Under fyra dagar har vi berättat om barnen som blev kvar när mamma mördats.
Barn som sett pappa döda mamma.
Barn som har tvingats umgås med pappa i fängelset.
Barn som berättar om sveken, hur de glömts bort, nekats psykologhjälp, flyttats mellan familjehem.

Det handlar om 179 barn. De är inte enstaka offer, utan del av ett pågående samhällsproblem.
Samhället misslyckades att skydda de 201 kvinnor som under 2000-talet dödades av en man eller ex-man. Nu tvingas vi konstatera att samhället inte heller klarar sitt ansvar mot barnen som blev kvar.

Ingen har tidigare tagit reda på vilka barnen är, hur det har gått för dem och vad de behöver.
Vi är chockade över hur stora skillnaderna är i olika kommuner. Vilken hjälp barnen får är ett lotteri. Några får ingen alls. Det får aldrig igen ta sju år innan ett barn som sett mamma mördas får komma till en psykolog.
Inga barn ska behöva besöka pappa i fängelset mot sin vilja.

Det är orimligt att pappan som orsakat barnens lidande så ofta är vårdnadshavare. Han ska inte få bestämma vilken skola barnet ska gå i, om barnet ska få gå till psykolog, byta efternamn eller resa utomlands. Socialnämnden ska ”som regel” gå till domstol med vårdnadsfrågan men det har inte fungerat. I många kommuner görs det inte alls.

Vi är skyldiga de 201 dödade kvinnorna att ge alla deras barn bästa tänkbara omsorg. Bristerna måste åtgärdas, genast.
•Skärp lagen så att vårdnaden om barnen prövas direkt.
•Upprätta en nationell handlingsplan, med en checklista på vad barnen behöver.
•Varje barn behöver dessutom en egen långsiktig hjälpplan, så att de inte glöms bort. Barn som bevittnat mord ska inte behöva söka hjälp själva. Deras trauma är livslångt, många behöver stöd under lång tid.
• Gör barnen till brottsoffer, våldet är ett brott mot dem, och de ska kunna få högre skadestånd.
• Gör FN:s barnkonvention till svensk lag.

Svensk lag säger visserligen att ”barnets bästa ska vara avgörande för alla beslut”. Vi kan inte säga att det efterlevs. Vi ser gång på gång att barn inte ens tillfrågas om vad de vill. För att vuxna inte vågar fråga? Det blir en beröringsskräck.
Det är hög tid att kunskapen om de här barnen ökar. Vi har under arbetet fått många frågor om barnen som blev kvar, och som ingen vet hur det gick för. Det har också antytts att ”det handlar om så få fall”.
Nu vet vi bättre. 179 barn är inte få, inga enstaka fall. De har alltför länge varit osynliga. Nu måste arbetet börja för att säkerställa att barnen som blir kvar får chansen att upprätta ett nytt liv, utan sin mamma.

Lisa såg elva månader gammal sin mamma mördas av pappa med 40 knivhugg. Hon fördes genast till mormor och morfar på hästgården.
Efter tre år flyttades hon utan förvarning till ett jourhem.
”Ett gränslöst övergrepp”, anser en av flera psykologer som protesterar mot socialtjänstens beslut.

De var som morföräldrar först självklara som vårdnadshavare. Lisa bodde i praktiken redan hos dem, eftersom hennes mamma levde under hot från Lisas pappa. Mormor såg henne födas.
– Sedan blev hon övergiven av alla hon älskar och som älskar henne, säger Lisas mormor. Hon har förlorat mamma två gånger, för det var mamma och pappa vi var.
I flera utredningar får mormor och morfar med beröm godkänt som familjehem. Det understryks att Lisa mår bra, anknytningen är stark, familjen är kärleksfull, ansvarsfull och öppen för kontakt med socialtjänst och barnpsykologer. I hemmet finns ytterligare fyra barn, de lever som syskon.

Utsattes för en kupp

Det är av ”yttersta vikt” att flickan inte flyttas, skriver förvaltningsdomstolen i en dom, som fastslår att morföräldrarna är Lisas främsta anknytningspunkt.
Tre år går, utan anmärkningar, Tills socialtjänstens nya utredare ändrar åsikt. En junidag ringde telefonen, det var från dagis. En fröken skulle sluta, kunde de komma med flickan för att fira av henne?
Det var en kupp. Istället fördes Lisa till ett jourhem, där hon fortfarande bor.
Hur fyraåriga Lisa påverkas av att oförberedd flytta från mormor och morfar vet vi inte. Socialtjänsten kontaktade ingen av de två psykologer som följt familjen.

Kan ha skadats allvarligt

Aftonbladet har läst handlingarna. I sak anmärks att huset är kallt, stökigt och att en av toaletterna saknar tvättfat. Familjen har skulder de betalar av på.
Socialtjänstens resonemang går ut på att hemmet inte är tillräckligt bra för Lisa, men att de naturligtvis är viktiga för flickan – som morföräldrar.
Hur Lisa mår vet ingen säkert. De två psykologerna varnar för att hon skadas allvarligt av uppbrottet.
”Genom myndigheternas försorg har nu rubricerade flicka utsatts för ytterligare trauma”, skriver en psykolog och barnpsykoterapeut, som gjort en orosanmälan om Lisa.
Psykologen som stöttat familjen sedan mordet 2009 beskriver den oförberedda flytten som ”…ett gränslöst övergrepp som får betecknas som grund för trauma.”.

”En lucka i lagen”

Som morföräldrar är de maktlösa. De är inte part i målet och kan inte överklaga omplaceringen.
Bara Lisas pappa kan få insyn, men han är i fängelse, dömd till livstids fängelse för mordet. Någon särskild vårdnadshavare är inte utsedd.
– Jag tycker det är en lucka i lagen att morföräldrar och farföräldrar inte har talan i ett sådant här speciellt fall där ett barn förlorat sin mamma i ett mord, säger Michael Fischbein familjerättsadvokat på Juristhuset, som familjen anlitat.
– Under tjugo år har jag aldrig sett något liknande. Familjen har ju redan bedömts lämpliga, det har prövats i domstol.

Börjat fråga om mamma

Lisa har nu fyllt fyra år. Familjen tror att hon bär minnesbilder från mordet 2009, men som hon inte kan uttrycka i ord. ”Mamma rullar”, brukade hon säga och visa liggande på golvet.
Hon har börjat fråga hur mamma dog. Det har varit svårt att svara, men mormor och morfar har rådgjort med psykologer. De har berättat att mamma ”skadades jättemycket”, att det fanns en kniv och ”en kille”.
Hur Lisa kan påverkas av att skiljas från familjens andra barn berörs inte heller det i socialtjänstens utredning.
Lisa träffar familjen två timmar var 14:e dag och under övervakning. Mormor och morfar har förbjudits nämna för Lisa att de vill ha hem henne.
Samtidigt får de rådet av barnpsykologerna att inte dölja sin längtan – Lisa får inte tro att hon övergivits.
– Familjen är inte hel längre, säger Lisas mormor. Allt kretsar kring att hon ska komma hem igen.
Fotnot. Lisa heter egentligen något annat.

FAKTA:

Fallet Lisa visar hur skör barnens rättsliga ställning kan bli, när pappa har dödat mamma.
Hon är inte ensam.
I Lisas fall har socialtjänsten ansvaret för Lisa och fattar alla beslut som rör henne. Pappan har vårdnaden men förvaltningsrätten har beslutat om LVU, omhändertagande enligt lagen om vård av unga.
Bara pappan – den dömde mördaren – har rätt att överklaga beslutet om LVU. Ingen utomstående har inblick. Ingen kan överklaga vad socialtjänsten bestämmer om Lisas boende och omvårdnad.
Det finns ingen särskild vårdnadshavare och släkten kan inte klaga. Inte heller familjehemsföräldrar har någon sådan rätt.
– Socialtjänsten ser sig som barnens advokater, men om det brister finns det ingen annan som kan ifrågasätta, ingen har de befogenheterna. De här barnens föräldralöshet blir så påtaglig i det läget, säger Åsa Landberg, psykolog på Rädda barnen.
Vi ser liknande exempel.
En liten pojke bodde först växelvis hos sina mor- och farföräldrar efter att pappan dödat mamma. Socialtjänsten bestämde att pojken skulle placeras i ett utomstående familjehem, för pojken innebar det att han flyttade från orten där hans äldre syskon bor.
– Det första halvåret fick vi inte träffa honom alls, han skulle acklimatiseras, sa de. Det kändes inte bra att klippa banden helt, han har ju vuxit upp med oss, säger mormor.
Efter tre år i fosterhemmet slog en läkare larm om vanvård och pojken bor nu hos sina morföräldrar igen.

Så har vi gjort granskningen.
Behöver du prata med någon – här finns hjälpen.

Aftonbladet har granskat hur det gått för 54 minderåriga barn vars mamma dödats av pappa.
Granskningen har visat att pappan i 21 fall fortfarande har vårdnaden över barnet.
Partiledarna Jonas Sjöstedt (V) och Gustav Fridolin (MP) kräver nu en lagändring.

Granskningen ”Dödade kvinnor och barnen som blev kvar” har under de senaste dagarna skapat debatt om hur barn far illa dubbelt upp när deras pappa dödat mamman.

Bland annat har vi kunnat berätta hur flera barn tvingats träffa eller ha kontakt med sin pappa – för att de inte vågat säga ifrån.

I Aftonbladets rundringning kräver nu flera toppolitiker krafttag mot en bristande lagstiftning – och omedelbara åtgärder.

Gustav Fridolin, språkrör Miljöpartiet

Hur reagerar du på vad granskningen visar?
– Det är så obeskrivligt fruktansvärt. Barnen har ju blivit utsatta för något av det hemskaste man kan tänka sig och då förväntar vi oss alla att vi har ett samhälle som ställer upp för barnen, inte ett samhälle som tittar bort och genom brister gör det svårare för barnen att kunna bygga sig ett liv efter det hemska som de varit med om.
Vad är det viktigaste som du tycker att man ska göra för att göra det bättre för barnen som drabbats?
– Att det finns professionell verksamhet som kan ge stöd tillbarnen, lyssnar till barnen. Ger dom stöd i en trygg miljö efter att ha varit med om en sådan fruktansvärd sak. Och stöd för alla andravuxna i barnens närhet. Om jag som lärare skulle ha en elev som varit med om detta behöver jag någon som ger mig tips och råd så inte jag blir en av alla vuxna som tittar bort. Det krävs vuxna som kan lyssna till barnen.
– Jag upplever alldeles för ofta att frågor om barns och kvinnors rättigheter hamnar sist på dagordningen. Det upplevs som välgörenhetsfrågor, något samhället ska ställa upp med för att vara snällt. Barn och kvinnor är ju lika mycket medborgare som en medelålders vit man.
Tycker du att det krävs en lagändring, och i så fall hur?
– En sådan lagändring är fullständigt självklar. Jag tror också man måste göra FN:s barnkonvention till svensk lag. Arbetet med att göra barnkonventionen till svensk lag skulle gör att vi upptäcker fler luckor i lagen som den som Barnombudsmannen uppmärksammat. Vi ska vara ett land där man alltid sätter barenen i främsta rummet.

Jonas Sjöstedt, partiledare Vänsterpartiet

Hur reagerar du på vad granskningen visar?
– Barnens berättelser är oerhört starka. Mäns våld mot kvinnor drabbar barnen så hårt och samhället får aldrig någonsin svika som det har gjort här.
Vad är det viktigaste som du tycker att man ska göra för att göra detbättre för barnen som drabbats?
– Vi måste göra allt vi kan för att det aldrig ska hända. Kvinnojourerna måste få ett ordentligt ekonomiskt stöd så att barn och kvinnor har någonstans att ta vägen när pappan slår. Idag saknas det ofta platser. Och när det oerhörda ändå inträffar måste barnen få all den hjälp och stöd de behöver. Genom att göra barnkonventionen till lag skulle barnens ställning bli starkare än vad den är idag.
Tycker du att det krävs en lagändring, och i så fall hur?
– Ja, vårdnaden borde i sådana här fall alltid prövas och gå direkt till domstol. Barnets bästa ska vara det som avgör. Lagen borde ändras så att det görs automatiskt precis som Barnombudsmannen föreslår. Det är att orimligt att behöva bo med en förälder som har dödat den andra föräldern.

Anders W Jonsson, Centerpartiets gruppledare i riksdagen

Hur reagerar du på vad granskningen visar?
– Jag blir upprörd. Det är ju fullständigt oacceptabelt att barnen ska utsättas för det här. Det är en grymhet gånger två som de utsätts för och det är helt oacceptabelt. Dels att vara med om det fruktansvärda det innebär att bli av med en förälder och dessutom tvingas ha en nära kontakt med förövaren, och att förövaren har ett avgörande inflytande i ens liv.
Vad är det viktigaste som du tycker att man ska göra för att göra det bättre för barnen som drabbats?
– En sak är åtgärdad. Exemplevis där man förhindrat att barnen får psykiatrisk hjälp, är lagen förändrad från 1 maj 2012. Lagen som finns redan i dag gör att när något liknande inträffar ska det omedelbart anmälas till socialtjänsten, som enligt reglerna ska pröva frågan om vårdnadshavare. I undantagsfall kan det vara lämpligt att förövaren får vara vårdnadshavare. Man kan tänka sig en kvinna som under lång tid varit utsatt för fysiskt våld av sin man och i nödvärn dödat pappan. Det kan finnas den typen av exempel, men bara i undantagsfall.
– Er granskning har visat att det finns ett antal kommuner där det fungerar alldeles utmärkt. Sedan finns också de skrämmande bilder ni också gett, men som jag ser att det ska fungera är att det omedelbart när något inträffat ska en anmälan göras till socialtjänsten. Lagen förtydligad 1 januari 2013, med en korrigering som gjorde ännu mer tydligt att man som myndighetsperson får minsta misstanke om att barnet far illa ska anmäla till socialtjänsten.
Tycker du att det krävs en lagändring, och i så fall hur?
– Den frågan har Socialstyrelsen fått och fick redan i december. Hur ser läget ut och vad behöver göras? Kan problemen bero på att lagen är otydlig? Det kan bero på att kommuner har låg kompetens för att det händer oerhört sällan i den enskilda kommuner.
– Socialstyrelsen har en handbok och den är glasklar. Frågan är varför man inte följer den. Om Socialstyrelsen kommer fram till att det behövs en lagändring är jag beredd att se till att den kommer till stånd så fort som möjligt.

Richard Jomshof, rättspolitisk talesman Sverigedemokraterna

Hur reagerar du på vad granskningen visar?
– Jag reagerar med bestörtning, men också med förvåning att barn kan behandlas på detta vis i dagens Sverige.
Vad är det viktigaste som du tycker att man ska göra för att göra det bättre för barnen som drabbats?
– Först och främst måste de sociala myndigheterna tilldelas de resurser de behöver för att ge barnet nödvändig vård, omsorg och trygghet. Vårdnadshavare ska i fall som dessa inte kunna neka barnet vårdinsatser.
Det är dessutom av största vikt att barnet får en väl tilltagen ekonomisk kompensation för det lidande och den smärta man tvingas utstå.
Tycker du att det krävs en lagändring, och i så fall hur?
– Ja, vi anser att det krävs en lagändring vad gäller vårdnaden i fall som dessa. Granskningen visar med tydlighet att det finns ett behov av att stärka barnens rättigheter. Därför är vi positivt inställda till förslaget
att den pågående översynen av LVU får ett tilläggsdirektiv med syftet att säkra barnets bästa. Vidare menar vi att föräldrar – oavsett kön – som mördat omedelbart ska fråntas vårdnaden, förutsatt att man inte agerat i nödvärn. All kontakt med föräldern i fråga ska ske på egen fri vilja och på barnets villkor. Barnets rätt ska alltid komma före förälderns i fall som dessa.

 

Anna Norlén, psykolog och ansvarig för behandlingsverksamheten på Rädda barnen.

Hur reagerar du på vad granskningen visar?
– Det är väldigt välkommet att granskningen och översikten är gjord. Vi som arbetar med utsatta barn känner till det som presenterats, men vi har saknat en riktig sammanställning och överblick. Den systematiska överblicken är oerhört värdefull och hjälper oss att ta spjärn när vi försöker lyfta frågan om barnens rättigheter.
Vad är det viktigaste som du tycker att man ska göra för att göra det bättre för barnen som drabbats?
En viktig åtgärd skulle vara att höja kompetens och medvetandenivå hos professionella in om socialtjänst, rättsväsen de och barn- och ungdomspsykiatri. Det stöd och den hjälp som barn får varierar så enormt mycket över landet. Det gäller inte bara barn som upplevt mord, utan alla våldsutsatta barn. Som det är nu ska man ha tur och bo på rätt ställe och träffa rätt personer. Det är inte värdigt och något vi behöver komma tillrätta med på ett kraftfullt sätt.
– Vi föreslår ett nationellt kunskapscentrum som samlar tillgänglig forskning och kan användas som utgångspunkt till utbildning. Det finns ett nationellt centrum för kvinnofrid i Uppsala, vilket hjälpt till oerhört mycket för att höja kompetensnivån för personal. Vi vill ha samma modell när det gäller utsatta barn.
Tycker du att det krävs en lagändring, och i så fall hur?
– Jag tror återigen att höja kunskapsnivån är den viktigaste åtgärden. Men vi är inte alls emot en lagförändring. Allt som kan göra det lättare för barnen är välkommet. En lagförändring kan vara ett sätt att tydliggöra att det är en viktig fråga, men man ska inte lägga för stora förhoppningar på att det ensamt ska ändra på allting.

 

Madelein Löfgren, verksamhetsledare Bryggan, en förening för barn med föräldrar i fängelse
Hur reagerar du på vad granskningen visar?
– Det är ingenting oväntat, utan är ett problem som funnits länge. Framför allt att det tar lång tid innan barnen får hjälp och stöd. De blir kvar antingen hos vårdnadshavaren eller på familjehem. Jag möter i mitt jobb barn som har föräldrar med alla typer av brottslighet bakom sig.
– Att den som har begått brottet fortfarande har kvar full vårdnad är märkligt, då man inte kommer kunna agera som vårdnadshavare under lång tid eftersom de är bakom galler. Jag vet faktiskt inte varför man gör det. Det låter ytterst märkligt.
Vad är det viktigaste som du tycker att man ska göra för att göra det bättre för barnen som drabbats?
– Att lyssna på barnen är oerhört viktigt. Barnen måste få rätt till kunskap om information om vad som händer så de kan hantera det. Man måste få veta var föräldern tagit vägen och behöver få reda på sina rättigheter.
– Man behöver få ha kontakt med sin förälder om man vill det, men få rätt att inte ha kontakt om man inte vill det. Där brister socialtjänsten stort, i att inte lyssna på barnen. Att de inte tar in dem på enskilda och individuella samtal.
Tycker du att det krävs en lagändring, och i så fall hur?
– Det vet jag faktiskt inte. Vi är för att FN:s barnkonvention överlag ska bli lag. Då skulle barns rätt tas tillvara på ett annat sätt och sättas på samma nivå som föräldrabalken. Som det är nu är det inte tillräckligt. Den som man bor hos ska ha vårdnaden för att tillgodose barnens bästa.

Victor Stenquist

Fotnot: Aftonbladet har sökt partiledarna för Moderaterna, Kristdemokraterna, Socialdemokraterna och Folkpartiet .

Nästan alla barn som förlorat mamma i ett mord får psykiska problem.
Men vilken hjälp de får är ett lotteri.
Några får ingen alls.

Aftonbladets granskning av hur det har gått för 54 barn vars mamma dödades av pappa visar att minst 41 av dem har haft allvarliga psykiska besvär efter mordet, en del är för små för att det ska gå att svara på.
Mer än vart tredje barn var hemma när mamma dödades, de bär ohyggliga minnen. För de allra flesta handlar det om ett livslångt trauma.
Ändå kommer hjälpen ofta sent, eller inte alls.

• Johan, 17, erbjöds ingen psykologhjälp första året efter att pappa mördat mamma. Hans farföräldrar fick inget stöd i att ta hand om de fyra syskonen i bostaden om två rum och kök.
• En fyraårig pojke som hörde mamma dödas mådde mycket dåligt, familjehemmet bad förgäves om hjälp hos barnpsykiatrin. Nästan två år senare hittade familjehemsmamman en traumaexpert.
– Stödet blir godtyckligt, säger Moa Mannheimer, verksamhetschef vid BUP Grinden i Stockholm, som möter barn med svåra upplevelser.

Får ofta allvarliga problem

Intervjuer med barnen eller deras vårdnadshavare visar att barnens trauman är svåra. Vuxna släktingar orkar inte alltid se deras behov. Från myndigheter finns en beröringsskräck, barnen blir inte själva tillfrågade.
Granskningen visar att många av barnen har allvarliga problem med långvarig psykisk sjukdom, kriminalitet och avbruten skolgång. Forskning visar att barn som placeras i fosterhem är kraftigt överrepresenterade när det gäller missbruk, psykisk sjukdom, självmordsrisk, dåliga skolresultat och kriminalitet.
– Det är ett underbetyg till socialtjänsten som har ansvaret för de här barnen, säger Bo Vinnerljung, professor i socialt arbete.

Tvingas flytta flera gånger

Aftonbladets granskning avslöjar också allvarliga svek mot barnens grundläggande rättigheter till ett tryggt hem.

• Vart femte barn i undersökningen har tvingats flytta flera gånger.
• En nioårig pojke bor fortfarande i jourfamilj för att socialtjänsten misslyckats med att hitta en permanent placering. Det har gått ett och ett halvt år sedan hans pappa greps för mordet, men pojken har redan flyttat åtskilliga gånger.
• Vart fjärde barn har tvingast flytta ifrån ett syskon. Halvsyskon som bodde tillsammans innan mamman dödades kan sällan bo kvar tillsammans. Det är förståeligt att de många gånger måste bo på varsitt håll. Men konsekvenserna för barnen är inte mindre allvarliga för det.

”Blir inte naturligt”

En 13-årig pojke har växt upp tillsammans med sina halvbröder. När deras mamma mördades flyttades småsyskonen till ett skyddat boende. Inte ens den närmaste familjen får veta var de bor eftersom pojkarna utsatts för hot från sin pappa.
– Han saknar sina bröder och det är tufft för pojkarna också även om de har det bra. Vi får träffas på neutral ort under några timmar, det blir inte naturligt, säger pojkarnas mormor.
Så har vi gjort granskningen.
Behöver du prata med någon – här finns hjälpen.

”Barnens bästa.”
Soheil, 20, fnyser åt socialtjänstens ledord.
– De har aldrig lyssnat på mig och min syster.

Dagen innan hade familjen firat Soheils 13-årsdag. Han fick tårta och presenter. Pappa höll sig lugn.
Från skolmatsalen såg han helikoptern som cirkulerade över deras hus, polisbilar överallt, avspärrningsband.
Han sattes i en polisbil som körde därifrån. Flera timmar senare berättade någon att mamma var död – skjuten med nio skott utanför sin lägenhet.

”Soc brydde sig inte”

Första natten sov de hos lillasyster Taras dagisfröken, dagen därpå fördes de till en jourfamilj. Där blev de kvar i många månader, minst ett och ett halvt år, minns Soheil.
Paret de kom till var stöttande och snälla, men godkändes inte av socialtjänsten. De ansågs vara för gamla för att ta hand om Tara.
– Vi fick aldrig något riktigt svar på varför de här stackars barnen inte fick vara kvar hos oss, säger jourpappan.
I stället placerades barnen i en ny familj.
– Det fanns ingen kärlek i den familjen. Vi trivdes inte. Jag minns att soc kom för att checka av, men de brydde sig inte, säger Soheil.

Systern stannade i Iran

Han rymde, övertygad om att Tara skull få komma efter. Men de kommande åren flyttade syskonen mellan olika familjehem, splittrades gång på gång. Den första jourfamiljen har hela tiden funnits kvar som ett stöd.
Soheil återvände dit. När Tara kom och hälsade på sin storebror märkte familjen att hon mådde dåligt.
– Socialen lyssnade varken på oss eller på Soheil och Tara. De betraktade det som gnäll från vår sida, men det var inte gnäll, det var ett larm om att situationen var allvarlig, säger jourpappan.
Tara var rädd och vågade inte säga ifrån.
Påsken 2009 åkte Soheil och Tara till Iran tillsammans med flickans familjehem. När det var dags att åka hem vägrade hon att följa med tillbaka.
Hon blev kvar hos mammans släkt i Iran.

”Är en katastrof”

Det har snart gått fyra år och Soheils syster är fortfarande fast i landet. Då ville hon bort från familjehemmet, nu är hon tolv år och vill hem.
Hon mår dåligt och saknar den enda hon har kvar – sin storebror. Men hittills har alla försök att få hem Tara misslyckats och känslan är att ingen riktigt orkat bry sig.
Klas Weidstam är särskilt förordnad vårdnadshavare åt flickan:
– Polisen har två gånger lagt ner utredningarna eftersom det inte har begåtts något brott. Socialtjänsten har meddelat att fallet är avslutat för deras del. Eftersom hon har dubbelt medborgarskap har jag inga befogenheter i Iran, förklarar han.
Även han är arg och besviken på socialtjänsten.
– Det är en katastrof. Socialtjänsten har varit utomordentligt klen och svag och bäddat för det här. Det verkar som att de tyckt att det varit skönt att bli av med problemet Tara, säger Klas Weidstam.

”Jag vet inte vad barndom är”

Soheil fortsätter att kämpa för att hans syster ska komma hem. Han har hjälp av jourfamiljen och syskonens psykologer från Rädda barnen som de fick kontakt med i ett tidigt skede när inte landstinget kunde erbjuda hjälp.
– Det är en människa som har försvunnit som de inte bryr sig om. Det är som att hon inte finns, allt har lagts ner, säger Soheil.
Det har gått över sju år sedan hans mamma mördades och livet slogs i spillror.
– Jag vet inte vad barndom är. Den togs ifrån mig av min pappa och av socialen och en massa grejer, den togs ifrån mig och min syster.
Så har vi gjort granskningen.
Behöver du prata med någon – här finns hjälpen.

Efter att ha läst Aftonbladets artiklar om de dödade kvinnornas barn begär riksdagsledamoten Caroline Szyber (kd) att vårdnadsfrågan utreds.
– Om en morddömd förälder kan neka sina barn terapi är det uppenbart att lagen är för snäv, säger hon.

Hon begär att en pågående översyn av LVU, lagen om vård av unga, ska få ett tilläggsdirektiv och att utredarna ser över hur lagen säkrar barnets bästa. Utredningen ska vara färdig mars 2014.
– Jag blev väldigt berörd av det jag läste i Aftonbladet, säger Caroline Szyber. Lagen tolkas ibland som att vårdnadshavares rätt väger tyngre än barnets bästa. Då är det vår roll som lagstiftare att förtydliga lagen.

De har dödat sina barns mamma, men kan styra deras liv från fängelset.
Fyra av tio barn i Aftonbladets granskning har fortfarande pappa som vårdnadshavare.
Problem kopplade till vårdnaden är vanliga.

Sju av tio barn vars mamma dödades av en man eller exman under 2000-talet förlorade i praktiken båda sina föräldrar eftersom gärningsmannen var deras pappa. 21 av 54 minderåriga barn har fortfarande pappa som vårdnadshavare.
Aftonbladets granskning av hur det gått för barnen till de dödade kvinnorna visar gång på gång hur pappan använt sig av möjligheten att påverka barnens liv från fängelset.
• En flicka har inte fått åka utomlands med familjen på fyra år eftersom pappan vägrar skriva på passansökan.
• Två systrar som såg sin mamma knivhuggas till döds av pappa fick till en början inte träffa psykolog på BUP. Pappan sa nej.
• En pappa kunde under sex år försvåra barnens liv, och lyckades gång på gång lura Försäkringskassan att skicka döttrarnas barnbidrag till farmor i stället för till familjehemmet.

Kommuner dåligt insatta

Flera barn har tvingats träffa eller ha kontakt med sin pappa – för att de inte vågat säga ifrån. De barnpsykologer vi talat med är mycket kritiska.

– Det ska inte vara så att barnen måste protestera, det ska vara ett aktivt val om de alls vill ha kontakt med sin pappa, säger Åsa Landberg, psykolog på Rädda barnen.
Bara socialtjänsten kan väcka frågan om vårdnaden. I Socialstyrelsens handbok ”Om barnet behöver ny vårdnadshavare” från 2006 står uttryckligen:
”Om en förälder har dödat eller försökt döda den andra föräldern, bör socialnämnden normalt väcka talan om överflyttning av vårdnaden.”
Även Brottsoffermyndigheten och Barnombudsmannen tycker att vårdnadsfrågan ska prövas direkt.
Men kommunerna följer långt ifrån alltid Socialstyrelsens uppmaning, många känner inte ens till den. Aftonbladets granskning visar att förvirringen är stor.

Beslut kan dröja flera år

Hur det blir för barnen beror på vem som handlägger frågan på socialtjänsten.
• En mormor har fått beskedet från socialtjänsten att ”det inte går att frånta pappan vårdnaden”. En annan att det är ”i princip omöjligt”. Detta är inte sant.
• Flera familjehem har avråtts från att ta över vårdnaden eftersom de då kan behöva tvista om umgänge med pappan.
• Andra kan inte ens förstå varför vi ställer frågan: ”Det är ju självklart att vårdnaden prövas direkt.”
Bristen på tydliga riktlinjer går ut över barnets bästa. I många fall har det dröjt flera år innan frågan är avgjord.

Pojke tvingades sova över i fängelset

En pojke väntade sju år innan vårdnaden togs ifrån pappan i tingsrätten. Han var bara två år när pappan bröt sig in i lägenheten och misshandlade mamman till döds.
Under många års tid besökte pojken regelbundet sin pappa i fängelset. Oftast sov han och fostermamman över på anstalten.
Pojken vågade aldrig berätta hur rädd han var.
När en ny handläggare tog över fallet på socialtjänsten ifrågasatte hon besöken och pappan som vårdnadshavare.
Pojken hade hunnit bli elva år när umgänget upphörde förra året. Då hade han för första gången talat med en psykolog som konstaterade att han har kraftfulla symptom på att vara traumatiserad, bär på ett stort lidande och plågas av tankar dag och natt.

Sexårig flicka tvingad att träffa morddömd pappa

Men det är inte bara när pappa är vårdnadshavare som barn kan tvingas till umgänge med sin pappa.
En sexårig flicka upplever det just nu. Flickan var bara ett spädbarn när mamman mördades och pappan dömdes till vård.
Hennes vårdnadshavare, familjehemmet, socialtjänstens utredare och flickans psykolog tyckte inte att flickan skulle träffa sin pappa innan hon kunde uttrycka sin önskan själv. Men hovrätten dömde till umgänge. En utomstående specialist i psykiatri hade åsikten att flickan bör få chansen att lära känna sin pappa.
Ju äldre flickan blivit desto mer har hon protesterat.
– Hon säger att hon inte vill träffa honom, om han skickar kort vill hon inte ha det, då slänger hon det. Hon vet vad han har gjort, han har berättat det, säger fostermamman.

FAKTA/Aftonbladets granskning:
Aftonbladet har specialgranskat hur det gått för 54 minderåriga barn vars mamma dödats av pappa.
• 21 barn har fortfarande sin pappa som vårdnadshavare.
• 12 barn har en släkting som vårdnadshavare.
• För 7 barn har vårdnaden gått över till en fosterförälder.
• 14 barn har fått en utomstående särskilt utsedd vårdnadshavare, det är ett uppdrag som liknar den gode mannens eller förmyndarens.
• I mer än vart tredje fall har det förekommit problem som är kopplade till vem som har vårdnaden om barnet, det kan handla om svårigheter att skaffa pass, hämta ut medicin, få vård eller umgänge med pappan.
• Nästan vart tredje barn har någon form av kontakt med sin pappa i dag, oftast är den mycket begränsad.
• Fyra av tio barn har uttryckligen sagt att de inte vill ha någon kontakt med pappan, för de mindre barnen har frågan inte varit aktuell ännu.

Så har vi gjort granskningen.
Behöver du prata med någon – här finns hjälpen.

http://www.aftonbladet.se/webbtv/intern/article15935397.ab

Lina, 15, vet inte riktigt vem hon ska sakna – hon minns inte mycket av mamma.
Men dagen då hon knivmördades kan hon återge i detalj.
I många år hade Lina kontakt med pappan från fängelset – sen sa psykologen ifrån.

I en låda har Linas fostermamma samlat allt som rör hennes uppväxt. Här finns tidningsklipp från tiden för mordet, oroliga lappar från dagis, teckningar och tjocka buntar med brev från Linas pappa.
De påminner mer om kärleksbrev än brev från en pappa till sin lilla dotter. Bland breven finns teckningar som pappan har ritat; av mamma på ett moln i himlen, lyckligt leende, eller av sig själv likt en Jesusfigur med Lina i sin famn.
”Du förlåter väl pappa, du förlåter väl pappa?” upprepade han så länge de hade telefonkontakt.
– Jag fattade ingenting, säger Lina. Han är sjuk i huvudet.
Hon minns hans konstiga frågor om hennes utveckling över telefonlinjen, frågor som man inte ställer till ett litet barn. Och hon minns hur han skyllde ifrån sig: ”Jag gjorde det för vår skull, Lina, hon ville ta dig ifrån mig.”

Chockade sin omgivning

Lina var bara ett litet barn men bar på minnen av våld och hot: mamma som låste in sig och grät, pappa som brusade upp.
Hon skulle snart fylla fyra år när pappan sökte upp dem i deras nya stad. Han följde efter dem en vintermorgon och väntade utanför dagiset där

Linas mamma lämnat sin dotter.
Lina minns hur det mörknade utomhus, att alla barnen hade gått hem och att fröken bjöd på mariekex. Så många hon ville. Mamma kommer inte och hämtar dig i dag, svarade fröken på Linas frågor.
En stor bil körde in på uppfarten, en man och en kvinna klev ur:
– Hej, vi är dina nya föräldrar.
Som barn chockade Lina sin omgivning, berättade för alla: ”min pappa har dödat min mamma”. Alla grannar visste, kompisarna på dagis och i skolan hade hört hennes berättelse. Hon kunde gå fram till främmande människor i mataffären och berätta.
– Jag fattade ju inte, säger Lina.

Började se syner

Hon säger ofta det när hon pratar om mammans död.
Sju år gammal frågade hon sin pappa, inte varför, utan hur. Han svarade kallt och precist, berättade hur han väntat ut mamman utanför dagiset och huggit henne med kniven han hade med sig.
När de lagt på luren kom tårarna.
Det dröjde flera år innan Lina förstod vad det innebar att pappa mördat mamma. Hon gick på mellanstadiet och försökte övertyga klasskamraterna att hon bara snackat skit om hur mamma dog, att hon egentligen dött i en olycka. Lina började se syner, höra röster, vågade inte vara ensam.
Så är det fortfarande. Hon är femton år och kan inte somna om inte tv:n står på. Oftast sover hon inne hos sin syster, hon vill aldrig vara ensam.

Fråntogs vårdnaden – efter fem år

När Linas värld rasade slog BUP larm. Samtalen med pappan i fängelset stoppades, de var uppenbart olämpliga för en traumatiserad flicka.
I dag har Lina ingen kontakt alls med pappan i fängelset, det händer att han skickar något brev, men de blir allt färre.
Efter den första tiden i jourhemmet kom Lina till fosterhemmet som blivit hennes riktiga familj. Om inte socialtjänsten hade avrått dem hade de gärna blivit vårdnadshavare, men risken för en umgängestvist med pappan var för stor. I stället är det en utomstående person som har den formella vårdnaden.
Pappan opponerade sig in i det längsta.
Fem år efter mordet fråntogs han vårdnaden. Det är något som Lina funderar mycket över.
– Hur kan man få vara vårdnadshavare när man har gjort något sådant? Det blir helt stört: ”vänta lite, jag ska bara åka till fängelset och få pappas underskrift”.

Så har vi gjort granskningen.
Behöver du prata med någon – här finns hjälpen.

http://www.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/article16016350.ab

Se Sakina, 19, berätta om livet efter mordet på mamma  i TV4:s Nyhetsmorgon från 3 januari.
Aftonbladets reportrar Kristina Edblom och Kerstin Weigl var också där, om varför de gör granskningen av barnen som blev kvar.

http://www.aftonbladet.se/webbtv/intern/article15935342.ab

Mer än vart tredje barn var hemma när mamma dödades. De är i lagens mening inte brottsoffer.
Men de var där. De såg, de hörde.
Alexandra hade inte fyllt fyra år när mamma dödades hemma i köket av sin pojkvän. Hon och hennes lillebror försökte förhindra mordet.

”Han slog mamma med en hammare i huvudet. Först förstod jag inte att det var farligt, jag var ju bara tre år. Men sen började jag tänka att mamma skriker ju, och då måste det ju göra ont.
Fast först stängde han in oss i mitt rum. Mamma höll på att steka pannkaka och vi höll på att måla, fast inte så mycket på papper utan på köksbordet för min bror var bara ett år och förstod inte att han skulle måla på pappret.
Då bar han in oss i mitt rum. Då försökte jag gå ut och se vad han gjorde men då bärde han tillbaka oss hela tiden.
Då märkte jag att om vi går dit så slutar han att slå på henne. Så då tänkte vi att om vi går dit hela tiden så hinner han inte döda mamma. Först så går min bror dit och sen går jag.
Fast det funkade inte.

För sen när vi hade gjort det hundra gånger eller två hundra, jättemånga kan man säga, då började han banka på mamma men han bankade mest i golvet. Så då hörde grannarna. Och då trodde de att vi förstörde nåt eller hade gjort illa oss. Så de ringde brandkåren om vi hade rört tändstickorna och ambulans om vi gjort illa oss och polis om något hänt med mamma.
Då var det så att polisen och brandkåren och ambulansen ställde sig bakom huset och då blev vi rädda och gömde oss under täcket.
Så kom polisen och jag vet inte om de hade nycklar? Dörren var öppen kanske. Då kom de in och letade efter oss för de visste att det fanns två barn. Sedan fick vi åka till polisstation tror jag det heter, och de var jättemånga och jag kunde inte prata så bra. Jag var ju bara tre år. Egentligen ville jag säga: Jag såg att han slog mammas med en hammare. Men vissa bokstäver och ljud kunde jag inte!
Så fick vi något att äta fast jag kommer inte ihåg vad det var. Sedan ringde de pappa som fick hämta oss.
Jag drömde att jag låg i ett vitt rum med vitt täcke och vita kuddar och i drömmen vaknade jag och mamma stod där och det var jättekul. Och så var det nån annan kompis hon hittat i himlen till exempel morfars pappa och pappas pappa.
Mamma var väldigt snäll och kunde många språk.
Jag brukar säga att mamma är i himlen. Vad då, säger de, är hon pilot eller är hon astronaut? Då säger jag att hon är en ängel.
Så funderar jag på att eftersom det är biljorder som har dött, borde det inte vara trångt i himlen då? Snart måste väl några döda människor vara nere på jorden som änglar eftersom de inte får plats däruppe.
Men de som varit där väldigt länge kanske blir människor igen om det gått trehundra år eller femhundra år.
Det jag undrar är: vart är hon egentligen nu? Vad gör hon? Hur känns det? Känns det ens nåt? Är det som att sova, skönt. Eller vara vaken fast man vill sova, så där jobbigt?
Mormor säger att det känns ingenting. Hur menar hon? Känns ingenting? Det känns ju hela tiden någonting.”

Alexandra bor hos sin pappa. Hon drömmer mardrömmar och är mycket rädd för att pappa ska försvinna. Därför har hon börjat behandling för traumat. Alexandras mamma ville avsluta förhållandet med en pojkvän och dödades med 24 slag i huvudet med yxa. Pojkvännen dömdes till livstids fängelse för mord.

Så har vi gjort granskningen.
Behöver du prata med någon – här finns hjälpen.

http://www.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/brottstraff/article15982565.ab

179 barn förlorade sin mamma i ett mord under 2000-talet – oftast var mördaren deras egen pappa.
Ingen har tidigare tagit reda på hur det gick för barnen.
Nu kan Aftonbladet avslöja samhällets svek.

Aftonbladets pågående granskning av kvinnomorden i Sverige har visat att minst 201 kvinnor dödats av sin man eller ex-man sedan år 2000.
De allra flesta hade vädjat om hjälp, i mer än vart annat fall fanns allvarliga varningssignaler. Ändå dödades de.

33 barn såg mordet

Den här hösten har vi granskat hur samhällets misslyckande att rädda kvinnorna drabbat deras barn.
• 179 barn under 18 år förlorade sin mamma i ett mord eller dråp.
• För 126 av barnen var det pappa som dödade och de förlorade i praktiken båda sina föräldrar eftersom pappa fängslades eller tog sitt eget liv.
Granskningen visar också hur utsatta barnen varit.
• 63 barn var hemma när mamma dödades.
• 33 barn såg mordet.
• Minst sju barn hittade sin mamma.
Med hjälp av uppgifter från offentliga register, domar och utredningar, samt intervjuer med barnen eller deras vårdnadshavare har vi kartlagt hur det gått för barnen.
Resultatet är skrämmande.

Pappan fortsätter styra barnens liv

Det finns ingen handlingsplan, ingen samlad kunskap. Gång på gång blir myndigheters bristande insikt om vad barnen behöver uppenbara. En specialgranskning av 54 i dag minderåriga barn vars mamma dödats av pappa avslöjar att problem kring vårdnadsfrågan är vanliga.
• För fyra av tio barn är pappan fortfarande vårdnadshavare.
• I mer än vart tredje fall har det uppstått problem som är kopplade till vårdnaden om barnen.
Kartläggningen visar flera exempel på hur pappan kan styra barnens liv från fängelset. Han kan bråka om valet av familjehem. Han kan konstra om skolbyten och göra det svårare att söka vård och ta ut medicin eller vägra skriva på passansökan.

Känner sig svikna av samhället

Det finns också hårresande exempel på när pappans rättigheter går före barnets bästa.
• En pojke som sett sin mamma mördas tvingades under många år sova över hos sin pappa i fängelset. Först när socialsekreteraren byttes ut upphörde besöken och det blev uppenbart att pojken varit livrädd för sin pappa.
• En flicka hade under flera år telefonkontakt med sin pappa i fängelset. Han förklarade för sin dotter att det var mammans fel att han mördade henne. Till slut sa BUP ifrån och samtalen stoppades.
Barnen själva är inte alltid tillfrågade om vad de vill och behöver. Många känner sig svikna och övergivna.
– Jag ville inte ha någon hjälp först, sen var det ingen som frågade igen, säger ett barn i Aftonbladets undersökning.

Så har vi gjort granskningen.
Behöver du prata med någon – här finns hjälpen.

I framtiden ska vårdpersonal och socialtjänsten rutinmässigt fråga kvinnor om de utsätts för våld i sin relation. Regeringen har gett socialstyrelsen i uppdrag att ta fram en vägledning för hur det ska gå till.
Bakgrunden är att mörkertalet för misshandel i nära relationer fortfarande antas vara stort. Många våldsutsatta kvinnor aldrig blir sedda, vissa anstränger sig för att dölja sina problem, andra saknar kraft att bryta upp.
Sådana här formulär för att fråga efter våld i nära relation används redan i USA, åtminstone i vissa stater. Erfarenheterna är goda.
En fundering, dock: ingenting nämns i pressmeddelandet från jämställdhetsminister Nyamko Sabunis om att även män kan vara våldsutsatta.
/Kerstin Weigl