Jag är inte rädd för IFK Göteborg. Men jag är rädd för Tobias Hysén. Han är otrolig. Jag förstår faktiskt just ingenting. När han spelade i Djurgården hade jag koll på honom. Han sprang på en kant, men kom just ingenstans. Han var ibland så dålig i derbyna att man skrattade åt honom.

Och nu. Han är ju helt otrolig. En spelare som ensam kan vända en match. Lite som Nebo var för oss i slutet av 90-talet. Helt och hållet livsfarlig. Tänk om AIK skulle punktmarkera honom? Det gör man ju inte längre. Men det vore något, tycker jag. Nils Eric Johansson har bara en enda uppgift – att ta bort Hysén.

Så gör vi!

Jag börjar bli riktigt jävla supernervös nu. Jag kan inte fungera som människa. Om någon frågar mig vad jag gjort den senaste kvarten så kan jag inte svara. Jag är somnanbul, jag är varken död eller levande. Jag vill att det ska vara söndag, jag vill inte att det ska vara söndag. Det här är vidrigt.

Vidrigt!

tar gärna emot tips på hur man får tiden att gå.

Jag sitter och fnular på vilken elva Micke Stahre kommer att ta ut på söndag. Och backlinjen är ju given. Och anfallsparet är ju också det. Det är egentligen bara i mittfältsfyran det kan hända något. Och det beror på att AIK har så otroligt många bra mittfältare.

Ofta har vi dessa spelare på bänken.

Tjernström
Özkan
Pavey

Min gissning är att alla tre hade gått in rakt i IFK Göteborgs startelva. Den bredd vi har på mittfältet är enorm.

Det är väl störst sannolikhet att Stahre behåller mittfältet från Örebro intakt. Men jag skulle vilja se Tjernström från start. Är inte det en kille som går in och vinner matcher som den på söndag? Frågan är då bara vem som ska ut? Jag säger tack och hej till Johnson. Men det är ju jag.

Jag har en dotter som heter Charlie. Redan när hon var två dagar gammal frågade jag vad hon hade för klubbsympatier och hon berättade myndigt för mig att hon var född AIK:are. Jag blev så glad att jag gick och beställde en fin tröja till henne. Den senaste tiden har Charlie varit lite stingslig. Skrikig och missnöjd och orolig. Vi trodde att det var magont och gav henne medicin. Sen trodde vi att det var allergi och gav henne medicin mot det också.

Det var först idag jag förstod – det är anspänning inför söndagen. Mot den finns ingen medicin.

Hör upp, alla AIK:are!

Jag antar att ni ska ner till Göteborg på söndag.

Kan ni inte berätta ert upplägg i kommentarsfältet? När åker ni? hur åker ni? Vad gör ni sen?

Hur ser söndagen ut?

Har fått lite mail från göteborgare som blev lite, hur säger de, TYKNA av min krönika. De tycker att jag är elak mot Göteborg. Det tycker jag man kan vara så här inför matchen, men ni ska veta att jag har stor respekt för IFK Göteborg. De där blåvita ränderna medför en inbyggd respekt. Det är inget låtsaslag som är beroende av kommunens pengar, som Elfsborg. De har inte sålt ut namnet på sin arena. Det finns anor hos Göteborg och därför känns det särskilt kittlande att det är dem vi står mot på söndag.

På söndag morgon åker jag till Göteborg för att se seriefinalen mellan Göteborg och AIK. Det är tre dagar dit. Tre dagar!

Det är en lång vidrig väntan för att till slut få uppleva en lång vidrig match. 

För att få tiden att gå, för att TÄNKA PÅ ANNAT, som en sorts terapi inför matchen på söndag – detta är min blogg! Jag är stolt över att få skriva för Sportbladet, den enda tidning som jag verkligen följer dagligen.

Det här är ingen silverblogg, det är en guldblogg. Jag drömmer om Guld. Det har jag gjort de senaste elva åren, men vi har aldrig varit närmare än nu. Och på söndag exploderar det. Då ska vi vara överallt. Den här bloggen kanske kan få min och er tid att gå lite snabbare.

Välkomna hit!

Alex Schulman 

PS. Meddelande till alla AIK:are som ska ner till Göteborg på söndag. Ni glömmer inte att ställa tillbaka klockan, va?

Ett år.