

Gå vilse – jag vet att det är ett väldigt allmänt tips men om du ska hitta din favorit måste du våga prova. Det är så du lär dig älska staden.
Vill du verkligen ha ett tips – testa att gå vilse i den lilla gränden som går tvärs genom Soi 1 och Soi 7 på Siam Square kring lunchtid. Du kommer inte gå hungrig därifrån.

***
Vill du ha fler tips till smakernas Bangkok?
Här är streetfoodguiden
Och här hittar du alla möjliga andra resaturang och shoppingtips till staden
Guide till det nya Bangkok

SAS DC-4 på den allra första flygningen till New York.
Foto: SAS

Jag möter upp SAS VD Rickard Gustafson vid loungen på Arlanda. Blåa ballonger pryder ingången och väl inne står en tårta i SAS färger. Det är födelsedag i dag. En alldeles speciell födelsedag. Rickard var inte ens född när den här babyn föddes, och inte många av de som är i loungen heller. SAS är babyn som blivit stor, större, sen lite mindre igen och nu hela 70 år.
Och vi ska fira födelsedagsbarnet hela vägen till Köpenhamn.

Det är inte första gången Rickard ska ut och flyga direkt – ett par gånger i veckan är han på resande fot. Så var inte fallet från början.
”Jag var en late adapter när det gäller att flyga. Jag flög min första flygning någonsin när jag gick i trean på gymnasiet – och det var i en SAS-maskin. Jag tror att vi flög ner till Geneve för att åka skidor i Verbier. Det var jäkla coolt, både att flyga första gången och att alla andra som skulle åka skidor åkte buss – det var kaxigt.”, berättar Rickard.

Nu är vi alltså på väg till Köpenhamn för att fira att den första SAS-flighten.
I dag för exakt 70 år sedan lyfte det första SAS-målade planet någonsin. En DC-4 vid namn Dan Viking lämnade den 17 september 1946 Bromma flygplats och tog de 28 inbjudna passagerarna ut på en över ett dygn lång resa med destination New York. Och det var inte fråga om något direktflyg – planet mellanlandade tre gånger innan de 25 timmar senare landade Dan Viking på LaGuardia i New York.
Tänk vad jag hade velat vara med på den flygningen.

Jag stannar för att plåta Rickard precis innan F-piren – snyggaste stället på hela Arlanda om ni frågar mig.
”Ner med hakan!” gastar jag samtidigt som några förvirrade resenärer tittar på mig som om de undrar om det är de som ska ner med hakan. Rickard lyder fint. Resenärerna ökar tempot mot sina gater.
Mitt under plåtningen glider en Boeing 737 in bakom Rickard – målad i SAS jubileumsfärger.

Det är 70 år av flyghistoria. Hur skulle du sammanfatta de åren?
”Jag har ju bara varit med en fraktion av de 70 åren men det är en resa genom årtionden av innovation. Det finns en historia av innovation inom SAS och det är det som gör att vi fortfarande står upp.” säger Rickard.

Om du får välja den viktigaste saken SAS bidragit med de här 70 åren?
”Det går inte skapa tillväxt och ett välmående samhälle utan infrastruktur och där har SAS spelat en central roll – det samhällsmässiga bidraget ska man absolut inte underskatta”

1946 tog det rekorderliga 25 timmar att flyga de 6.336 kilometerna mellan Stockholm och New York. Nuförtiden känns det nästan inte som du hinner dricka upp din kopp kaffe efter maten innan skylten för säkerhetsbälte åter tänds och planet går in för landning i New York.
När vi landar i Köpenhamn tas vi emot av vattenkanoner och en utrullad röd matta. Jag får några minuter med planet och personalen i uniformer som representerar 70 år. Jag fullkomligt älskar att stå där ute på plattan nästan helt själv när planen lyfter över mitt huvud.

SAS uniformer under åren som gått.

Jag kan inte låta bli att fundera på hur den här dagen kommer att se ut om 70 år.
Är det samma röda matta, kommer den sväva? Finns ens flygplatser kvar?
Kommer jag hinna dricka en enda kopp kaffe innan vi landar i New York?
Tur att det finns espresso.

Ner med hakan i alla ära, men varför säger ingen åt mig att sluta vrida på fötterna när de tar kort på mig?

* * *
I somras rullade SAS ut den sista av sina uppgraderade långdistansplan ur hangaren.
En helt ny långdistansflotta erbjöds på skandinaviska marknaden.
Och precis så här bra står sig SAS gentemot sina konkurrenter nu.
Pallar SAS nya kabin i långa loppet?

Efter herrans många år blev äntligen min dröm om Antarktis sann.

Jag vet inte riktigt när min dröm om Antarktis först kom. Troligen ungefär fem minuter efter det jag hörde talas om det första gången. Jag kommer ihåg att jag satt och snurrade på pappas gamla jordglob hemma och fantiserade om hur det såg ut längst därborta vid Sydpolen.
I februari för tre år sedan blev drömmen sann. Då stod jag på den antarktiska kontinenten för första gången. Och det var precis allt jag drömt om.
Vi stod där i mitten av en enorm koloni av adéliepingvin och jag blev nästan gråtmild när jag fattade var jag var.

Några nätter senare reste vi vårt tält i kvällningen. På ett isflak en liten bit ut från stranden låg en leopardsäl och iakttog oss. Pingvinerna ropade i bakgrunden. Så snart jag och min holländske journalistkompis Matthijs fått upp tältet knatade vi i väg i mörkret upp för det lilla berget. Några hundra meter upp satte vi oss på en isklump och tittade ut över natten. Allt vi kunde se var konturer av det dramatiska landskapet. I viken nedanför simmade tre vikvalar och sjöng för varandra.
Trots mörkret var det så vackert och storslaget. Och jag kunde inte sluta tänka på vilken fantastiskt vacker värld vi lever i. Punkt.
På morgonen blev jag väckt av en pingvin som nästintill knackade på tältet. Och den antarktiska morgonen visade upp sin fantastiska isvärld igen.
Min dröm hade blivit sann.

Pingviner som väckarklocka slår det mesta – inte en snooze så långt ögat kan nå.

Antarktis. Det är bara för vackert för att vara sant.

Antarktisk är med råge den vackraste och mest storslagna plats jag varit på. Men världen är full av andra helt sjukt vackra länder (även om Antarktis nu inte riktigt är ett land). Här kommer mina fyra favoriter förutom Antarktis – och alla börjar faktisk på N.

Norge
Jag har cyklat, vandrat, paddlat, seglat, klättrat, skidat och åkt hundspann kors och tvärs genom detta land otaliga gånger och det blir ta mig katten bara vackrare och vackrare för varje gång – det är inte svårt att förstå att norrmännen älskar att gå på tur.

Namibia
Sanddyner högre än någon annanstans, en vidsträckthet som är svår att hitta i något annat land och så en otrolig fauna på det. Så otroligt bra helt enkelt.

Nepal
Jag har fastnat uppe på berg och dessutom varit rejält bubblig i magen större delen av min tid i landet men så här är det – landet som kallas ”Världens tak” har inte fått just det namnet för inte – det är så vackert att inte ens en magsjuka håller mig borta.

Nya Zeeland
Kanske lite uttjatat men NZ är så otroligt vackert. Under den månad jag var där sprang vi omkring som galna för att hinna med så många vandringsleder och toppar som möjligt – att jag sedan i samma veva hamnade på sjukhus med en honungsmelonsstor blödning i ryggen bara för vi åkte kana nerför en vulkan är ju en helt annan historia.

Ett kalaharilejon – expert på att överleva i de mest ogästvänliga miljöer

Plötsligt ökar Cobra takten. Vi är ute på en av våra kvällspromenader i Makgadikgadi Pan i Kalahariöknen och har valt en liten omväg tillbaka till tälten. Jag kämpar för att hålla jämna steg med Cobra. En kulle passeras och efter ett tag stannar han och tittar på mig med sina varma vänliga ögon.
Han är lite till åren den gode Cobra, hans ögon lyser av kunskap. Han har bott här ute i Kalahariöknen i hela sitt liv, det här är hans bakgård och hela mänsklighetens ursprung.
”Här går vi bushmen alltid lite fortare”, säger han med ett leende och sätter fart igen.
Han slänger en blick över axeln och ropar till mig som står kvar lite för länge.
”Det är stor risk att bli uppäten här”

Cobra. Mannen som lärt mig allt om Kalahari.

Hej!
Jag heter Daniel och jag fullkomligt älskar att resa.
Jag vet att jag är ungefär tio år efter alla andra när det gäller det här med att börja blogga. Till mitt försvar har jag helt enkelt varit alldeles för upptagen med att resa.
Men nu, när Aftonbladet frågade kunde jag inte låta bli – så bättre sent än aldrig heter det ju.

Jag är alltså fotograf till vardags som innan dess var journalist som innan dess jobbade med Corporate Finance och som innan dess tänkte bli civilingenjör. Så en gång, för snart 15 år sedan, råkade jag tacka ja till ett fotojobb utan att veta vem det var jag skulle plåta.
Det var mitt första jobb, faktiskt min första plåtning någonsin på riktigt.
In i studion kommer Rowan Atkinson – Mr Bean himself.
Åtta rutor senare var vi klara. Bilden satt (inte min förtjänst direkt) och jag var helt övertygad om att det var fotograf jag skulle vara.

Inte en enda sekund sedan den dagen då Mr. Bean kom in i studion har jag ångrat mitt yrkesval. Jag har fått möta människor jag aldrig skulle mött. Fått se platser jag aldrig någonsin hade kommit till annars. Och jag har älskat mitt jobb varje dag i 15 år. Nu hoppas jag på 15 till.

En alldeles underbar dag på jobbet på den storslagna glaciären Folgefonna i Norge.

Den här bloggen då? Ja, det kommer såklart att handla om resor. Mitt yrke har tidvist inneburit fantastiska möjligheter till resande – vissa år upp mot 300 dagar. Så resor och allt vad det innebär är en stor del av min vardag som fotograf. Men det kommer så klart också handla om foto. Massor. Och kanske till och med lite om hur man kombinerar det båda.

Så för att komma igång inleder jag helt sonika med att lista mina fem bästa resor genom tiderna – helt utan inbördes rangordning.

1. Mina tre tågluffar genom Europa -96, -00 och -01. Det var här jag fastnade för resandet. Det var här jag blev hooked. Vi sov på tågstationer och båtar och skrattade oss igenom tre fantastiska somrar.
2. Bangkok. Världens bästa stad. Punkt. Efter drygt 60 besök hittar jag alltid något nytt som överraskar mig till det positiva.
3. Nordostgrönland. Under ett par tidiga höstveckor förra året var jag på uppdrag av National Geographic i världens största och mest otillgängliga nationalpark. Två gånger så stor som Sverige – eller 77 gånger så stor som nationalparken Yellowstone – är det här definitionen på vildmark.
4. All tid i Makgadikgadi Pan i Kalahariöknen i Botswana. Jag har både utbildat guider i foto där och tillbringat mycket tid som fotograf på denna fantastiska plats och på så sätt fått möjlighet att lära känna och spendera en massa tid med några otroliga människor från bushmenstammen.
5. Palma i juni 2016. Detta var den första resan vi gjorde som vår lilla familj och jag tror de allra flesta som rest med barn för första gången känner igen sig om jag sammanfattar det i ”det blev inte riktigt som vi tänkt oss men det var alldeles underbart ändå”.

Undertecknad på en av de vackraste och mest storslagna platser i världen – nordöstra Grönland. (Jag försökte hitta en bild från någon av tågluffarna men de ligger längst in i förrådet – men jag lovar att återkomma med detta. )