Peter Molyneux tänker offentliggöra något på E3 idag. Han skriver att det inte har med något spel att göra – utan mer med honom själv. Vi väntar med spänning.

Översätter man den japanska titeln på ”The last guardian” blir det ”The giant man-eating eagle Toriko”.
Idén om ett gigantiskt djur kom tidigt i utvecklingen av ”The last guardian”, enligt Fumito Ueda.
Spelaren tar rollen som den lille pojken i trailern. Och föga oväntat – det är ett återkommande Ueda-tema – måste pojken på grund av sin svaghet ta hjälp av Toriko.
Samarbetet med örnen är centralt för ”The last guardian”. Man tar hand om varandra. Pojken måste mata Toriko och dra ut spjut och pilar från fiender.

Läs mer här.

Mag
Nej, de har inte bytt titel än. Kanske kan jag stå ut, för trots att det ser jävligt generiskt ut är Mag ganska tätt och spännande. Slagfältet är tyst sånär som på pockande automatskott i bakgrunden, det avlägsna surret från pansarfordon och mullrande explosioner. Jag ser inte poängen med trovärdiga krigsskildringar i spel som handlar om hur kul det är att pricka rörliga måltavlor, men jag antar att utvecklarna (som ligger bakom plågsamt patriotiska Socom-serien) vill ha poäng för realismen.
Och så var det det här med antalet spelare. Man är ganska många. Man ränner runt i förvirring, man möter upp med en handfull lagkamrater, man fäller några fiender tillsammans, man blir skjuten, man spawnar i ett APC-kanontorn medan ens närmaste partner hamnar bakom ratten, man dundrar in bakom fiendens linjer, man sprängs i luften, man har roligt. Även om man egentligen sällan är särskilt många (till exempel 256 stycken) på samma ställe samtidigt.

”Fallout 3: Point lookout” släpps den 23 juni.
Det utspelar sig Wastelands träskmarker och Point Lookout är namnet på en kuststad i expansionen.
I juli kommer sista DLC-hooplat till ”Fallout 3”, den med namnet ”Mothership Zeta”.

Dark Void
Inte mässans hittills bästa spel. Crimson Skies-utvecklare gör ett actionspel som ser ut som Halo och Mass Effect (onda robotar möter lila utomjordingsvapen, äntligen) med ett jetpack. Jo, jag är imponerad av flygkänslan. Den påminner mig om hur jag vill minnas att Super Mario 64 kändes när man fick vingkepsen. Eller när man tjuvkopplade sin första Banshee i Halo. Rätt stort, alltså. Man tumlar och skruvar och loopar i det strålande solskenet, havet blir himmel och bergen bildar en roterande tunnel när man trycker ner boosten och skjuter iväg sig mot horisonten. Sedan landar man och så känns det som vilket actionspel som helst.

/Alfred

Den största nyheten i ”Fifa 10”? Crossbollarna far snabbare genom luften!

Okej, det var en viss skarvning av den så kallade sanningen. Men av Eurogamers första intryck att döma handlar årets upplaga av den främsta fotbollsserien mest om förfining.

Nej, du ska inte kunna göra de där tråkmålen från mittcirkeln när jag möter dig online. Din påse. Frilägen ska visst bli en mer sällsam affär och målvakterna tänker fatta klokare beslut (man ska aldrig hoppas för mycket på målvakter).

Vad skriver Eurogamer mer? Dribblingar i 360 grader, det är hela varvet runt det. Och den digitala transfermarknaden ska på ett mer trovärdigt sätt skildra den verkliga köp-och-sälj-ruljansen.

Nu ska jag fråga Nils O Hansson vad han tycker om det här.

/Peter

God of War III
Apropå köer tog den här priset idag. Vi snackar inte Twilight Princess på E3 2006-nivå, men en halvtimme fick man åtminstone avvara om man ville ta sig ända fram till demostationerna.

Det första jag slås av är hur snyggt det är. Det är inte den levande tavla David Jaffe yrade om (herregud, get a grip), men det är imponerande detaljerat och svulstigt trots den karga färgskalan. Känslan av hetta är påtaglig. Allt brinner, gnistrar och exploderar omkring en. På premissplanet ser det dock fortfarande ut som något man hade kunnat se i God of War II. Jätte plöjer igenom krigshärjad antik stad-greppet känns inte helt nytt. Och det är det väl egentligen inte tänkt att det här spelet ska göra överhuvudtaget, av vad jag spelat idag att döma. De dramatiska scenerna avlöser varandra i sedvanligt halsbrytande tempo, fienderna fyller snabbt varje nytt område och ibland får man möta en miniboss eller skjuta pil på en fiende stor som Empire State Building.

Det är som väntat en ännu mer uppblåst version i tvåan (som i sin tur var en uppblåst version av ettan). Allt är ännu mer högljutt, ännu mer eldfängt, ännu tyngre, ännu elakare. Minsta attack känns som om den skulle kunna få världen att rämna. Och det är också det som är mitt problem. Actionspel blir inte nödvändigtvis roligare att spela för att varenda liten knapptryckning resulterar i att fyrverkerier detonerar över hela skärmen. Speciellt inte när man inte ens lyckas fälla ett rangligt skelett med sin stormvind av eld och rasslande kedjor. Kratos ska föreställa fruktansvärt stark, och hans vapen ser ut att kunna klyva urberg, men han måste ändå hugga och hacka tills man får träningsvärk för att ha ihjäl de flesta standardfiender. Jag kan tänka mig att det är en svår avvägning. Ett bra exempel på ett spel i samma genre som levererat en övertygande känsla av djurisk urstyrka (och där fienderna faktiskt dör av attacker som ser dödliga ut) är X-Men Origins: Wolverine, men det spelet blev också just därför pinsamt lätt att plöja igenom.

Om det är något som finslipats i God of War III så är det själva våldet. Alltså det som blommar ut i sin fulla kladdiga prakt i mellansekvenser och inzoomningar, när man får en blodig fontänorgasm som tack för att man bjudit ett stort troll på lite spontan ögonkirurgi. Eller när man fäller en minotaur och skär upp buken så inälvorna spiller ut över marken. Eller när man hittar en halvt medvetslös Helios och helt sonika rycker huvudet av honom medan han fortfarande lever. Just den sekvensen är faktiskt ovanligt magstark i sin närgångna detaljrikedom, och jag hoppas att spel som det här och Splinter Cell: Conviction (vars scener där protagonisten utsätter hjälplösa motståndare för besinningslöst, och i vissa fall väldigt realistiskt, övervåld alltid möts av stort jubel på presskonferenserna) sparkar igång en sund debatt om hur mycket tortyrartad sadism man egentligen vill framkalla i spelaren. Om man verkligen vill följa den stigen till dess slut. Spelbranschen kan, vad den än tror om sig själv, må bra av lite självrannsakan.

/Alfred

Spelvärldens svar på Astrid Lindgren – Fumito Ueda – är tillbaka med ”The Last guardian”, uppföljaren till mästerverken ”Ico” och ”Shadow of the colossus”.

Det sägs att ”Final fantasy VII” fick män att gråta, vilket måste anses vara rent nonsens.

Men trailern för ”The Last guardian” – som för övrigt är det vackraste jag sett i spelväg – slår an något i mig. Inte så att tårkanalerna öppnas, men vänskapen mellan pojken och gripen ger mig åtminstone en klump i magen.

När pojken hoppar upp på kreaturets rygg flashar minnen av svärd och kött och fontäner av kolossblod förbi – men här står det redan med trailern klart att man inte kan tänka sig att skada sin kompanjon.

Och musiken! Musiken!

/Peter

Tänk, det får plats 800 olika bilmodeller i en liten PSP Go.
Och i gamla PSP för den delen – ”Gran turismo PSP” kommer till båda maskinerna.
Det var långt från alla siffror motortoken Kazunori Yamauchi levererade under Sonys presskonferens igår.
Han sa också: 60 olika varianter på 35 olika banor.
Han sa: 60 bildrutor per sekund.
Men vad ska vi egentligen tycka om bilsamlandet och bilbytandet? Yamauchi och hans Polyphony vill att vi – via ad-hoc för upp till fyra spelare – ska byta bilar med varandra. På egen hand skulle det enligt motortoken bli svårt att lägga labbarna på alla modellerna.
Då kan man tycka att onlinestöd via wifi borde varit en kompletterande lösning, men så verkar det inte bli.
”Gran turismo PSP” släpps 1 oktober. Om det också gäller Europa är fortfarande oklart.

Tatsunoko vs Capcom
Jag spelade denna märkliga mashup på TGS ifjol. Det gick sådär. Idag fick jag en välbehövlig grundkurs av en kille jag tyckte såg bekant ut. Efter en stund såg jag att det stod Seth Killian på hans E3-badge och då förstod jag. Vet du varifrån slutbossen i SFIV fått sitt namn fattar du också.
Med en sån ciceron är det en utmaning i sig att INTE bli upphetsad över ett fightingspel, men jag undrar ändå nästan om det här är samma spel som jag provkörde i höstas.

Till att börja med är den 3D-renderade grafiken otroligt fräsch och snygg (ja, det är fortfarande ett Wii-spel jag pratar om). Kontrollen är som väntat rapp och responsiv, nästan löjligt enkel att komma in i med både sticka och, som tur är, Classic Controller (vem har råd med en Wii-sticka efter att ha pungat ut för Fightstick TE till 360/PS3?). Fascinerande nog har man bara en lätt, en vanlig och en hård attack i grunden. Sparkar och slag separeras alltså inte. Det får kanske casual-varningsklockorna att ringa, men Tatsunoko vs Capcom är HÅRT. Marvel vs Capcom 2, som snart gör sitt ärevarv på XBLA/PSN, ger en fingervisning om vilket tempo man kan vänta sig. Det är blixtsnabba luftcombos, galet överdrivna (och ibland komiska) supers (som går att avbryta in i andra supers, för er som ändå är så hardcore att ni läst ända hit), ett gemensamt launch-kommando för alla karaktärer, superhopp, luftblockeringar, luftspecialare, tandemattacker, och, förstås, tag team-funktionen från tidigare vs-spel.
Släpp det här till Xbox 360 så köper jag tio ex.

/Alfred