Vi har i flera artiklar skrivit om polisens och åklagarens misslyckanden timmarna innan Carla Saado mördades av sin exman Musa Kara den 29 november 2010.

31-åriga Carla ringde polisen och vädjade om hjälp efter att hennes före detta man hotat att döda henne. Hon berättade att han kunde vara beväpnad och hon uttryckte stark oro för sina två barn som befann sig hemma hos pappan.Polisen tog upp en anmälan, kontaktade jouråklagaren – men inga åtgärder vidtogs.

I efterhand har vi förstått vidden av vad barnen upplevde den kvällen och natten. Musa Kara upprepade gång på gång att han skulle döda deras mamma. Han var uppjagad, skrek och hotade.

Morgonen därpå köpte Musa Kara en kniv, han åkte till Carlas bostad i Huskvarna och väntade utanför. Carla Saado mördades med 27 knivhugg.

 

Efteråt sa både Jönköpingspolisen och åklagarkammaren att inga fel hade begåtts. Carlas familj anmälde polis och åklagare för tjänstefel, men utredningarna lades ner. Nu har riksdagens justitieombudsman, JO, granskat fallet och kritiken är svidande.

I samband med utredningen har polisen medgett brister, de har ändrat sina rutiner efter mordet på Carla. Åklagarkammaren har stått fast vid att inge fel begicks natten och morgonen då Carla mördades.

Men JO är av en annan uppfattning och riktar nu skarp kritik mot både polis och åklagare:

• Polisen skulle ha skaffat sig bättre underlag för att bedöma hotet, de skulle ha sett till att barnen inte for illa, de skulle dessutom ha tagit ansvar för förundersökningen fram tills åklagaren tog över.

• Jouråklagarens agerande beskrivs som allt för passivt, hon får också kritik för att inte ha dokumenterat sitt ställningstagande den kvällen.

 

JO Hans-Gunnar Axberger sätter därmed ner foten i frågan om vad polis och åklagare ”får göra” – och faktiskt bör göra när en kvinna berättar om allvarliga hot. De är skyldiga att ta hoten på allvar, att hoten anses vanliga är inte en förmildrande omständighet, polisen ska agera fram tills åklagaren tar vid och åklagaren ska kräva tillräckligt med underlag för att fatta ett korrekt beslut.

Extra viktigt är det att polisen agerar när barn misstänks fara illa.

De svar vi fick när vi ställde kritiska frågor visade att det rådde stor osäkerhet: polisen skyllde på åklagaren och åklagaren på polisen.

Det håller inte.

JO anser inte att myndigheterna kan hållas ansvariga för Carlas död. Men skriver: ”Det är likväl angeläget att det allmänas företrädare begrundar vad som kunde ha gjorts för att förhindra den enskilda tragedi som mordet på Carla S innebar.”

JO:s kritik är en upprättelse för Carlas familj, inte minst för hennes två barn, men framför allt är den ett viktigt steg i att öka kunskapen om de här brotten. Bara så kan de minska.