Tänk, det får plats 800 olika bilmodeller i en liten PSP Go.
Och i gamla PSP för den delen – ”Gran turismo PSP” kommer till båda maskinerna.
Det var långt från alla siffror motortoken Kazunori Yamauchi levererade under Sonys presskonferens igår.
Han sa också: 60 olika varianter på 35 olika banor.
Han sa: 60 bildrutor per sekund.
Men vad ska vi egentligen tycka om bilsamlandet och bilbytandet? Yamauchi och hans Polyphony vill att vi – via ad-hoc för upp till fyra spelare – ska byta bilar med varandra. På egen hand skulle det enligt motortoken bli svårt att lägga labbarna på alla modellerna.
Då kan man tycka att onlinestöd via wifi borde varit en kompletterande lösning, men så verkar det inte bli.
”Gran turismo PSP” släpps 1 oktober. Om det också gäller Europa är fortfarande oklart.

Tatsunoko vs Capcom
Jag spelade denna märkliga mashup på TGS ifjol. Det gick sådär. Idag fick jag en välbehövlig grundkurs av en kille jag tyckte såg bekant ut. Efter en stund såg jag att det stod Seth Killian på hans E3-badge och då förstod jag. Vet du varifrån slutbossen i SFIV fått sitt namn fattar du också.
Med en sån ciceron är det en utmaning i sig att INTE bli upphetsad över ett fightingspel, men jag undrar ändå nästan om det här är samma spel som jag provkörde i höstas.

Till att börja med är den 3D-renderade grafiken otroligt fräsch och snygg (ja, det är fortfarande ett Wii-spel jag pratar om). Kontrollen är som väntat rapp och responsiv, nästan löjligt enkel att komma in i med både sticka och, som tur är, Classic Controller (vem har råd med en Wii-sticka efter att ha pungat ut för Fightstick TE till 360/PS3?). Fascinerande nog har man bara en lätt, en vanlig och en hård attack i grunden. Sparkar och slag separeras alltså inte. Det får kanske casual-varningsklockorna att ringa, men Tatsunoko vs Capcom är HÅRT. Marvel vs Capcom 2, som snart gör sitt ärevarv på XBLA/PSN, ger en fingervisning om vilket tempo man kan vänta sig. Det är blixtsnabba luftcombos, galet överdrivna (och ibland komiska) supers (som går att avbryta in i andra supers, för er som ändå är så hardcore att ni läst ända hit), ett gemensamt launch-kommando för alla karaktärer, superhopp, luftblockeringar, luftspecialare, tandemattacker, och, förstås, tag team-funktionen från tidigare vs-spel.
Släpp det här till Xbox 360 så köper jag tio ex.

/Alfred

”Final fantasy XIV online”.
Utannonserat före ”Final fantasy XIII” haft premiär. Och det kommer redan nästa år.
Det var vad man skulle kunna kalla en överraskning.
Nobuaki Komoto och Nobuo ”Now, that’s what I call music” Uematsu jobbar med nätrollspelet.
Det dyker upp på Playstation 3 och PC.
Jaja, när kommer ”Final fantasy XV”?

Lost Planet 2
Mässans hittills bästa spel! Tänkte jag så fort jag tagit mina första steg och plötsligt såg en boss stor som ett bergsmassiv skymma sikten. Demot utspelar sig i en regning dalgång där fyra spelare tillsammans krigar ihjäl en lavatäckt jättespindel (jag tror inte att det är det officiella artnamnet) genom att skjuta den i knäskålarna. Trög och tung kontroll, köttig känsla i skjutandet, väldigt roligt teamwork. Perfekt mässdemo.

/Alfred

Resident Evil: Darkside Chronicles
Jag är nog lite ensam om att faktiskt följa strömmen av rälsskjutare till Wii vart den än för mig. House of the Dead, Resident Evil, Dead Space, whatever, ge mig mer. Redan Umbrella Chronicles valde en intressant riktning genom att fylla en traditionellt pannkaksplatt speltyp med matiga sidouppdrag, hemliga bonusar, vapenuppgraderingar och drastiskt förlängd speltid. Darkside är en RE2-sidostory som plockar snygga nostalgipoäng på återbesöken i övergivna (?ELLER?) bussvrak, polisstationer och vapenbutiker. Den tyske PR-mannen Lars, som pliktskyldigt viftade med wiimote nummer två när jag provspelade, påpekade att teamet den här gången eftersträvat en Cloverfield-känsla. Det betyder att det ibland blir rätt svårt att sikta, tack vare en kamera som avsiktligt sviktar och svänger av och an. Men det betyder också att det blir ett väldigt snyggt och effektfullt spel.

/Alfred

Vår parallellslalompolare, spelsajten FZ, dundrar på med material från E3. Här kan du till exempel se E3-trailern för ”Heavy rain”.

”State of the art AI”, säger Peter Johansson, lead game designer på Avalanche. Nåja, det tror jag när jag spelar ”Just cause 2”. Och det får jag tydligen inte göra förrän 2010. Spelet är alltså försenat, senast jag besökte Avalanche hoppades de att Ricos comeback skulle få premiär under hösten.

Men – jag rekommenderar er att kolla på den här genomspelningen av ”Just cause 2”. Änterhaken och glidflygarskärmen är ett sällsamt kärlekspar och jag har betydligt högre förhoppningar på det här än originalet.

Hur bra shootern ”Brink” är har jag ingen aning om.
Men jag gillar stilen.
”Brink” utvecklas av Splash Damage (”Quake wars”). Det kommer våren 2010 till Xbox 360, PS3 och PC.

Så var blåbärsstatusen då äntligen mosad. Min första riktiga E3-dag någonsin. Och som jag har längtat. Varje år har jag bänkat mej, oftast lika mycket av nöje som för jobbsyften. Så länge jag kan minnas har jag följt strömmade förkonferenser, live-bloggade gruppintervjuer och köpt specialnummer av mina favortispeltidningar – allt för att få ett grepp om vad som hänt på denna den viktigaste av spelhändelser. Men nu är jag här, på plats, och det gick verkligen inte att tänka sig hur det skulle vara på riktigt. Snurrigt storslaget och peppande stressigt. Final Fantasy-samlarleksaker i glasmontrar och en Steven Spielberg som, omgiven av några abnormt stora vakter, gick förbi mej på typ en meters avstånd. Att utföra ett professionellt arbete är naturligtvis nummer ett på prioriteringslistan, men det är svårt att inte dras med i atmosfären här.

Med det sagt finns ju allt det där vidriga man bara anat tidigare med också. Båsbrudar som driver runt i klungor med svansar av flåsande fotografer efter sig. Säljande hajar rapar pr-mantran om sockerfria energidrycker som kommer ta ditt spelande till nästa nivå. Desperata PR-människor som försöker köpa uppmärksamhet med gratisprylar och falska leenden. Men kanske är det just dynamiken, blandningen av allt man älskar och allt man hatar, som gör upplevelsen. För uppblandat med alla trippel A-titlar och spel som producerats enbart i syfte att tjäna pengar, finns det också en hel del små pärlor.

Efter att jag spelat mej igenom Wii-versionen (eller de banor som fanns tillgängliga på golvet) av New Super Mario Bros. kliver jag en bit bort och hittar en spelbar Wii-version av Cave Story. Ett stenkast från Lego Rock Band hittar jag Erik Svedängs Blueberry Garden och Retro Affects Snapshot, båda spelbara. Efter en stund med Treasures Sin and Punishment 2 kliver jag på de finländska utvecklarna från Red Lynx och får testa deras kommande Arcade-titel Trials HD.

Det kärleksfullt lilla, blandat med det på gränsen till osmakligt stora.

/Gill

Det är lite hoopla om att ”Star wars: The old republic” blir det första MMO-spelet där alla karaktärer har unika röster.
– Vi tycker att det här förändrar allt för MMO:s. Vi tror att detta kan vara ett av de största voiceover-projekten i spelhistorien, säger Biowares Ray Muzyka.
Så blygsamt.
Alla klasser har dessutom sin unika story.
Men det är ju trailern – med ljussvärd som skulle kunna fylla en hel U2-konsert – som verkligen imponerar.