Jag är trött och faktiskt ganska sliten efter långa dagars arbete när vi kommer till den lilla byn drygt 20 mil nordost om Bergen. Bara namnet på vägskylten minskar tröttheten.
Solvorn, hör så vackert.
När vi några minuter senare står och blickar ut över Lustrafjorden i solnedgång är allt slit som bortglömt.
Och än har vi inte sett hotellet.

En av nackdelarna med att ha yrke som innebär en massa resande är att det blir allt svårare att njuta av hotell. För varje hotellnatt är det som att jag blir lite avtrubbad av allt det underbara det faktiskt innebär att bo på hotell.
Men nu, här i Solvorn, räcker det med att jag ska se grinden till Walaker hotel för att jag ska veta att den här natten kommer att bli annorlunda.
När jag går in genom dörren är jag övertygad, och väl inne på rummet vill jag inte åka därifrån.

Portarna till Walaker öppnades redan år 1640 och hotellet är i dag Norges äldsta familjedrivna hotell. Det drivs med ett hjärta som jag så önskar fanns hos de stora kedjorna. Här känns det som jag är hemma hos mig själv och när jag sträcker ut mig på den breda sängen slocknar jag i samma sekund som mitt huvud rör den mjuka kudden.
En timme senare sitter vi vid middagsbordet. När soppan som var förrätten denna kväll är slut kan jag inte låta bli. Jag går rakt in i köket och frågar om jag får slicka soppskålen.
Jag kunde bara inte låta bli.
Och jag njuter så av att det fortfarande går att bli överraskad.

* * *
Walaker är så klart inte det enda fantastiska hotellet i vår vida värld. Här kommer så mina tre favorithotell jag haft turen att checka in på:
Hotell Walaker – Solvorn, Norge
Hotellet där du känner dig hemma. Hotellet där gemytligt är ledordet. Snart 400 år gammalt – här snackar vi anor.
Adress: 6879 Solvorn, Sogn
www.walaker.com

Så snyggt, så speciellt, så härligt. Jag älskar att komma hit och njuta av atmosfären, grymma sängarna och den fantastiska takbaren.
Adress: 55/555 Langsuan Road, Lumpini, Pathumwan, Bangkok
hotelmusebangkok.com

Jack’s Camp – Makgadikgadi Pan, Kalahariöknen, Botswana
Det blir inte bättre än så här. Fantastiska tält och underbar mat med allt Kalahariöknen har att erbjuda precis framför din veranda.
Adress: Makgadikgadi Pan, Botswana
www.unchartedafrica.com

Bangkok. Världens bästa stad. Fotad med Nikon D810 och 14mm.

Det sägs att du antingen älskar eller hatar Bangkok.
Det finns liksom inget där emellan.
För mig har det varit klart från första gången jag satte min fot i den enorma staden – jag fullkomligt älskar Bangkok.

Jag älskar dofterna, pulsen, farten, och icke-farten vid trafikstockningarna, ljudet och smakerna. Ja, framförallt smakerna.
För få städer i världen handlar så mycket om mat som Bangkok gör. Thailändarna i allmänhet och bangkokborna i synnerhet älskar att äta. I varje gathörn, i varje liten vrå av staden finns en restaurang, en matmarknad eller bara en liten matvagn som serverar mat så god att du tappar hakan.
Att bara gå omkring och smaka på staden är en ynnest och trots att jag varit här över 60 gånger hittar jag alltid något nytt område, någon ny liten gränd som bjuder på en ny kulinarisk resa.

För ungefär fem år sedan råkade jag en förmiddag gå förbi Pa Wees lilla restaurang på gatan Langsuan. Hon och hennes man var i full fart med att förbereda lunchrusningen och den lilla popup-restaurangen var ett väloljat maskineri. Det hackas, rivs, tvättas och mortlas.
Jag beställer en tallrik Som Tam – papayasallad – och redan när jag tar den första tuggan vet jag att jag är fast.
Det är så enkelt. Det är så gott.

Pa Wee berättar att hon stått här på samma gata och lagat papyasallad i snart 15 år och det som började som en liten matvagn har utökats till sex personer den lilla handdrivna kärran är nu en stor pickuptruck.
Jag frågar hur många rätter hon gör varje dag.
– Ohh, ingen aning. Men jag gör av med 30 kilo grön papaya varje dag säger hon och skrattar.

Jag tar en tugga till, blundar, njuter av smakerna och lyssnar till stadens underbara puls.
Jag älskar Bangkok så.
Och de som hatar staden har troligen bara inte testat Pa Weess papayasallad.

* * *
Vilsen i Bangkoks streetfoodlabyrint? Här kommer mina tre abosluta favoritställen:
Pa Wees Som Tam på Langsuan – Papayasallad när det är som bäst. Hon lärde till och med Paolo Roberto hur man gör en bra papyasallad en gång när vi var här och jobbade.
Ligger på mitten av Langsuan Rd ungefär mittemot Seven/Eleven. Öppet kring lunch.

Phad Tai på Soi Suan Plu – den klassiska thainudelrätten. Har aldrig smakat en godare variant även om det är omöjligt att få ägarinnan att le på bild. Öppet kvällstid.

Gå vilse – jag vet att det är ett väldigt allmänt tips men om du ska hitta din favorit måste du våga prova. Det är så du lär dig älska staden.
Vill du verkligen ha ett tips – testa att gå vilse i den lilla gränden som går tvärs genom Soi 1 och Soi 7 på Siam Square kring lunchtid. Du kommer inte gå hungrig därifrån.

***
Vill du ha fler tips till smakernas Bangkok?
Här är streetfoodguiden
Och här hittar du alla möjliga andra resaturang och shoppingtips till staden
Guide till det nya Bangkok

SAS DC-4 på den allra första flygningen till New York.
Foto: SAS

Jag möter upp SAS VD Rickard Gustafson vid loungen på Arlanda. Blåa ballonger pryder ingången och väl inne står en tårta i SAS färger. Det är födelsedag i dag. En alldeles speciell födelsedag. Rickard var inte ens född när den här babyn föddes, och inte många av de som är i loungen heller. SAS är babyn som blivit stor, större, sen lite mindre igen och nu hela 70 år.
Och vi ska fira födelsedagsbarnet hela vägen till Köpenhamn.

Det är inte första gången Rickard ska ut och flyga direkt – ett par gånger i veckan är han på resande fot. Så var inte fallet från början.
”Jag var en late adapter när det gäller att flyga. Jag flög min första flygning någonsin när jag gick i trean på gymnasiet – och det var i en SAS-maskin. Jag tror att vi flög ner till Geneve för att åka skidor i Verbier. Det var jäkla coolt, både att flyga första gången och att alla andra som skulle åka skidor åkte buss – det var kaxigt.”, berättar Rickard.

Nu är vi alltså på väg till Köpenhamn för att fira att den första SAS-flighten.
I dag för exakt 70 år sedan lyfte det första SAS-målade planet någonsin. En DC-4 vid namn Dan Viking lämnade den 17 september 1946 Bromma flygplats och tog de 28 inbjudna passagerarna ut på en över ett dygn lång resa med destination New York. Och det var inte fråga om något direktflyg – planet mellanlandade tre gånger innan de 25 timmar senare landade Dan Viking på LaGuardia i New York.
Tänk vad jag hade velat vara med på den flygningen.

Jag stannar för att plåta Rickard precis innan F-piren – snyggaste stället på hela Arlanda om ni frågar mig.
”Ner med hakan!” gastar jag samtidigt som några förvirrade resenärer tittar på mig som om de undrar om det är de som ska ner med hakan. Rickard lyder fint. Resenärerna ökar tempot mot sina gater.
Mitt under plåtningen glider en Boeing 737 in bakom Rickard – målad i SAS jubileumsfärger.

Det är 70 år av flyghistoria. Hur skulle du sammanfatta de åren?
”Jag har ju bara varit med en fraktion av de 70 åren men det är en resa genom årtionden av innovation. Det finns en historia av innovation inom SAS och det är det som gör att vi fortfarande står upp.” säger Rickard.

Om du får välja den viktigaste saken SAS bidragit med de här 70 åren?
”Det går inte skapa tillväxt och ett välmående samhälle utan infrastruktur och där har SAS spelat en central roll – det samhällsmässiga bidraget ska man absolut inte underskatta”

1946 tog det rekorderliga 25 timmar att flyga de 6.336 kilometerna mellan Stockholm och New York. Nuförtiden känns det nästan inte som du hinner dricka upp din kopp kaffe efter maten innan skylten för säkerhetsbälte åter tänds och planet går in för landning i New York.
När vi landar i Köpenhamn tas vi emot av vattenkanoner och en utrullad röd matta. Jag får några minuter med planet och personalen i uniformer som representerar 70 år. Jag fullkomligt älskar att stå där ute på plattan nästan helt själv när planen lyfter över mitt huvud.

SAS uniformer under åren som gått.

Jag kan inte låta bli att fundera på hur den här dagen kommer att se ut om 70 år.
Är det samma röda matta, kommer den sväva? Finns ens flygplatser kvar?
Kommer jag hinna dricka en enda kopp kaffe innan vi landar i New York?
Tur att det finns espresso.

Ner med hakan i alla ära, men varför säger ingen åt mig att sluta vrida på fötterna när de tar kort på mig?

* * *
I somras rullade SAS ut den sista av sina uppgraderade långdistansplan ur hangaren.
En helt ny långdistansflotta erbjöds på skandinaviska marknaden.
Och precis så här bra står sig SAS gentemot sina konkurrenter nu.
Pallar SAS nya kabin i långa loppet?

Ta kommandot över automatiken i din mobil och dina bilder kommer att bli bättre.
Fotat med en iPhone 4s en tidig vintermorgon.

– Fina bilder! Vilken kamera använder ni? frågade författaren Ernest Hemingway fotografen Irving Penn.
Hans svar var enkelt.
– Säg mig, Mr Hemingway, vad för slags skrivmaskin använder ni?

Tyvärr bygger denna fina lilla dialog på en påhittad berättelse om de två ikonerna. Men frågan förekommer ofta. Nu jämför jag ju absolut inte på något sätt mig själv med Irving Penn men det har faktiskt hänt vid ett gäng tillfällen att jag fått höra ”Oj, vilka fina bilder din mobil tar – vad har du för kamera?”.

Genom att tvinga din mobilkamera till att exponera så som du vill kan du få till riktigt bra bilder med din mobil – även under svåra ljusförhållanden.
Fotat med en iPhone 6 på väg till Hong Kong för Aftonbladet.

Well, jag använder precis som många av oss en alldeles helt vanlig iPhone-kamera. Om det är ljust, bra förhållande, vindstilla och inte alltför mycket motljus är kameran faktiskt helt okej men så snart inte förhållandena är perfekta blir bilderna inte särskilt bra. Det beror inte på att det är en dålig kamera utan att kameran är superautomatiskt, inte smart alls och gör precis samma sak varje gång vid givna förutsättningar. Du måste helt enkelt ta kommandot över din kamera och tvinga den göra på ett snyggt sätt – du är smartare än din apparat helt enkelt.

Stilla havet och solen bjuder på en härlig solnedgång. En telefonkamera, lite förgrund i skräpa och du som bestämmer exponering – allt du behöver för att att få en bra solnedgångsbild.
Fotat med en iPhone 4 på semester i LA.

Förutom att bestämma var skärpan ska ligga kan du genom att bestämma var kameran ska exponera få snygga bilder i motljus. Så passa på – telefonen finns ju nästan alltid med. Gå inte miste om en massa snygga bilder bara för att din telefon tycker en sak. Ta kommando över tekniken.

Hemingway skrev bland annat på en Royal Quiet de Luxe.
Och den skrev precis det Ernest ville

Efter herrans många år blev äntligen min dröm om Antarktis sann.

Jag vet inte riktigt när min dröm om Antarktis först kom. Troligen ungefär fem minuter efter det jag hörde talas om det första gången. Jag kommer ihåg att jag satt och snurrade på pappas gamla jordglob hemma och fantiserade om hur det såg ut längst därborta vid Sydpolen.
I februari för tre år sedan blev drömmen sann. Då stod jag på den antarktiska kontinenten för första gången. Och det var precis allt jag drömt om.
Vi stod där i mitten av en enorm koloni av adéliepingvin och jag blev nästan gråtmild när jag fattade var jag var.

Några nätter senare reste vi vårt tält i kvällningen. På ett isflak en liten bit ut från stranden låg en leopardsäl och iakttog oss. Pingvinerna ropade i bakgrunden. Så snart jag och min holländske journalistkompis Matthijs fått upp tältet knatade vi i väg i mörkret upp för det lilla berget. Några hundra meter upp satte vi oss på en isklump och tittade ut över natten. Allt vi kunde se var konturer av det dramatiska landskapet. I viken nedanför simmade tre vikvalar och sjöng för varandra.
Trots mörkret var det så vackert och storslaget. Och jag kunde inte sluta tänka på vilken fantastiskt vacker värld vi lever i. Punkt.
På morgonen blev jag väckt av en pingvin som nästintill knackade på tältet. Och den antarktiska morgonen visade upp sin fantastiska isvärld igen.
Min dröm hade blivit sann.

Pingviner som väckarklocka slår det mesta – inte en snooze så långt ögat kan nå.

Antarktis. Det är bara för vackert för att vara sant.

Antarktisk är med råge den vackraste och mest storslagna plats jag varit på. Men världen är full av andra helt sjukt vackra länder (även om Antarktis nu inte riktigt är ett land). Här kommer mina fyra favoriter förutom Antarktis – och alla börjar faktisk på N.

Norge
Jag har cyklat, vandrat, paddlat, seglat, klättrat, skidat och åkt hundspann kors och tvärs genom detta land otaliga gånger och det blir ta mig katten bara vackrare och vackrare för varje gång – det är inte svårt att förstå att norrmännen älskar att gå på tur.

Namibia
Sanddyner högre än någon annanstans, en vidsträckthet som är svår att hitta i något annat land och så en otrolig fauna på det. Så otroligt bra helt enkelt.

Nepal
Jag har fastnat uppe på berg och dessutom varit rejält bubblig i magen större delen av min tid i landet men så här är det – landet som kallas ”Världens tak” har inte fått just det namnet för inte – det är så vackert att inte ens en magsjuka håller mig borta.

Nya Zeeland
Kanske lite uttjatat men NZ är så otroligt vackert. Under den månad jag var där sprang vi omkring som galna för att hinna med så många vandringsleder och toppar som möjligt – att jag sedan i samma veva hamnade på sjukhus med en honungsmelonsstor blödning i ryggen bara för vi åkte kana nerför en vulkan är ju en helt annan historia.

Ett kalaharilejon – expert på att överleva i de mest ogästvänliga miljöer

Plötsligt ökar Cobra takten. Vi är ute på en av våra kvällspromenader i Makgadikgadi Pan i Kalahariöknen och har valt en liten omväg tillbaka till tälten. Jag kämpar för att hålla jämna steg med Cobra. En kulle passeras och efter ett tag stannar han och tittar på mig med sina varma vänliga ögon.
Han är lite till åren den gode Cobra, hans ögon lyser av kunskap. Han har bott här ute i Kalahariöknen i hela sitt liv, det här är hans bakgård och hela mänsklighetens ursprung.
”Här går vi bushmen alltid lite fortare”, säger han med ett leende och sätter fart igen.
Han slänger en blick över axeln och ropar till mig som står kvar lite för länge.
”Det är stor risk att bli uppäten här”

Cobra. Mannen som lärt mig allt om Kalahari.

Hej!
Jag heter Daniel och jag fullkomligt älskar att resa.
Jag vet att jag är ungefär tio år efter alla andra när det gäller det här med att börja blogga. Till mitt försvar har jag helt enkelt varit alldeles för upptagen med att resa.
Men nu, när Aftonbladet frågade kunde jag inte låta bli – så bättre sent än aldrig heter det ju.

Jag är alltså fotograf till vardags som innan dess var journalist som innan dess jobbade med Corporate Finance och som innan dess tänkte bli civilingenjör. Så en gång, för snart 15 år sedan, råkade jag tacka ja till ett fotojobb utan att veta vem det var jag skulle plåta.
Det var mitt första jobb, faktiskt min första plåtning någonsin på riktigt.
In i studion kommer Rowan Atkinson – Mr Bean himself.
Åtta rutor senare var vi klara. Bilden satt (inte min förtjänst direkt) och jag var helt övertygad om att det var fotograf jag skulle vara.

Inte en enda sekund sedan den dagen då Mr. Bean kom in i studion har jag ångrat mitt yrkesval. Jag har fått möta människor jag aldrig skulle mött. Fått se platser jag aldrig någonsin hade kommit till annars. Och jag har älskat mitt jobb varje dag i 15 år. Nu hoppas jag på 15 till.

En alldeles underbar dag på jobbet på den storslagna glaciären Folgefonna i Norge.

Den här bloggen då? Ja, det kommer såklart att handla om resor. Mitt yrke har tidvist inneburit fantastiska möjligheter till resande – vissa år upp mot 300 dagar. Så resor och allt vad det innebär är en stor del av min vardag som fotograf. Men det kommer så klart också handla om foto. Massor. Och kanske till och med lite om hur man kombinerar det båda.

Så för att komma igång inleder jag helt sonika med att lista mina fem bästa resor genom tiderna – helt utan inbördes rangordning.

1. Mina tre tågluffar genom Europa -96, -00 och -01. Det var här jag fastnade för resandet. Det var här jag blev hooked. Vi sov på tågstationer och båtar och skrattade oss igenom tre fantastiska somrar.
2. Bangkok. Världens bästa stad. Punkt. Efter drygt 60 besök hittar jag alltid något nytt som överraskar mig till det positiva.
3. Nordostgrönland. Under ett par tidiga höstveckor förra året var jag på uppdrag av National Geographic i världens största och mest otillgängliga nationalpark. Två gånger så stor som Sverige – eller 77 gånger så stor som nationalparken Yellowstone – är det här definitionen på vildmark.
4. All tid i Makgadikgadi Pan i Kalahariöknen i Botswana. Jag har både utbildat guider i foto där och tillbringat mycket tid som fotograf på denna fantastiska plats och på så sätt fått möjlighet att lära känna och spendera en massa tid med några otroliga människor från bushmenstammen.
5. Palma i juni 2016. Detta var den första resan vi gjorde som vår lilla familj och jag tror de allra flesta som rest med barn för första gången känner igen sig om jag sammanfattar det i ”det blev inte riktigt som vi tänkt oss men det var alldeles underbart ändå”.

Undertecknad på en av de vackraste och mest storslagna platser i världen – nordöstra Grönland. (Jag försökte hitta en bild från någon av tågluffarna men de ligger längst in i förrådet – men jag lovar att återkomma med detta. )