Jag känner en så ofattbar glädje. Jag sitter i bilen på väg hem till Göteborg och ryser i hela kroppen. Jag är glad för egen skull, glad för Micke Stahre, glad för hela lagets skull – men gladast är jag för Tjernström. Att han fick göra detta mål, det unnar jag honom så oerhört.

Han kom till AIK alldeles efter vi tog guld senast 1998. Och han har varit med oss genom de svåra åren. De karaktärslösa nollorna lämnade AIK efter nedflyttningen. En efter en troppade de av. Fredrik Björk sa: ”Jag är för bra för Superettan.” Så säger ingen AIK:are.

Men Tjerna spelade kvar. Tjerna gav inte upp. För mig ÄR han AIK. Att det var han som fick avgöra, det var så fint.

Nu ska jag fort till Stockholn, supa mig full som ett litet as och fira precis hela natten. Och ni hänger väl med ut?

Det känns alltmer att det här är en match som kan avgöras på kanten. Vi har Martin Mutumba, IFK Göteborg har Dyrestam. Om Martin Mutumba har en riktigt bra dag så kommr Dyrestam ha det riktigt, riktigt svårt.

Det är på kanten det händer.
Inte i mitten med Obolo och Hysen.

På kanten!
Mutumba!

Plötsligt känner jag det.

VI VINNER GULD!

VAR ÄR NI?
VAD GÖR NI?
VAD KÄNNER NI?

Vi får straff, Jonsson missar den.

Han har aldrig missat en straff under en tävlingsmatch. Aldrig. Inte en gång. Det är väl klart att han missar en idag. Det är ju så givet. Av alla jävla dagar, alla jävla matcher, så ska han missa idag.

Fan också.

HUR KUNDE DU MISSA?

Jag tycker att vi ska vara förberedda på ett krig där ute. Aldrig förr har första duellen i matchen varit så viktig. Den som vinner första tacklingen vinner matchen. Jag vill att vi i försvarsspelet ska vara elva johan Mjällbys på plan. Och i anfallsspelet ska vi vara elva Nebos.

Det är den stora dagen. Dagen vi väntat på i elva år. Jag packar lite kläder, gör en kaffe, sätter mig i soffan och tittar ut över en tom gata. Varje gång jag tänker på matchen går det en ilning längs hela min ryggrad, ner mot pung.

Vi åker i min bil, vi ska till helvetet.

Gamla Ullevi. Arenan som Göteborg aldrig förlorar på. Det känns omöjligt. Det ska inte gå. Men det gör det. Vi kan göra det här.

Om jag fick chansen att gå in till AIK-spelarna tre minuter innan matchstart, så skulle jag säga ungefär detta: