Jag känner en så ofattbar glädje. Jag sitter i bilen på väg hem till Göteborg och ryser i hela kroppen. Jag är glad för egen skull, glad för Micke Stahre, glad för hela lagets skull – men gladast är jag för Tjernström. Att han fick göra detta mål, det unnar jag honom så oerhört.

Han kom till AIK alldeles efter vi tog guld senast 1998. Och han har varit med oss genom de svåra åren. De karaktärslösa nollorna lämnade AIK efter nedflyttningen. En efter en troppade de av. Fredrik Björk sa: ”Jag är för bra för Superettan.” Så säger ingen AIK:are.

Men Tjerna spelade kvar. Tjerna gav inte upp. För mig ÄR han AIK. Att det var han som fick avgöra, det var så fint.

Nu ska jag fort till Stockholn, supa mig full som ett litet as och fira precis hela natten. Och ni hänger väl med ut?

Det känns alltmer att det här är en match som kan avgöras på kanten. Vi har Martin Mutumba, IFK Göteborg har Dyrestam. Om Martin Mutumba har en riktigt bra dag så kommr Dyrestam ha det riktigt, riktigt svårt.

Det är på kanten det händer.
Inte i mitten med Obolo och Hysen.

På kanten!
Mutumba!

Plötsligt känner jag det.

VI VINNER GULD!

VAR ÄR NI?
VAD GÖR NI?
VAD KÄNNER NI?

Vi får straff, Jonsson missar den.

Han har aldrig missat en straff under en tävlingsmatch. Aldrig. Inte en gång. Det är väl klart att han missar en idag. Det är ju så givet. Av alla jävla dagar, alla jävla matcher, så ska han missa idag.

Fan också.

HUR KUNDE DU MISSA?

Jag tycker att vi ska vara förberedda på ett krig där ute. Aldrig förr har första duellen i matchen varit så viktig. Den som vinner första tacklingen vinner matchen. Jag vill att vi i försvarsspelet ska vara elva johan Mjällbys på plan. Och i anfallsspelet ska vi vara elva Nebos.

Det är den stora dagen. Dagen vi väntat på i elva år. Jag packar lite kläder, gör en kaffe, sätter mig i soffan och tittar ut över en tom gata. Varje gång jag tänker på matchen går det en ilning längs hela min ryggrad, ner mot pung.

Vi åker i min bil, vi ska till helvetet.

Gamla Ullevi. Arenan som Göteborg aldrig förlorar på. Det känns omöjligt. Det ska inte gå. Men det gör det. Vi kan göra det här.

Om jag fick chansen att gå in till AIK-spelarna tre minuter innan matchstart, så skulle jag säga ungefär detta:

Jag är inte rädd för IFK Göteborg. Men jag är rädd för Tobias Hysén. Han är otrolig. Jag förstår faktiskt just ingenting. När han spelade i Djurgården hade jag koll på honom. Han sprang på en kant, men kom just ingenstans. Han var ibland så dålig i derbyna att man skrattade åt honom.

Och nu. Han är ju helt otrolig. En spelare som ensam kan vända en match. Lite som Nebo var för oss i slutet av 90-talet. Helt och hållet livsfarlig. Tänk om AIK skulle punktmarkera honom? Det gör man ju inte längre. Men det vore något, tycker jag. Nils Eric Johansson har bara en enda uppgift – att ta bort Hysén.

Så gör vi!

Jag börjar bli riktigt jävla supernervös nu. Jag kan inte fungera som människa. Om någon frågar mig vad jag gjort den senaste kvarten så kan jag inte svara. Jag är somnanbul, jag är varken död eller levande. Jag vill att det ska vara söndag, jag vill inte att det ska vara söndag. Det här är vidrigt.

Vidrigt!

tar gärna emot tips på hur man får tiden att gå.

Jag sitter och fnular på vilken elva Micke Stahre kommer att ta ut på söndag. Och backlinjen är ju given. Och anfallsparet är ju också det. Det är egentligen bara i mittfältsfyran det kan hända något. Och det beror på att AIK har så otroligt många bra mittfältare.

Ofta har vi dessa spelare på bänken.

Tjernström
Özkan
Pavey

Min gissning är att alla tre hade gått in rakt i IFK Göteborgs startelva. Den bredd vi har på mittfältet är enorm.

Det är väl störst sannolikhet att Stahre behåller mittfältet från Örebro intakt. Men jag skulle vilja se Tjernström från start. Är inte det en kille som går in och vinner matcher som den på söndag? Frågan är då bara vem som ska ut? Jag säger tack och hej till Johnson. Men det är ju jag.

Jag har en dotter som heter Charlie. Redan när hon var två dagar gammal frågade jag vad hon hade för klubbsympatier och hon berättade myndigt för mig att hon var född AIK:are. Jag blev så glad att jag gick och beställde en fin tröja till henne. Den senaste tiden har Charlie varit lite stingslig. Skrikig och missnöjd och orolig. Vi trodde att det var magont och gav henne medicin. Sen trodde vi att det var allergi och gav henne medicin mot det också.

Det var först idag jag förstod – det är anspänning inför söndagen. Mot den finns ingen medicin.