Mina 3 vackraste AIK-minnen:

November 1992, jag var 15 år. Jag hade följt AIK från Norra Stå under hela säsongen. Jag älskade fotbollen, men livsstilen var främmande. Matchen mot Malmö var min första bortaresa. Tågresan skulle ta 4 timmar, så jag tog med en god bok. De som hoppade, drack och skrek omkring mig skojade med mig för det. Jag hade just börjat förstå att AIK var en klubb som alla hatade – att älska AIK innebar att identifiera detta hat och konstatera: “Vad fan gör det.” Jag stod på ena kortsidan när Gary Sundgren skickade in den. Jag minns inte så mycket, hela kortsidan rämnade. Jag blev så glad och folk ramlade och vi var många som slog oss och blödde från djupa sår som kändes först dagen efter.

November 1998. Jag bodde i Argentina, naiv kärlek hade tagit mig dit. Jag hade följt AIK under hela säsongen via den revolution som kallade Internet. Det fanns chans till guld inför sista matchen, men utsikterna var dystra. Det krävdes osannolik vinst där och osannolik förlust där. Jag följde matchen genom ett 90 minuter långt telefonsamtal med en vän i Sverige som satt på Råsunda. Det fanns inte Skype på den tiden, samtalet kostade 9 000 kronor, pappa fick hjälpa mig att betala sen. Det var ett underligt samtal. Min vän skrek för att överrösta ljudet på Råsunda, återgav matchen samtidigt som han rapporterade från sportradion om hur det gick för Helsingborg. Målen trillade in på osannolika sätt. Jag minns att jag satt på en veranda i 25-gradig värme i Argentina och rös i hela kroppen. När slutsignalen gick och det stod klart att vi vunnit guld gav telefonlinjen upp. Den klarade inte av mullret från Råsunda. Jag satt där i allt knaster, lycklig och lovade mig själv att vad Alexander Östlund än gör, vilka misstag och felsteg han än gör i livet efter detta, så kommer jag aldrig att sluta älska honom. Han har prövat mitt löfte många gånger sedan dess.

November 2009. Jag åkte ner till Göteborg med en vän i bil. Vi pratade inte under hela vägen ner. Och skrek under hela vägen upp. Vi kände en eufori vi aldrig känt förr. Vi var överallt. Så många vackra minnesbilder. Paveys mål. Bojans mål. Obolos mål. Och så några sorgliga minnesbilder: Hysén som fick ett domslut mot sig och satte sig i gräset och började gråta och sedan spelvägrade. Stefan Rehn som efter matchen skyllde på “fittvädret”. Alexandersson efter straffmissen, som krävde att “ta om” eftersom han kände sig störd av publikljud. Det kändes lite ovärdigt. Men i övrigt – vilken kväll. Vi var överallt.