Under fyra dagar har vi berättat om barnen som blev kvar när mamma mördats.
Barn som sett pappa döda mamma.
Barn som har tvingats umgås med pappa i fängelset.
Barn som berättar om sveken, hur de glömts bort, nekats psykologhjälp, flyttats mellan familjehem.

Det handlar om 179 barn. De är inte enstaka offer, utan del av ett pågående samhällsproblem.
Samhället misslyckades att skydda de 201 kvinnor som under 2000-talet dödades av en man eller ex-man. Nu tvingas vi konstatera att samhället inte heller klarar sitt ansvar mot barnen som blev kvar.

Ingen har tidigare tagit reda på vilka barnen är, hur det har gått för dem och vad de behöver.
Vi är chockade över hur stora skillnaderna är i olika kommuner. Vilken hjälp barnen får är ett lotteri. Några får ingen alls. Det får aldrig igen ta sju år innan ett barn som sett mamma mördas får komma till en psykolog.
Inga barn ska behöva besöka pappa i fängelset mot sin vilja.

Det är orimligt att pappan som orsakat barnens lidande så ofta är vårdnadshavare. Han ska inte få bestämma vilken skola barnet ska gå i, om barnet ska få gå till psykolog, byta efternamn eller resa utomlands. Socialnämnden ska ”som regel” gå till domstol med vårdnadsfrågan men det har inte fungerat. I många kommuner görs det inte alls.

Vi är skyldiga de 201 dödade kvinnorna att ge alla deras barn bästa tänkbara omsorg. Bristerna måste åtgärdas, genast.
•Skärp lagen så att vårdnaden om barnen prövas direkt.
•Upprätta en nationell handlingsplan, med en checklista på vad barnen behöver.
•Varje barn behöver dessutom en egen långsiktig hjälpplan, så att de inte glöms bort. Barn som bevittnat mord ska inte behöva söka hjälp själva. Deras trauma är livslångt, många behöver stöd under lång tid.
• Gör barnen till brottsoffer, våldet är ett brott mot dem, och de ska kunna få högre skadestånd.
• Gör FN:s barnkonvention till svensk lag.

Svensk lag säger visserligen att ”barnets bästa ska vara avgörande för alla beslut”. Vi kan inte säga att det efterlevs. Vi ser gång på gång att barn inte ens tillfrågas om vad de vill. För att vuxna inte vågar fråga? Det blir en beröringsskräck.
Det är hög tid att kunskapen om de här barnen ökar. Vi har under arbetet fått många frågor om barnen som blev kvar, och som ingen vet hur det gick för. Det har också antytts att ”det handlar om så få fall”.
Nu vet vi bättre. 179 barn är inte få, inga enstaka fall. De har alltför länge varit osynliga. Nu måste arbetet börja för att säkerställa att barnen som blir kvar får chansen att upprätta ett nytt liv, utan sin mamma.