Alfred har intervjuat Sony-chefen Andrew House ikväll. Det är ingen mellanchef direkt, han är president för Sony Europas underhållningsdivision (vill säga allt som har med Playstation att göra).
Alfred: ”Jag bombarderade honom med frågor, han började skruva på sig och blev väldigt intensiv i sitt kroppsspråk. Han tyckte nog inte att det var så jävla roligt att prata med mig. Men sen pratade vi lite japanska med varandra”.
Intervjun kommer du att kunna läsa på Nöjesbladet.se framöver.

En annan no-show på E3 är ”The Last guardian”, det bedårande PS3-spelet signerat Fumito Ueda. Sajten 1UP gjorde det enda vettiga och frågade Sony varför i helvete de inte visade ”The Last Guardian” på presskonferensen igår. Sonys svar?

–Tajmningen var inte rätt, med tanke på allt annat vi visar på den här mässan, vi har utannonserat en miljon saker, sa en Sony-pratare.

En miljon saker? Jag minns då ingenting. Mer än att Jack Tretton ibland såg ut som om han skulle börja gråta.

En annan Sony-pratare – det finns en miljon av dem – sa till 1UP:

– Det finns fler datum i almanackan än E3. Fler events. Det får du tolka hur du vill. Utvecklingen av ”The last guardian” fortsätter och vi längtar efter att få visa upp vad Ueda-San har pysslat med. Spelet ser fantastiskt ut.

Jag och Alfred hann testa Move före E3. Ni kan läsa om Alfreds tvivel här. Grejen med Move är ju att den inte alls levererar den ett-till-ett-precision man hade hoppats på. Den kommer i allt väsentligt med samma fördelar och brister som Wii Motion Plus. Kinect känns än så länge hetare och spelen till Microsofts ickekontroll – åtminstone ”Child of eden”, ”Dance central” och ”Kinectimals” – mer spännande. ”Child of eden” – ska väl tilläggas – kommer till PS3 också. Men kom igen – med kontroll i näven blir man ingen Tom Cruise.

Valve-bossen Gabe Newell gjorde avbön på Sonys presskonferens ikväll. Han har ju tidigare haft ett problematiskt förhållande till Playstation 3. Nu har de slutit fred och Gabe tackade för att ”Sony inte slagit honom i ansiktet upprepade gånger”. Han sa också att ”Portal 2” inte bara kommer till Playstation 3, det kommer dessutom att göra sig allra bäst på Playstation 3 med hjälp av Steam-stöd.

Anyways, ovan en mycket lockande trailer för ”Portal 2”. Som Alfred skrev i vår direktrapportering av Sonys presskonferens: ”Glados i högform”.

Jag testade Sonys framtid idag och jag är bekymrad. I en artikel i Wired nyligen framgick det hur avgörande 3D kommer att bli för Sony framöver. De är fullt övertygade om att vi mycket snart ska sitta i tv-soffan med fula glasögon.

Jag spelade racingspelet ”Motorstorm: Pacific rift” i 3D på en Sony-skärm för 35000 spänn. Jag hade på mig ”aktiva” glasögon, enligt Sony mycket vassare än dem man exempelvis ser ”Avatar” med på biograferna. Och spel ska ju enligt Playstation-bossen Ray Maguire vara mycket bättre lämpat för 3D-upplevelser än vad film är.

Problemet är inte att det inte fungerar. Tvärtom, ”Motorstorm: Pacific rift” i 3D demonstrerade, enligt mina lekmannamässiga kunskaper, tekniken på ett utmärkt vis.

Problemet är att upplevelsen inte blir roligare, mer engagerande eller bättre med glasögonen på. ”Motorstorm: Pacific rift” är samma grej med eller utan 3D. Förutom att jag blev lite illamående, men det är nog en vanesak.

Dessutom har rätt få råd att köpa dessa tv-apparater för 35000 kronor, vilket kommer att vara ett problem för Sony i flera år. Men även om priset sjunker är jag inte så säker på att 3D blir det standardformat de hoppas på.

Titta på Wii:s logotyp.
Chansen är att du ser Sonys framtid i den.
Deras rörelsekänsliga stav – med osexiga arbetsnamnet Playstation Motion Controller – ser nämligen ganska mycket ut som de där två hurtiga i:na.
Designtänket är väl mer ”Buzz!” (funkar) än Dualshock-bumerang (funkar verkligen inte) men ändå något Sony bör se över.
För det blev ju aldrig någon Harry Potter-effekt.
Om Sony hoppats att världen skulle se en magisk stav blev de snuvade på trolleritricket av Microsoft.
Nu såg vi en väldigt imponerande demonstration av något Nintendo redan gjort. Och paradoxalt nog – dagen före – såg vi Microsoft göra något Sony redan gjort (Eyetoy). Bara så oerhört mycket mer avancerat.
Jack Tretton och Kaz Hirai och hela SCEE måste ha varit i chocktillstånd när de insåg att de skulle satsat vidare på sin egen idé snarare än att ängsligt hänga på Nintendo.

Jo, jag förstår att mitt resonemang säkert upprör Sonyboysen. Men rent dramaturgiskt kom Playstation Motion Controller helt fel – det blev aldrig mässans klimax som Sony först hoppats.
Men Sonyboysen kan ju strunta i det. Prestigekampen mellan de tre stora pågår ju på en annan nivå också (även om det är lätt att glömma bort): spelen.
Och där har Sony inget att bekymra sig över. Tredjepartsstödet är starkt och troget, de egna exklusiva titlarna (”Uncharted 2”! ”Modnation racers”! ”Final fantasy XIV online”! ”God of war III”! ”Mag”! ”HEAVY RAIN”! ”THE LAST GUARDIAN”!) är bättre än någonsin.
Med PSP Go – och 50 miljoner sålda PSP – går de dessutom en lukrativ framtid till mötes på fickformatsidan. Och fyra, fem år efter deras första bärbara maskin släpptes har de till slut lyckats skaka fram en riktigt intressant uppsättning spel.

Då har jag inte ens pratat om PS3-exklusiva ”Agent” än.
Spelet som helt får mig att glömma den där ”Natal”-mackapären.
Trots att jag inte sett en enda liten bild ur Rockstars spionthriller.

Spelet som ursprungligen kallades Gran Turismo 4 Portable (ja, det har varit på gång så länge) borde kanske byta namn till Gran Turismo Anthology istället. Om något känns det nämligen som en greatest hits-samling i fickformat, ett destillat av allt som hittills kännetecknat serien, med bilar och banor som går att spåra ända tillbaka till det allra första Gran Turismo till den allra första Playstation. Allt förstås inramat av clean grafik och en väldigt elegant presentation. Jag kanske borde tycka att det är tråkigt och förutsägbart, men jag skulle mycket väl kunna tänka mig att ta med mig det här på tunnelbanan. Gran Turismos mer mer mer-upplägg har ju alltid känts som ett Pokemon på hjul.

/Alfred

Mag
Nej, de har inte bytt titel än. Kanske kan jag stå ut, för trots att det ser jävligt generiskt ut är Mag ganska tätt och spännande. Slagfältet är tyst sånär som på pockande automatskott i bakgrunden, det avlägsna surret från pansarfordon och mullrande explosioner. Jag ser inte poängen med trovärdiga krigsskildringar i spel som handlar om hur kul det är att pricka rörliga måltavlor, men jag antar att utvecklarna (som ligger bakom plågsamt patriotiska Socom-serien) vill ha poäng för realismen.
Och så var det det här med antalet spelare. Man är ganska många. Man ränner runt i förvirring, man möter upp med en handfull lagkamrater, man fäller några fiender tillsammans, man blir skjuten, man spawnar i ett APC-kanontorn medan ens närmaste partner hamnar bakom ratten, man dundrar in bakom fiendens linjer, man sprängs i luften, man har roligt. Även om man egentligen sällan är särskilt många (till exempel 256 stycken) på samma ställe samtidigt.

God of War III
Apropå köer tog den här priset idag. Vi snackar inte Twilight Princess på E3 2006-nivå, men en halvtimme fick man åtminstone avvara om man ville ta sig ända fram till demostationerna.

Det första jag slås av är hur snyggt det är. Det är inte den levande tavla David Jaffe yrade om (herregud, get a grip), men det är imponerande detaljerat och svulstigt trots den karga färgskalan. Känslan av hetta är påtaglig. Allt brinner, gnistrar och exploderar omkring en. På premissplanet ser det dock fortfarande ut som något man hade kunnat se i God of War II. Jätte plöjer igenom krigshärjad antik stad-greppet känns inte helt nytt. Och det är det väl egentligen inte tänkt att det här spelet ska göra överhuvudtaget, av vad jag spelat idag att döma. De dramatiska scenerna avlöser varandra i sedvanligt halsbrytande tempo, fienderna fyller snabbt varje nytt område och ibland får man möta en miniboss eller skjuta pil på en fiende stor som Empire State Building.

Det är som väntat en ännu mer uppblåst version i tvåan (som i sin tur var en uppblåst version av ettan). Allt är ännu mer högljutt, ännu mer eldfängt, ännu tyngre, ännu elakare. Minsta attack känns som om den skulle kunna få världen att rämna. Och det är också det som är mitt problem. Actionspel blir inte nödvändigtvis roligare att spela för att varenda liten knapptryckning resulterar i att fyrverkerier detonerar över hela skärmen. Speciellt inte när man inte ens lyckas fälla ett rangligt skelett med sin stormvind av eld och rasslande kedjor. Kratos ska föreställa fruktansvärt stark, och hans vapen ser ut att kunna klyva urberg, men han måste ändå hugga och hacka tills man får träningsvärk för att ha ihjäl de flesta standardfiender. Jag kan tänka mig att det är en svår avvägning. Ett bra exempel på ett spel i samma genre som levererat en övertygande känsla av djurisk urstyrka (och där fienderna faktiskt dör av attacker som ser dödliga ut) är X-Men Origins: Wolverine, men det spelet blev också just därför pinsamt lätt att plöja igenom.

Om det är något som finslipats i God of War III så är det själva våldet. Alltså det som blommar ut i sin fulla kladdiga prakt i mellansekvenser och inzoomningar, när man får en blodig fontänorgasm som tack för att man bjudit ett stort troll på lite spontan ögonkirurgi. Eller när man fäller en minotaur och skär upp buken så inälvorna spiller ut över marken. Eller när man hittar en halvt medvetslös Helios och helt sonika rycker huvudet av honom medan han fortfarande lever. Just den sekvensen är faktiskt ovanligt magstark i sin närgångna detaljrikedom, och jag hoppas att spel som det här och Splinter Cell: Conviction (vars scener där protagonisten utsätter hjälplösa motståndare för besinningslöst, och i vissa fall väldigt realistiskt, övervåld alltid möts av stort jubel på presskonferenserna) sparkar igång en sund debatt om hur mycket tortyrartad sadism man egentligen vill framkalla i spelaren. Om man verkligen vill följa den stigen till dess slut. Spelbranschen kan, vad den än tror om sig själv, må bra av lite självrannsakan.

/Alfred

”Project Natal” igen. Xbox 360 utan handkontroll, om ni minns.

Eurogamers Ellie Gibson, som testat Microsofts tillbehör, skriver: ”there’s no denying this technology works”. Hon nämner också begränsningarna, laggen (som inte verkar vara något jätteproblem) och det onaturliga i att spela ”Burnout” med en imaginär ratt.

Men ändå – tekniken är lovande. Och det råder väl inget tvivel om att nyheten är den stora snackisen på E3 just nu.

Sony håller sin presskonferens ikväll. Det ryktas om att de ska visa upp en rörelsekänslig ”stav” som onekligen för tankarna till wiimoten. Risken är förstås att en sån nyhet redan kan kännas daterad när Microsoft nu försöker ta konceptet – och spelvärlden – vidare.