I fredags landade det nya tillskottet i SAS flygplansflotta på Arlanda. En sprillans ny Airbus 320 NEO som av många flygbolag spås vara det nya stora inom kort- och medeldistans.
I dag flyger Sol Viking för första gången i trafik på linjen mellan Stockholm och Köpenhamn. En stor dag inte bara för SAS utan även för flygets framtid.
Lufthansa var först ut med att sätta planet i trafik och hittills har 4.812 stycken NEO-plan (inklusive lillebror A319 och storebror A321) beställts av 87 flygbolag världen över vilket definitivt tyder på att marknaden tror på denna kärra.
Och ett av de 87 flygbolagen som tror på NEO är SAS.

Det är en stolt vd som tar emot mig i SAS tekniska hangar ute på Arlanda. Det bubblar lite av förväntan. Han pekar på maskien och utbrister – visst är den fin?!
Hittills har bara ett trettiotal plan levererats överhuvudtaget i världen och orderlistan är som sagt lång.
– Det här flyget betyder mycket för oss. Vi tar del av nästa teknikspång som är viktigt både ur ett kund- och miljöperspektiv.

NEO står för New Engine Option – eller New Enviromental Option – som Airbus VD lite fyndigt väljer att kalla planet – och den nya motorn är bara en av nyheterna i Airbus trotjänare 320. Bättre aerodynamik, nya winglets – drygt två meter höga –  och viktreducering gör att detta flyg förbrukar 15 procent mindre bränsle än sin föregångare vilket inte bara leder till en minskad förbrukning av resurser utan också lägre utsläpp.
Då planet också rymmer fler säten reduceras bränsleförbrukningen per plats med hela 20 procent.
Jag frågar Rickard om det här är framtidens flyg rent miljömässigt?
– Det är i alla fall på väg i den riktningen – sedan hoppas jag att vi någon gång i framtiden ska kunna skapa ett flyg som inte släpper ut något CO2 – men det här i alla fall nästa steg på vägen.

Enligt Rickard är den långsiktiga hållbarheten viktigt för hela flygindustrin.
– I dag är det så att dagens nya flygplan inklusive den nya NEOn går att tanka med biobränsle. Problemet är att det går inte att köpa – och det lilla som finns är väldigt dyrt. Kan vi få en storskalig produktion av biobränsle är det också ett viktigt steg mot ett hållbart flyg, menar han.

Det är inte bara tekniken som är ny på NEO. Även kabinen har fått ett lyft.
Tystare, mer utrymme för handbagage, ett förbättrat luftreningssystem och USB-laddare vid varje plats är bara några av nyheterna. Och när jag sjunker ner i planets säte på rad 9 är det en jätteskillnad i benutrymmet mot tidigare versioner. Det är gott om plats för benen – riktigt gott även för mina långa storkben.
Trots att stolen känns lite mindre gedigen än på föregångaren är den riktig bekväm. Och att den är lite nättare är ju bara bra – det innebär mindre vikt vilket i sin tur innebär lägre utsläpp.

Men alla dessa komfortförbättingar är enligt mig sekundära. A320 NEO är ett miljövänligare flyg och i det långa loppet är det just det som räknas. Flygplanstillverkarna, flygbolagen, drivmedelsproducenter och inte minst regeringar världen över måste bli bättre att ta fram plan och inte minst bränsle som håller i ett långsiktigt perspektiv.
Även om det är mil och åter mil kvar är i alla fall NEO en liten bit på rätt väg.
Frågan är om det kanske inte är början till  framtidens flyg som landade på Arlanda i fredags?

* * *
FAKTA Airbus 320 NEO
Längd 37.57
Vingspann: 35.80 m
Höjd: 11.76 m
Bredd Kabin: 3.7 m
Marschfart: 828 km/h
Range: 6.500 km
Platser: 195 platser.
Listpris: Knappa 100 miljoner Euro.

Ni vet den där genomgången kabinersonalen på ett flygplan har innan man ska lyfta?
Den som man aldrig lyssnar på för att man ändå inte tror att man ska störta? frågar Paul och jag ler igenkännande.
Det här är samma sak, säger han med allvarlig min. Det kommer förmodligen inte hända, men jag vill ändå att ni ska veta hur ni ska agera OM en flodhäst välter er kajak.
Jag rycker till och spänner öronen. För om en flodhäst tänker välta min kajak vill jag faktiskt veta precis vad jag ska göra.

Det är morgon vid flodbanken några mil norr om Victoriafallen. Gårdagens regn har lämnat blöta spår i tälten men utanför värmer solen återigen. Zambezi rinner kraftfullt förbi och på en sten en bit ut i vattnet ligger en krokodil och lapar sol.Paul går igenom säkerhetsföreskrifterna. Visar hur man säkrast paddlar nerför forsarna.
– Vi ska ha roligt där ute. Men det här är inte som att paddla på vilken flod som helst, speciellt inte nu när vattnet står så högt – då ser man varken flodhästar eller krokodiler lika tydligt, säger han och berättar i förbifarten om en incident många år tidigare då han tvingades brottas med en krokodil.
Som om det vore en promenad i parken.

Paul Connolly, även känd som mister Victoria Falls, är en unik figur. Det var han som på 80-talet lockade de första turistströmmarna till de mäktiga fallen, det var han som utvecklade det som nu är södra Afrikas häftigaste upplevelsecenter och han är en av alla dem som i dag – efter en tuff tid under president Robert Mugabes styre – jobbar hårt för att återuppliva turismen i Zimbabwe.

Zimbabwe är i dag ett av världens fattigaste länder, efter flera år i fritt fall. Medellivslängden är runt 40 år och inflationen saknar motstycke i världshistorien (i oktober 2008 låg inflationen på 2 790 000 000 000 000 000 procent) I dag är den egna valutan övergiven och amerikanska dollar härskar. Nedlagda hotell, slitna rastplatser och nedgångna nationalparker vittnar om den tunga period landet gått igenom sedan landreformen år 2000 då 75 procent av turismen försvann på bara ett år.
Men Paul Connolly har inte gett upp. Han har lockat hit turister förr och han tänker göra det igen. Det lyser i hans ögon när han berättar om Victoriafallen som i dag räknas till ett av världens sju naturliga underverk. Och visst är de imponerande. De väldiga vattenmassorna, vrålet från avgrunden, vattenångorna som stiger mot skyn för att sedan vräka ner över en som ett pärlande skyfall. Och ingen annanstans i världen kan man väl – bokstavligt talat – vandra på regnbågar?
 Men området runt Victoriafallen har så mycket mer att erbjuda än bara själva fallen. Det förstod Paul redan som ung, när han och hans vänner började forsränna nerför Zambezifloden.
– Jag minns att vi sprang omkring på kvällarna och bad turister på våra bara knän om att lägga sina liv i våra händer. Och inget betalt tog vi heller, berättar Paul. Taktiken fungerade och efter ett tag började ryktet gå om den livsfarliga raftingen.
Vi hoppar i våra kajaker. Raftingen får vänta till en annan dag. Nu är det kanotsafari i en bit uppströms som gäller.

– Se upp! ropar Paul efter en stunds paddlande och pekar mot ett virvlande bubbel bara några meter framför kajaken.
En flodhäst har gått upp till ytan. Pulsen rusar för en sekund men snart försvinner det väldiga djuret ner igen och vi drar en lättnadens suck.
Mister Victoria Falls bara skrattar.
– Det här är livet! ylar han.
Jag låter strömmen föra min kajak vidare nedför floden.
Det här är livet.

* * *
Just ja, och vad ska du då göra om en flodhäst anfaller? Först och främst måste du komma ihåg att du har kommit in på djurets revir. Flodhästen anfaller inte för bara för skojs skull utan den är rädd eller har ungar att försvara i närheten. Det är vi människor som är inkräktare i djurens marker.
Flodhästar har länge jagats av människor både för intressekonfliken om marken kring vattendragen samt för elfenbenet i deras betar.

Med detta sagt gäller det såklart att in i det sista inte komma för nära flodhästarna så de blir störda, det är som sagt vi som är besökare i deras hem. Men med en hög vattennivå och ljudliga forsar kan det vara svårt att upptäcka dem i tid och skulle flodhästen välta kajaken så klamra dig fast till en början. Om den stannar kvar vid kajaken är det inget bra tecken – då kommer den troligen anfalla igen och försöka bita sönder den.
Så stannar den kvar?  Simma, simma så snabbt du bara kan mot land.
Jag glömde kanske säga det – det är fullt med krokodiler i vattnet också.

För lite drygt fem år sedan tog två av mina bästa vänner sitt pick och pack, lämnade Stockholm och flyttade till LA.
Då hade jag aldrig varit i den enorma staden långt långt därborta i väst. Och jag visste inte mycket om platsen de flyttat till.
Saknaden efter mina älskade vänner blev dock snabbt för stor så jag knackade snart på deras dörr i korsningen Montana och Ocean Avenue i Santa Monica.
– Welcome to Caaaaaaalifornia – the best country in the world! skrattade Emmeli när hon slog upp dörren.

När jag hoppade på planet västerut hade jag inte en blekaste aning om vad jag kunde förvänta mig av staden. Jag hade inga planer på vad vi skulle göra eller alls någon större uppfattning om hur det såg ut.
Det jag visst var att det var väldigt många bilar, väldigt många människor och att David Hasselhoff ibland kunde ses på Baywatchstranden.
David och Emmeli visade mig en stad – och dess omnejd –  som hade något så vansinnigt mycket mer. De drog mig runt i den stad som jag så snabbt kom att älska och jag var  förbluffad över att den stora byn handlade precis lika mycket om natur, hiking och surfing som om blinkande neonlampor och tutande bilar.

Redan efter ett dygn stod vi på toppen av ett berg och såg när solen sakta reste sig över mångmiljonerstaden som höll på att vakna. Senare samma dag cyklade vi mil efter mil längs ett stilla hav som lekte med stadens stränder. Och helgen därpå lät jag Mojaveöknens varma sand rinna genom mina fingrar.
Vid det här laget var jag mer än kär. Jag var fast. I en stad som förtrollat mig med sin natur.

Fem år, åtskilliga besök senare och ett gäng skriva artiklar om staden samlade jag så mina bästa utflyktstips i en och samma guide. Så vill du ha lite härliga tips till staden bortom staden, till staden med naturen och till staden med ett aktivt liv är det bara att springa iväg till närmaste butik och köpa Aftonbladets resebilaga.
Om du inte orkar ut i höstrusket så finns guiden också här:
De bästa utflykterna i LA

I dagarna flyttar så mina kära vänner äntligen hem till Stockholm. Och som jag har längtat. Samtidigt som de flyttar hem försvinner också mina privatguider i LA. Men något säger mig att de inte kommer vara särskilt svårövertalade att följa med mig tillbaka.
För vi måste ju faktiskt få se om Hasselhoff  hänger på stränderna.

* * *
Mina favoritutflykter i LA

HIKING I TEMESCAL CANYON I PACIFIC PALISADES
Fin vandring på cirka fem kilometer som, om du går motsols, avslutas med grym utsikt över staden och vattnet.

PACIFIC COAST HIGHWAY
Det här är State route 1 – en av världens vackraste vägsträckor. Pacific highway, PCH, Highway 1 eller State route 1, vilket den faktiskt heter, sträcker sig drygt 105 mil längs USA:s västkust. För den fotointresserade finns här fantastiska möjlighet då det är så vackert.

CYKLA CYKLA CYKLA
Hyr en cykel, skaffa en karta och utforska staden. Det finns inget bättre sätt än att se staden och ett besök är faktiskt inte komplett om du inte cyklat omkring här.

Faksimil från instagram: @dannedoff

Vi har en värld.
Vi har en chans att rädda den.
Och vi måste ta den chansen nu.

Havsnivån stiger, medeltemperaturen likaså. Sedan 1880 har jorden blivit varmare och de 20 varmaste åren under denna tid har inträffat sedan 1981. De tio varmaste åren sedan 1880 har vi haft under de tolv sista åren.
Oceanerna värms upp, inlandsisen och glaciärer smälter. Och havsnivån stiger allt mer.

Vi ser hela tiden larmrapporter om hur illa det är ställt men eftersom siffror inte verkar bita på mänskligheten funderade jag i slutet på förra året på alternativa sätt att påverka. Jag kom på att jag vill påverka genom att visa upp vilken otroligt vacker värld vi har, vilken fantastisk planet vi lever på och har till låns.
Jag vill visa vad det är vi måste rädda istället för att bara komma med hårda siffror. Självklart behövs data och fakta, men det går att kombinera tillsammans med bilder.
Så på nyårsdagen drog jag igång fotoprojektet ”The World in One Year” där jag visar en av mina bilder om dagen tagna någonstans på vår fantastiska planet. Vilken bild det blir bestämmer jag dagen innan och varje dag berättar jag om den och varför den är viktig och på detta sätt hoppas jag att kunna påverka så många som möjligt att göra smarta val för vår värld – inte bara för naturen utan även för våra medmänniskor.

Det handlar om allt från små till stora val. Det handlar om att politiker måste göra hållbara val för vår värld även som det skakar om i väljarskaran, det handlar om att företag världen över måste tänka miljömässigt även om det svider i plånboken. Och det handlar lika mycket om att vi – varje individ – måste tänka till och ta beslut som visar respekt mot denna jord och mot alla som vi delar den med.
Med detta säger jag såklart inte att all konsumtionen helt och hållet ska upphöra, att vi tvärt måste sluta resa och att vi alla ska gå tillbaka till ett självförsörjande hushåll . Jag önskar bara att vi alla tänker till lite i varje beslut – stora som små – och försöker leva så hållbart det bara går. Varje liten förändring mot ett hållbart levnadssätt är en bra förändring.

Så, genom att visa vilken fantastiskt planet vi har till låns, då kanske jag kan påverka några till att dra sitt strå till stacken. Det är med varje människans inställning och beslut vi kommer ha en chans att rädda jorden.
Och den chansen måste vi ta nu.

Följ projektet på Instagram @dannedoff
www.instagram.com/dannedoff

* * *
Tre bilder från vår fantastiska värld

Dag 30, Nordenskiöldtoppen, Svalbard
Bilden togs vid lunchtid en kall isande januaridag 2013 ungefär 200 höjdmeter från Nordenskiöldtoppen på Svalbard. Det är fortfarande över en månad innan solen kommer tillbaka till den 78e breddgraden och världen här under vintern är blåsvart. Arktis är ett av de områden i världen som påverkas mest av miljöförstöringen i världen. Det är ett lika känsligt område som det är vackert. En sann vildmark.

Dag 31, Danco Island, Antarktis
För några år sedan fick jag och min holländske journalistvän Matthijs Meeuwsen den stora förmånen att slå upp vårt tält på Danco Island precis utanför Antarktiska halvön. En helt sanslös naturupplevelse.
En tidig morgon klättrade vi upp för berget bredvid vårt tält och bara satt och nyfiket tittade på en liten – ungefär 1700 par – koloni åsnepingviner. Vi satt där i timmar och jag ledsnar aldrig att iaktta dessa fantastiska fåglar – de är har alltid något spännande för sig.
När vi sedan begav oss ner mot tältet slog en av pingvinerna följe. Han var på väg mot vattnet för att skaffa mat till sin familj.
Jag och Matthijs satte oss ner igen. Fascinerade av landskapet runtomkring oss.
Vilken värld vi har.

Dag 72, Makgadikgadi Pan, Kalahariöknen, Botswana
Makgadikgadi Pan är en extremt torr plats stora delar av året. Men i november varje år återvänder regnet och med det kommer livet tillbaka till öknen. Den tillfälliga grönskan lockar med sig zebror som migrerar hit i tiotusentals för de fantastiska betesmarkerna.
En kväll när vi var ute på jobb såg jag ett par zebror galoppera rakt in i solnedgången. En fantastisk bild där borta i fjärran.
Kvällen därpå var jag tillbaka med mina kameror i en buske och väntade. Och precis innan solen försvunnit i väst kände jag hundratals hovar komma i min riktning. Zebraflocken passerade precis förbi mig på väg rakt in mot solen på sin jakt efter nya betesmarker. Kvar satt jag ensam i min buske och lyssnade på Kalaharis tystnad.  En perfekt stillhet.

Följ projektet på Instagram @dannedoff
www.instagram.com/dannedoff